Mr Incognito
Jag stötte på ett par svenskar i hissen på väg till frukostrestaurangen, jag hälsade dock på engelska. Dom kan ju vara kunder och jag var incognito, on vacation, not at work, gone fishin’.
Det var molnigt men kvavt idag och jag hade inte lust att gå ut, så jag satte mig på rummet och skrev ner fredags- och lördagsdagbok. Blev uttråkad efter ett tag och gick ner till poolen, med dator, kamera och mobil. Skulle ju ringa Bradly om braii idag. Solen hade dessutom tittat fram.
Där var dom, svenskarna, de hade intagit pooldäcket och hämtat förstärkningar; två tjejer och två killar i 20-25-årsåldern och en kille som såg ut att vara runt 30. The modern Swedish extended family?
The dodgy guy with the computer
Nåväl, jag tog en öl och satte mig och skrev, låtsades som att jag inte förstod vad dom sade. Jag vet, fult, men jag tjuvlyssnade inte i alla fall!
Eller, jag tjuvlyssnade inte förrän de skulle hämta sina badkläder. Ungdomarna försvann på tre sekunder, mor och far (fråga inte vilka av ungdomarna de var föräldrar till – som sagt, I don’t care!) dröjde kvar lite och kvinnan sade:
– Men kan vi lämna alla våra saker här?
Det som låg utspritt var solglasögon, böcker, halvdruckna öl och vin…
Mannen svarade:
– Borde väl vara okej, det är ju bara killen med datorn här.
Jag hade svårt att inte titta upp. Eller brista ut i skratt.
”Borde vara okej”.
Ungefär som att killen med laptop, kamera och smartphone bara väntar på att ni ska gå så att han kan ta era solglasögon!
Eller: personalen existerar inte, dom är luft för er.
Jag blev faktiskt lite arg. Men jag sa ingenting utan fortsatte skriva.
De kom tillbaka med sina simkläder, bytte om, solade och badade och jag stannade kvar med en öl till. Bara för att vara extra jävlig.
I like Swedish girls!
När den värsta hettan passerat vid 14-tiden vandrade jag upp till Kloof, ett lågt moln har svept in över Table Mountain och gett berget den klassiska ”table cloth” som kapstaden-borna kallar det; en bordsduk av moln. Jag fick ett par fina bilder (jag tycker i alla fall att de är fina!) och vandrade tillbaka längs Long Street, när en kille presenterar sig som Lawrence och direkt tillägger att han inte vill ha pengar, utan bara snacka. Han frågar vad jag heter och varifrån jag är, sen frågar han var jag bor här i stan.
Mina svar var ”Manuel”, ”Sweden” och ”at a hotel downtown”.
Han hade redan ljugit, varför ska han veta mitt namn och mitt hotell?
Han blev lyrisk över att jag var från Sverige, han gillade svenska tjejer och hade träffat en ”Amanda” och en ”Jackie” tidigare i år.
Han var ren, hel och såg välvårdad ut – hade jag låtit mina tidigare erfarenheter grumla min syn? Alla som tidigare börjat med meningen ”I don’t want money” har bett om just pengar.
Han kanske var inkastare till någon klubb? Eller vill sälja något? Kanske svenska tjejer?
Men till slut kom det fram.
– Give me 20 Rands, brother.
Just så specifikt, 20 Rand ska det vara.
Nej, han fick inget. Jag har börjat bli mer tjockhudad trots att det skär i hjärtat att veta att det finns de som sover på gatan och inte är mätta. Men jag kan inte rädda alla och jag kan inte alltid se skillnad på riktiga tiggare som gör det för att de måste, eller proffs som gör det för att exploatera folks välvilja.
Jag ska börja stötta organisationer istället, frågan är bara vilka…
Den här bilden tog jag i skymningen, när ”bordsduken” kröp upp på Table Mountain igen och lystes upp av den nergående solen. Magnifikt!