Manne

Bakgrund till resan:
Vi hade 264 ungdomar bokade på resa till Prag under Kristi Himmel 8-13/5 2013. 131 av dessa skulle åka med nattåget från Malmö, 50 med buss från Lund och 83 med buss från Göteborg. Jag följde med i tåget dels för att hålla i alla biljetter, dels för att se till att alla skötte sig då det historiskt sett har varit en hel del fylla och skadegörelse på tåget på dessa resor. Det var krav från tågbolagens sida helt enkelt.
Väl i Prag skulle jag passa på att utvärdera nya hotell, återbesöka gamla och såklart hitta nya pubar och andra trevligheter i Prag att tipsa våra resenärer om.

Onsdag 8 maj:
Dags för den årliga Pragresan! Är på Malmö central och prickar av 131 av 264 ungdomar. Vi åker tåg strax, resten reser med buss.

På färjan åt jag middag med Veolias representant och träffade två av mina busschaufförer; jag åker ju tåg med 131, ungdomar, medan resterande är fördelade på 50 + 83 i två bussar. Alla 264 är på samma färja. Jag lade mig tidigt och drömde om tågresan, det var ett mycket roligare tåg i drömmen. Tror Iron Man man var med också, men jag är lite osäker.
Vid 2-tiden kom de fem killar jag delar kupé med. En av dem hade raggat upp en tjej från ett annat sällskap. En var tvungen att ha sin morgonöl nära så han kunde dricka den till frukost. En letade efter sina strumpor. De skötte sig i alla fall!

Torsdag:
Framme i Berlin 06:08 imorse, tåget vidare gick 08:46. En rejäl kaffe och en välfylld bagel på Kamps Backstube på Berlin Hauptbahnhof blev en adekvat kompensation för den alltför korta natten med brottstycken av sömn. Ungdomarna spred sig för vinden, den största kontingenten drog mot McDonalds.

Väl på nästa tåg visade sig en stor svaghet i tågbolagens sätt att tänka: alla platser som slutar på 7 eller 8 var en fällbar pall ute i korridoren. Det är likvärdigt en plats inne i en kupé, sade konduktören. Alla kupéer var fullbokade. Det blir ett snack med SJ när jag kommer hem – det här ska man ju veta innan man köper biljetterna!

Ombord, i kupén bakom den jag satt i, fanns ett gäng gigantiska tyskar på resa till Prag. De var utklädda till diverse seriekaraktärer, var fulla och mer högljudda än mina 131 ungdomar. Bankade i golvet och vrålade. Till slut sade konduktören till när vi nådde Dresden och de lugnade sig lite. Men bara lite, och inte speciellt länge.

Vi kom fram till Prag 13:46, bara 20 minuter försenade. Här träffade jag mina två guider Jana (chefens mamma) och Tanja, nu delade vi upp gruppen och var och en fick eskortera ett gäng; jag tog 43 till Pension Alice och mirakulöst nog fick vi plats i tunnelbanevagnen!
Checkade in alla, sedan promenerade jag i ett hett Prag till Hoste lA-Plus, kollade att alla var inrättade och så bar det iväg med tunnelbana till det tredje vandrarhemmet Chili. Även där var allt OK så jag promenerade över en av broarna till Lillsidan, där mitt hotell ligger. Skrev detta, tog en dusch (snart) och ska ut och ta första ölen i Prag på ett år! 20:30 har jag möte med en leverantör – på en av mina favoritpubar, såklart.

Fredag:
Jag kunde unna mig sovmorgon till 08:30 eftersom jag sovit så lite på vägen hit; duschade och förberedde mig på en lång, våt dag – det regnade nämligen och idag skulle jag inspektera hotell.
Vid frukosten upptäckte jag att hotellet var fullt med fransmän (och fransyskor, förstås. Fransar?) och retade mig än en gång på deras oförmåga att lära sig engelska. Ändå ger de sig ut och reser. Med hjälp av pekande, prata långsamt och högt på svenska och engelska, fick jag paret som troligen undrade om de kunde sitta vid mitt bord, att det var ledigt.
Jag upptäckte nu också att fransar, precis som italienare, inte har en aning om hur man köar vid en frukostbuffé så fort de lämnar hemlandet (jag har sett dem köa till mat i Frankrike, jag lovar! De vet hur en kö funkar, men det är som om den kunskapen försvinner när man lämnar hemlandets gränser.

I alla fall gav jag mig ut i regnet, med paraplyet uppfällt då jag var tvungen att komma fram någorlunda torr och jag gillar att promenera. Det var ca 20 min att gå till första hotellet, men jag lyckades ta det på en timme. Kameran fick ligga kvar i ryggsäcken, det var liksom inte läge att ta fram den.
Vid första hotellet mötte jag chefen för en agentur vi samarbetar med, han skulle visa mig runt och han körde mig runt i sin bil till sina hotell så det gick snabbare, och torrare än planerat. Avverkade sex hotell på två timmar, sedan tog jag ett i Gamla staden som renoverat sina rum sen jag var här sist.

Sedan var det dags för dagens första öl på en ny pub, som hade öppnat precis i närheten av sagda hotell. Ägarna hade inrett det som en ölhall från kommunisttiden och priserna var helt OK för att vara mitt i Gamla staden – 42 CZK för en halvliter öl och billigaste huvudrätten låg på 95 CZK, dyraste (fisk) på 185 CZK. Tillbehör kostade extra; mellan 35-45 CZK beroende på om du vill ha ris, knödel, pasta, potatis etc – och då är det ”bottomless” tillbehör! Puben har dessutom ett eget slakteri, så de gör sin egen korv.
Jag åt två lätta luncher i rad, med en halvliter öl till varje, innan jag släntrade till hotell nummer åtta och mötte chefen där, en kille i min ålder och precis som jag denna dag klädd casual i T-shirt.

Vi satt i hotellets bar och drack varm choklad och pratade i någon timme innan jag gav mig ut på stan igen; jag var lite trött på att jobba och klockan var tre-nånting, så jag bestämde mig för att ta en öl till på Svejk (den bakom New Yorker på Mustek, det finns flera stycken spridda lite här och var), sedan bestämde jag mig för en liten shoppingrunda och gick in ett par butiker innan jag hamnade på New Yorker, där jag hittade tre snygga sommarskjortor jag ville ha.
Medan jag provade ut dem var det en svenska med tre barn i åldern ca 1,2-1,3 meter och de hade ballonger från McDonalds, som de gick och slog på allt med och mamman bad dem upprepade gånger om att sluta.
När jag stod i den för långa kön till kassan stod denna lilla, men ack så irriterande högljudda familj bakom mig – och ungarna började inkludera mig som måltavla varpå jag men kanske en aning för hög röst bad dem sluta.
Det gjorde de, men jag fick också en liten bitsk kommentar från mamman.
Vadå, jag hjälpte henne ju bara få ordning på sina barn!
Jag var för upprörd så jag lade tillbaka skjortorna och gick.

Jag drog tillbaka till hotellet, duschade och bytte om, drack ett glas vatten och fick ett SMS: ”Rum 626 kl. 17:00”.
Jag hade ju inte haft något emot om det hade varit en av de icke kommunikabla fransyskorna på hotellet, de var ju snygga och jag är charmig, men det var en av mina tre bussförare som bjöd in till fördrink och frågade om jag ville ut och äta middag med dem.
Två flaskor Bohemian sekt senare var vi fyra ute på stan och tog spårvagn till Narodni trida för att därifrån gå till ett ställe Peter hade hittat, en trevlig restaurang med innergård täckt av en markis så vi kunde sitta ute fast det regnade; kallt var det ju inte.
Här blev det mer öl och jag åt kanin. Mmm… kanin.

Efter middagen drog jag med dem till den nya puben jag hade ätit lunch på, nu var det helt fullsatt men vi kunde stå vid ett bord i baren och drack lite mer öl.
Någonstans vid 23-tiden började vi röra oss hemåt, halvvägs kröp vi ner i en källarpub och drack lite mer öl; två av chaufförerna drog hem efter en öl medan jag stannade en stund med den tredje.
Någonstans vid 2-tiden hade tunnelbanan slutat gå och spårvagnarna övergått till nattrafik så vi tog en taxi hem.
Jag däckade nästan med en gång, det hade slutat regna och först nästa morgon upptäckte jag att paraplyet var borta.

Lördag:
Shopping spree! Ja, jag avverkade köpcentret Andels intill hotellet på förmiddagen, köpte New Yorker-skjortorna i en annan butik, byxor, ny resväska och en massa smått jag ansåg mig behöva.
Jag återvände till hotellet, slängde av allt och drog ut på stan igen – jag skulle träffa Jana klockan två på en pub jag var nyfiken på vid Vaclavplatsen (som egentligen är en boulevard). Jag promenerade dit och hoppade in i butiker på vägen och hade perfekt timing, jag kom fram prick 14:00 och hittade Jana på uteserveringen, där satt också sex av mina 264 ungdomar och åt lunch. Mellan dom och Jana satt ytterligare fyra svenskar, män i 45-årsåldern så det var en tämligen svensk tillställning.
Jana och jag drack öl och åt lunch här, det var dagens första öl för mig och jag åt panerad ost, såklart. Det måste man i Tjeckien.

Efter lunchen skildes våra vägar och jag fortsatte mot Stadshuset och shoppingcentret Palladium, stadens nyaste. Där var det så mycket folk att jag sa ”Fuck this” i dörren och och vände om till varuhuset Kotva mitt emot.
Kotva har sett sina bästa dagar; sedan Palladium öppnade för ett par år sedan lever Kotva i skuggan av ”storebror” som kryllar av moderna, hippa butiker, restauranger och kaféer.
Jag gick in dit sen ändå, en kort sväng men ljudnivån var inte av denna världen.
Jag promenerade genom Gamla staden, regnet var ständigt närvarande men det var inte kallt och eftersom jag kan staden kunde jag hålla mig på mindre tätbefolkade smågator.
Som bonus hittade jag till och med ett tygbälte med rysk armébuckla som *någon* önskat sig därhemma.

Efter en öl till var jag på hotellet vid 18-tiden, helt slut i fötterna och huvudet. Men så mötte jag en av chaufförerna när jag var på väg ut igen för att äta middag och han sa att de skulle ses i receptionen klockan sju. Ville jag hänga med?
Ja, men jag går max 500 meter!
Det blev pizza på en trevlig pizzeria med vedeldad ugn i närheten, och mer öl, men bara tre – skulle ju resa hem i morgon och inte sova för länge!
På vägen tillbaka smet jag och en av chaufförerna in på Tesco, köpte cigaretter, rom, gin och Becherovka.
Därefter var det bara att packa, borsta tänderna, ta en svalkande dusch och sova.

Söndag:
Jag vaknade ett år äldre – jag fyllde 38 år och kände mig inte speciellt mycket annorlunda jämfört med gårdagen. Solen sken och det var inte lika fullt med fransar i frukostrummet.
Åt en massa bakelser till frukost och bestämde mig för en fotorunda; tåget skulle gå 12:29, utcheckning var 12:00 och klockan var 09:00, så jag hade i alla fall någon timme på mig att ta lite bilder.
Så jag gick ut på stan hela vägen upp till Karlsbron, tog lite foton och korsade bron och hamnade mitt i Prague Marathon (jag vägrar säga Volkswagen Prague Marathon, lika lite som Barclays Premier League). Tog lite bilder på löparna på nära håll och promenerade vidare till ett kafé i Gamla staden, återigen en lugn vrå och fick en tårtbit och gott kaffe.
Klockan 11:30 var jag på hotellet igen, checkade ut och åkte tunnelbana till järnvägsstationen lagom för att handla lite mackor och öl till tågresan.
Tåget var lite försenat, vi fick köra bort tjecker och tyskar som satt på våra platser (vad är det med järnvägsbolag som säljer tågbiljetter utan platsreservation, när de vet att tåget är fullt? Alla vi körde iväg trodde de hade platsbiljett och bad mig kolla deras biljetter – hade de platser? Vilka vagnar var utan platsreservation? Många illusioner krossades denna dag!)

Vi kom till Berlin på utsatt tid, det var en rätt skön tågresa genom norra Tjeckien och södra Tyskland, det mesta av spåret gick längs floder med små byar och en del borgruiner på klippor som tornade över floddalarna.
I Berlin hade jag känslan av att ha tappat bort några ungdomar, men det var ju inte så.
Så gick vi på nattåget kl 18:11, nu var frågan om logik – vi ska vara framme i Malmö 08:00 följande dag, men om färjan tar fyra timmar och tåget ca fyra timmar till Sassnitz, borde det inte snarare vara ankomst 03:00-04:00? Jag kollade med konduktören, som inte kunde speciellt mycket engelska. Han sa att färjan tar åtta timmar då detta var ett ”special train”. Okej, kör färjan hälften så snabbt för vår skull då? Eller tar den en omväg via Rostock? Alla andra resenärer ombord? Bussarna? Lastbilarna? Skulle de alla försenas på grund av oss?
Nej.
Väl ombord hittade jag snabbt Veolias representant som bekräftade det jag trodde, nästan i alla fall. Tåget får ju inte köra hur som helst (hur skulle det se ut?) utan har start- och ankomsttider som är förutbestämda. Jag trodde vi skulle stå still i Trelleborg ett par timmar innan vi fortsatte till Malmö för att komma fram där på utsatt tid, men det visade sig att vi skulle stanna inne i själva färjan den tiden.
Det var snäppet mer acceptabelt för ungdomarna än att stå still i Sassnitz i fem timmar till 02:15-färjan, som var mer logisk, men inte mycket. Det vill hem, de vill vara i rörelse. Så länge tåget rör sig, om det är på ett spår eller inne i en färja, så är det OK.

Vi kom fram till Malmö 08:11 och jag räknade med att ha missat 08:08-tåget hem. Till min glada överraskning (och många andra resenärers förtret) hade Öresundsbron stängts med kraftiga förseningar som följd – jag hann precis ombord på det försenade 08:08-tåget och solen sken välkomnande.
Snart hemma, snart jobb.
Snart afterwork!

Förresten. Jag hittade min ring. Den låg under en metallplatta under sätet och jag kom precis åt den med fingrarna.

Jag storstädade i helgen och hittade en pärm med gamla dikter, noveller, artiklar m.m. som jag har sparat. Det var rätt kul att läsa de hjärtskärande dikterna från högstadiet och gymnasiet, novellerna som gav högsta betyg på svenska- och engelskalektionerna (jag brukade övertala mina lärare till att låta mig skriva noveller istället för uppsatser om tråkiga ämnen).
Men så hittade jag en skatt som jag faktiskt KAN publicera – min dagbok från första resan till Sydafrika 2004!
Den ska jag börja renskriva och lägga upp här inom kort.
Inom kort innebär om allt mellan en vecka och ett halvår, så ha tålamod!

Bakgrund till resan:
Julen 2012 inbjöd till lång semester med få uttagna semesterdagar. Anna och jag hade under året pratat om en lång resa till Indien eller Argentina, jag ville till Indien, hon till Argentina. Vi köpte guideböcker från Lonely Planet och läste om den andres destination. Vi skiftade åsikt, så vi singlade slant istället och det blev en resa till Argentina, med en avstickare till Uruguay med avresa 23/12 2012 och hemresa 27/1 2013 – en lång resa med andra ord!
Jag skrev dagbok under resan, var så goda!

Söndag  23 december
Avresedagen till Sydamerika var äntligen här! Flyget skulle gå på eftermiddagen, så jag hoppade av tåget i Lund och åt lunch med Daniel innan jag fortsatte till Malmö; han hade varit i Thailand i tre veckor och vi hade inte setts på ett tag innan han åkte.

I Malmö möte jag upp Anna på Triangelns station, vi fortsatte till Kastrup och då jag hade checkat in oss kvällen innan, var det bara att lämna bagaget och gå genom säkerhetskontrollen.
Planet behövde avisas så vi blev försenade en timme, men jag hade räknat med den typen av förseningar så vi hade gott om tid i London.
Väl på Heathrows terminal 5, som vi båda tyckte var tråkigare än den gamla terminal 1, åt vi sushi och drack ett par öl.
Terminalen har ingen  bra pubmiljö, vilket är märkligt med tanke på att vi faktiskt befann oss i England!
När det var dags att gå ombord på planet satte vi oss på tåget till vår gate, tåget körde ca 100 meter, sedan vände det bara för att dö!
Vi satt där tills planet skulle ha lyft, men då de flesta på tåget skulle med planet till Buenos Aires fick planet vänta.
Till slut satte tåget igång och vi kom upp i luften ca en timme senare än planerat, en helt okej försening om det inte hade varit för stressen över risken att missa flyget p.g.a. ett dött tåg.
Flygningen tog ca 13 timmar, det gick bra och vi hade en trevlig stolsgranne; en man som föddes i Argentina och skulle dit på besök efter ca 25 års frånvaro.

Måndag 24 december
Vi landade i ca 30 graders värme och tillbringade en dryg timmes kö i immigration. Amerikaner, kanadensare och australiensare får betala inreseavgift till Argentina, en avgift som motsvarar vad argentinare behöver betala för att besöka dessa länder. Bra gjort Mrs President! Jag anser att vi ska införa ett liknande system i Sverige – speciellt USA behöver nog lite fler länder med råg i ryggen som vågar säga ”tar ni betalt av oss, ska vi ta betalt av er!”

Vi tog ut pengar och drack lite kaffe på flygplatsen innan vi lät en taxichaufför skinna oss (taxibolaget ifråga rekommenderas i Lonely Planet som ett av de hederligare och billigare bolagen. Boken är från 2010).
Vi kom till vårt boende, en lägenhet i stadsdelen Palermo Hollywood i centrala Buenos Aires. Rummet var inte klart så vi lämnade bagaget och promenerade en timme i jakt på lite öl, vilket vi fick på restaurangen La Creme ett par kvarter från lägenheten.
Lägenheten låg på tredje våningen och bestod av ett sovrum och ett vardagsrum med kök och säng samt ett stort badrum. Dessutom hade vi en egen stor terrass!
Vi packade upp, duschade och gick ut igen i jakt på mat – det mesta var stängt dels p.g.a. siesta, dels p.g.a. julen. Vi fick till slut tag på pizza som vi tog hem och åt på vår terrass (pizzerian var stängd men sålde för avhämtning).
Sedan blev det en lång siesta för oss till ca 21:00, då vi tog en dusch igen och gick ut på stan mot Plaza Serrano. Dels behövde vi ta ut mer pengar, dels behövde vi öl. Det var fortfarande varmt och svettigt trots att solen gått ner!
Vi hittade en bankomat på en bensinstation, tog ut pengar och gick tillbaka till Plaza Serrano och drack öl på ett 24-timmarsställe med stor uteservering på torget, sedan vandrade vi hemåt kring midnatt och då brakade helvetet löst – granater, automatkarbiner och pistoler smällde i natten!
Eller nej, det var fyrverkerier, Buenos Aires firade att vi hade anlänt!
Fast egentligen var det fyrverkerier p.g.a. julafton. Doh!
Det smällde länge, vi duschade igen när vi kom hem och sov gott.

Tisdag 25 december
Det hade regnat under natten, vilket gjorde morgonen lite svalare, men bara lite. Balustraden på terrassen var dock fortfarande varm sedan gårdagens sol och vi drack kaffe lutade mot den varma stenen.
Idag skulle vi promenera till en peruansk restaurang i utkanten av Palermo, restaurangen hette Astrid & Gaston. Alla gator i staden är så långa att det är svårt att gå vilse, de byter sällan namn. Allt var stängt eller började öppna kring 12:00, vi åt en lätt frukost vid Plaza Palermo Vejio (ung. gamla Palermos torg) och fortsatte till Astrid & Garcon, som så klart var stängd.

På väg tillbaka stannade vi vid en lokal pub på Avenida Santa Fe och drack en liter öl var (flaskorna är 1-liters).
Vi kom tillbaka till 24-timmarspuben på Plaza Serrano på eftermiddagen, då hade vi promenerat i nästan fyra timmar.
Här åt vi en argentinsk köttallrik med ”970 cm3” öl till och Anna såg Willem Defoe gå förbi – jag satt tyvärr med ryggen mot honom så jag såg bara hans rygg och bakhuvud.
Anna frågade om jag kunde rulla henne hem efter maten, varpå jag istället erbjöd mig att piska henne till att gå på egen hand. Visst, det kunde jag ju göra, fast då skulle hon kasta in mig på gaybaren vi hade hittat på vägen hem under gårdagen och säga ”his ass is yours boys!”
Vi kom tillbaka till lägenheten utan rullande, piskande eller andra incidenter för en lång siesta som varade resten av kvällen och natten. Jag vaknade vid ettiden på natten, drack vatten, åt lite kex och skrev dagbok och somnade om.
Vi orkade inte gå ut och äta middag…

Onsdag 26 december
Idag skulle vi lämna Buenos Aires och flyga till Mendoza, huvudort i Argentinas viktigaste vindistrikt. Vi fick hjälp av vår värd Eduardo att beställa taxi till 11.30 fast planet skulle gå 14:40 och flygplatsen låg ju bara ca 20 minuter bort.
Det visade sig klokt att var ute i så god tid.

Medan vi väntade på taxin tog vi en promenad mot Cordoba Street, ett håll vi inte tidigare gått, för att ta ut pengar och äta frukost. När vi kom fram till banken blev vi upplysta om att bankomaterna inte skulle vara användbara förrän 10:00, då banken öppnade. Vi satte oss på ett trevligt litet hörnfik och åt croissanter och drack gott kaffe medan vi väntade på att bankomaterna skulle aktiveras, fyllas med pengar eller vad det nu var.
När vi tagit ut pengar köpte vi en adapter för 5 pesos och satte oss under ett träd på uteserveringen till partillan (steakhouset) El Paso och drack en förmiddagsöl (klockan var säkert 11:00 någonstans i världen!

11:30 satte vi oss i taxin, sa hejdå till Eduardo (som jag in i det sista kallade Miguel) och fick uppleva varför det bara var ca 20 min till flygplatsen – vår chaufför kryssade mellan andra bilar, gasade och girade. färden tog ca 18 minuter.

Faktaruta: så här fungerar trafiken i Argentina:
Rödljus stannar man för, om man inte har bråttom och/eller det finns polis i närheten.
Heldragen spärrlinje betyder att man får köra om, det är bara en riktlinje.
Högerregel? Vad är det? Jag kom ju till korsningen först!
Hastighetsgräns är till för mesar och turister.
Visst finns det ett extra körfält här, min bil får ju plats mellan de två ”riktiga” körfälten!
Fotgängare får väl springa mellan bilarna om de så gärna vill korsa en gata. Ingen annan stannar för fotgängare, så varför ska jag göra det?

Väl på flygplatsen letade vi upp vår incheckningsdisk, enligt informationstavlan kunde vi checka in på disk 2 till 30 så vi ställde oss i den kortaste kön.
Det visade sig vara lite fel, för disk 2-30 var generell information för alla Lineas Argetinas flighter och ingen specifik disk för en flight anges på tavlorna.
En dam kryssade mellan köerna och frågade vart man skulle och sorterade om passagerarna till rätt kö.
Som sagt, det var tur att vi tog en tidig taxi till för det blev en del väntan!

Vi passerade säkerhetskontrollen, där Annas två vattenflaskor (med vatten i) inte väckte någon som helst uppmärksamhet, inte heller hennes tändare.
Vi åt en halvdan burgare i ett av terminalens två kaféer (allt vi egentligen ville äta och dricka var slut så vi hade inte mycket val).

Ca två timmar senare landade vi i Mendoza, det var varmt och skönt, vi tog ut vår hyrbil och körde glada i hågen söderut mot vårt boende. Men hamnade fel, vände och missade avfarten igen – avfartskyltarna kommer utan förvarning precis i avfarten och de är inte stora!
Det var här vi fick känna på den argentinska trafikmentaliteten på riktigt – att köra på en väg där man blir omkörd av två bilar samtidigt, bredden på vägen avgör hur många bilar som får plats och inte de vita linjerna som markerar körfälten (fem bilar i bredd på ett trefiligt körfält) och alla kör som om El Diablo var ute efter deras stek, gjorde inte saken lättare! Högerregel och zebralag (som faktiskt finns här) är bara riktlinjer som man kan ta hänsyn till om man har lust och inte bråttom någonstans.

Det tog oss två timmar att komma fram till vårt boende, gården Finca Bravi och välkomnades av Cecilia och hennes 16-åriga dotter Muriel som fick agera tolk då hon kunde engelska.
Vi flyttade in i vårt hus med tre sovrum, ett vardagsrum med stort kök, stort badrum och en terrass som vetter mot Anderna.
Vi hade värphöns, kryddplantering och tomater, kål och allt möjligt i grönsakslandet – det var bara att plocka och äta!
Gården hade även plommon- och aprikosträd.
Precis utanför huset låg en pool och lockade. Vid poolen fanns blomsterträd som gjorda för en kolibri att äta ur och där det faktiskt fanns två kolibri (Kolibrier? Kolibris? Kolibrar?) som gästade oss varje dag. Ibland flög de genom terrassen medan vi satt och drack morgonkaffe.
Anna myntade uttrycket ”Vem behöver Kalle Ankas jul när man har en kolibri flygande i buskarna runt poolen?”

Torsdag 27 december
Efter frukost och ett morgondopp var det dags att utforska vingårdarna! Fick tips av Cecilia vilka tre hon rekommenderade, satte oss i bilen och körde över till andra sidan huvudvägen och svängde in på San Martin, längs vilken alla tre gårdar låg. Den första, Luigi Bosca, var reservations only så vi reserverade tid till 11:00 nästa dag. Den andra, Lagarde, hade nästa visning 15:00 så vi skulle tillbaka. Den tredje, Cavas de Weinert, öppnade för oss och vi fick en egen visning av hela huvudbyggnaden och provsmaka tre viner och köpte en flaska.
Drog vidare till restaurangen Filosofos, mitt emot stormarknaden Jumbo och här ändrade vi plan helt – istället för att återvända till Lagarde 15:00, valde vi restaurangens stora meny med tre rätter och utvalt vin till varje rätt, satt på uteserveringen under ett parasoll som skyddade mot den heta solen och tittade ut över vinrankorna och Anderna.
restaurangen är familjeägd och drivs av hela familjen tillsammans, inklusive en morbror, en pojkvän och en affärspartner. Det började med en liten vingård och idag har familjen egen vinproduktion och restaurangen. Deras Malbec 2008 hittade raka vägen till mitt hjärta, det är så här Malbec ska smaka!
Efter den långa lunchen handlade vi på Jumbo och körde hemåt, matade hönsen, slogs med en av dem (den svarta, elaka jäveln) och tog deras ägg.
Efter en timmes siesta marinerade vi kött och förberedde middag.
Dagen tog slut kring 22-tiden, eller om det var 23-tiden.

Fredag 28 december
Eftersom vi försöker anpassa oss efter det sydamerikanska tempot, siktade vi på att göra allt som behövde göras idag före 13:00.
Så vi gick upp 09:00, satte på vatten till kaffet och upptäckte att gasen tagit slut och Cecilia och Muriel var inte hemma. Så vi fick kalla på Julio från vinfältet och med våra fantastiska språkkunskaper fick vi fram att gasen var slut. Han tog gastuben på mopeden och var tillbaka med en ny en stund senare, kaffet kokades och de fattiga riddarna jag skulle göra brändes på utsidan och var råa på insidan (jag har aldrig gjort fattiga riddare på gasspis!).
Strax innan 11:00 var vi iväg och kom till vingården Luigi Bosca, där vi tillsammans med två trevliga män från Buenos Aires och ett spansktalande par fick en ordentlig guidad tur på gården, som är en av de äldsta i Mendoza.
Turen avrundades med provning av fyra viner och köpte två flaskor.

Vi åkte hemåt, tog ett dopp och satt på terrassen med Cecilia och Muriel och pratade över en flaska vin, en limpa bröd och en skål med gårdens egna olivolja med salt till. Ni vet, det enkla livet!
Det bestämdes att vi efter siestan skulle grilla med dem, då Muriels pojkvän (som också är poolpojken) också skulle komma och vi skulle följa med dem till slaktaren för att handla ”riktigt kött”, inte det där köttet från Jumbo. Dessutom skulle de visa oss en bra vinbutik.
Sagt och gjort, siesta 13:00-17:00, dopp i poolen och iväg till slaktaren hav sju på kvällen. Solen är fortfarande upp och det är fortfarande varmt.

Strax innan åtta sattes elden igång i den gigantiska grillen och Cecilia slängde på ett rejält revbensspjäll, squash, bröd, potatis och lök på elden. Vi satte oss under träden, drack vin och umgicks medan hundarna sprang omkring och visste att det vankades mat. De tre hundarna var nu fyra (familjen äger tre, den fjärde är ”kompis” till de tre).
Under kvällen pratade vi om bröd och Cecilia frågade om jag ville baka åt dem, de får sitt bröd bakat i en vedugn ”där borta” med en vinkning bortom gården. Jamenvisst kunde jag tänka mig att baka i vedugn!
Vi åt, drack och pratade till 23-tiden då det var dags att avrunda kvällen och lägga sig.

Lördag 29 december
Efter vila och slöande i två dagar ville vi nu utforska lite av Anderna, de ”låg ju ändå där borta”. Sagt och gjort, vi tog ut en rutt till Punta del Inca, ca 170 km bort och nära Chiles gräns. Cecilia sa att bakningen skulle ske mellan 18:00-19:00, så vi började med att köra in till Maipu för att kolla med turistbyrån där hur vi skulle ta oss vidare till Cordoba i morgon. De två töserna i det lilla turistcentret var jättetrevliga och berättade glatt om Mendoza, vingårdar, hur vi skulle ta oss till Punta del Inca på en kombination av 1spanska och engelska, vad bussterminalen i Mendoza låg och att bussarna var jättebra. Men de hade ingen aning om man kunde boka i förväg eller hur.
Så vi körde ut från Maipu, missade ett antal avfarter och snurrade runt i en timme och jag höll på att ge upp och föreslog att vi skulle dra till huset och ta siesta istället. Just då såg Anna avfarten mot den väg vi skulle till och vi kom rätt!
Körningen upp i bergen tog dryga tre timmar efter att vi kommit rätt och vi kom djupare och djupare in i Anderna, den gamla övergivna järnvägen gick parallellt med motorvägen och vi såg flera järnvägsbroar som tågromantikern i mig tyckte var fina.
Här uppe i bergen är det populärt att åka skidor på vintern, då det är snö här,  vi passerade en liten skidort där allt var igenbommat, liftarna såg nakna ut och gatorna (gatan…) var tomma.

Till slut nådde vi Punta del Inca på 2 700 meters höjd. Chile låg ett stenkast bort och vi lekte med tanken på att dra till Santiago, det var ju bara 250 km dit, men vi lät bli.
Huvudattraktionen i Punta del Inca är ett gammalt jesuitkloster på andra sidan en djup ravin, som bara kan nås om man klättrar ner i ravinen, vadar över den kraftiga forsen och sedan klättrar upp på den branta bergsväggen på andra sidan, eller så korsar man den naturliga stenbron som numera är stängd.
Här fanns det lite marknad för de som vill handla bl.a. krimskrams, souvenirer och plagg gjorda av alpacka. Jag köpte tre halsdukar, Anna köpte en.

Vi vände neråt mot Mendoza igen, det gick smidigt tills vi hamnade i trafikstockning i ca en timme pga en trafikolycka. Två bilar hade krockat frontakt, den ena var totalkvaddad upp till vindrutan.
Vi kom framme till gården ca 19:15, lite för sent för bakningen men så låg en gigantisk aluminiumgryta  med en 5-liters säck mjöl på vårt utebord och väntade.
Det var dags att baka, det fanns ingen återvändo!
Cecilia kom över med en burk inlagda oliver (hennes egna) och en flaska inlagd, stark brasiliansk peppar. Jag valde att göra tre limpor:  en med vitlök och chili, en med basilika och tomat och en med oliver. Som bas valde jag mitt ”hemliga” recept på pizzadeg, eftersom jag visste att den degen klarade höga temperaturer väl och trivdes i vedeldad ugn.
Det visade sig att vedugnen tillhörde Julio, förmannen på gården – och han bodde ”nästgårds” lite längre ner på samma väg. Han och jag hjälptes åt att knåda och han var väldigt intresserad av receptet då han är bagare också.
Han fick receptet i en kombination av pekande på ingredienserna och räkning av mått på fingrarna.
Medan degen jäste spelade jag pingis mot Diego och lät honom vinna (eller hur…), sedan spelade jag mot Anna och det var lite jämnare då vi båda är usla på det.

Vid 22-tiden hade degen jäst färdigt (andrajäsningen), jag hade tidigare delat upp den i tre limpor, smaksatt och knådat den. Nu var det mörkt och Julio hade satt igång ugnen en stund tidigare – vi kunde se elden från vår uteplats.
Så det blev en promenad mellan vinrankorna i mörkret, jag och Diego bar varsin plåt med deg, Muriel följde med som tolk (fast Diego kan engelska, så det var snarare för hans skull hon följde med) och Anna var med som professionell fotograf. Hundarna var så klart med och fullmånen var halvvägs uppe på natthimlen.
Julio satte in plåtarna i ugnen och medan limporna gräddades visade han oss runt bland sina djur, han har ankor, höns, ett par svanar (!), kaniner och kaninungar som vi fick kela med.

Halv tolv på natten promenerade vi tillbaka i fullmånens sken med tre varma limpor inlindade i duk i en tygkasse slängd över ryggen.
Cecilia skötte hemmagrillen där en köttbit låg och väntade.
Det blev en sen natt, men mycket trevlig, då vi satt ute under natthimlen och åt nybakat bröd (som fick godkänt, trots att jag inte kände ingredienserna eller någonsin bakat i vedugn!), drack gott vin och åt nygrillat kött direkt från skärbrädan (ingen orkade med tallrikar så vi lade köttet på en skärbräda, skar upp och så fick alla hugga in med egen gaffel).
Någon gång kring 1-tiden var det dags att säga got natt!

Söndag 30 december
Idag var det dags att säga farväl till Maipu och Mendoza och fortsätta till vårt nästa mål, Cordoba, som ligger i stort sett mitt i norra Argentina. Eftersom vi inte visste hur bussarna dit gick och inte hade Internet, så bestämde vi oss för att lämna gården tidigt (det vill säga kring 11-tiden).
Vi kokade kaffe, städade och åt frukost, tog avsked av Cecilia, Muriel och Diego och körde först till flygplatsen, lämnade hyrbilen och tog sedan en taxi in till busstationen i Mendoza.
Här kollade vi rund bland bussbolagen; alla körde samma tider och hade samma priser. Den enda avgången med förstaklassbussar (i dessa ingår mat och man kan ligga ner helt i stolarna) var 22:00 och fullbokad redan, så vi bokade en buss med cama, dvs man kan halvligga istället. Bussen gick 19:30 så det var några timmar till dess.
Vi satte oss på ett café och drack en öl, sen stängde caféet för siesta så vi drog vidare till en restaurang som hörde till ett hostel i närheten av stationen och ål sen lunch, det var gott och vällagat.
Efter det blev det ett par öl till på en uteservering där vi hade sällskap av en papegoja i trädet intill.
Så återvände vi till busstationen, där vi försökte luska ut var vi skulle bo i Cordoba med hjälp av Internet på ett litet Internetcafé där, men gav upp och sa att vi skulle chansa.
Jag köpte en grymt god glass innan vi klev på.
Natten föll sakta medan vi färdades genom landskapet och jag hade lite svårt att sova bra då jag inte låg bekvämt i cama-stolen.

Måndag 31 december
Klockan 07:00 var vi i utkanten av Cordoba och snart var vi framme, vakna och glada i hågen gick vi de tio kvarteren till vårt förstahandsval; Amerian Hotel, som också var ett av de dyrare (ca 450 pesos/rum/natt) men de hade takpool så vi planerade att fira in tolvslaget i/vid poolen med en flaska bubbel.
Vi fick rum, checkade in ca 09:00 redan, slängde av oss packning, duschade och gick ut på stan för att orientera oss. Vi letade efter en restaurang som drivs av tre arga damer, men det var ju stängt. Öppettider är lite sisådär i Argentina, siestan gör att de flesta stänger mellan 13:00-17:00, vissa längre, vissa fortsätter nog sova efter siestan och struntar i att öppna igen. Det är mer regel än undantag att inte ha öppettider alls, för då måste man ju inte hålla dem! Finns öppettider, så är det inte alltid (= sällan) de stämmer.
Vi kom till den stora inomhusmarknaden Mercado Norte, där man kan köpa allt från helgrillad spädgris till små läckra korvar.
Här åt vi lunch och drack vin till innan vi flanerade tillbaka längs en gata med en massa inrednings- och hembutiker. Köpte en flaska Luigi Bosca Brut på vägen.
Vi tog siesta mellan 14:00-17:00, sedan laddade vi för nyår (p.g.a. tidsskillnaden fick vi ”vara med” på det svenska nyåret via SMS och Facebook, det svenska inföll 19:00 för oss).
Vi fick tips om tre restauranger i närheten av hotellet och promenerade ut i kvällshettan för att först ta en drink någonstans. Det mesta är stängt! Vi promenerar och promenerar och ger upp för att vända mot de tre föreslagna restaurangerna, som alla ligger på samma gata.
Den första ligger vackert vid ett torg, men håller fortfarande på att duka upp. Nästa blir Anna förtjust i, men de har fullbokat. Den tredje ligger intill den andra och där finns det plats, ett bord på balkongen på andra våningen!
Det är ”set menu only” för 395 pesos/person inkl vin och skumpa, vi får välja bland de alternativ de hade till de tre rätterna menyn består av. Det ser lovande ut och vi slår oss ner för ett par gin & tonics före maten.
Menyn börjar serveras kring 21:00 och jag får fel förrätt, men det är okej – det är gott. Vinet är klockrent, en Malbec 2008 med rätt temperatur förför våra smaklökar.
Så kommer huvudrätterna, jag har en kycklingrätt och Anna en kötträtt, inbakad köttbit.
Annas köttbit är torr som fnöske inuti degen och hon säger till, servitören ber om ursäkt och kommer med en ny, lika torr så hon får välja något annat av de tre rätter som serveras i kväll – lax eller min kycklingrätt. Hon väljer kycklingen men nej, den är också trist.
Vi väljer att lämna restaurangen och servitören ber än en gång om ursäkt, men det är inte hans fel att restaurangen tar den enkla vägen att tillaga alla rätter i förväg (för det hade de gjort, det sa han klart och tydligt), vi fick betala för en meny istället för två och för drinkarna.

Det var inte långt till hotellet, klockan var ca 23:00 när vi bytte om till badkläder, gick upp till takpoolen på 12:e våningen och tog ett ”före 12-slaget-dopp” under den mörka himlen som pryddes av en stolt måne.
Vid 12-slaget var vi ombytta till torra kläder och uppe på taket igen, med vår flaska tidigare inhandlade skumpa och klockan fyra svensk tid började argentinarna smälla överallt runt oss, horisonten pryddes av vackra fyrverkerier, folk i vårt grannskap smällde så nära att vi kunde känna doften av krutet och vi poppade flaskan och skålade. Vi hade sällskap av ett 20-tal hotellgäster, i stort sett alla spankstalande, på taket.
Fyrverkerierna höll på en bra stund, kanske 25-30 minuter och vi lade oss kring 1-tiden på det nya året.

Tisdag 1 januari
Ledig dag i Cordoba! Då menar jag verkligen ledig, 80-90% av alla kaféer och butiker var stängda när vi gick ut och promenerade genom staden på förmiddagen. Vi strollade och strollade och till slut hittade vi en liten, sliten kvarterspub nere vid kanalen, det satt ett litet gäng gubbar och spelade schack och vi beställde in en öl på en liter, sedan en till. Det var mycket gott i hettan och den lille farbrorn som drev stället umgicks med gästerna, tog små promenader i kvarteret och kunde så klart inte ett ord engelska, men det var okej. Allt som behövs är ”Un cerveza, por favor” och ”La cuenta, por favor” samt givetvis ”gracias”.
Efter ölen fortsatte vi till torget nedanför vårt hotell, där var ett kafé öppet och här fick vi i oss en ”hamburgeresa” var och mer öl, sedan var det dags för siesta till kvällen.

På kvällen gick vi ut igen, det var lite mer folk ute och mer öppet, vi kollade om restaurangen med ”de tre arga tanterna” (La Candela) var öppen men icke. Mitt emot den låg däremot restaurangen Alfonsina och det var öppet, vi gick in och blev överraskade av trevlig miljö och service.
Anna beställde en ”bife de chorizo” som alltså är en styckdetalj och inte en korv, jag en ”lomo” med rocquefortsås. Till det drack vi en Latitud 33, som visade sig vara mycket gott. Anna blev lyrisk över sin köttbit, min var inte av samma kaliber men fortfarande ljusår bättre än kött på en bra restaurang i Sverige.
Vi promenerade en bit på Belgranogatan efter middagen, i jakt på en ”beergarden” som fanns här – men den var stängd. Istället hittade vi en Alfonsina till i en liten, dold galleria. Restaurangen låg på andra våningen och hade balkong mot gatan och längre in en tagträdgård där vi avrundade kvällen med en god öl innan det blev dags att vända hemåt.

Onsdag 2 januari
Avresedag! Då bussen gick 20:45 hade vi hela dagen på oss att upptäcka Cordoba nu när det väl var öppet efter alla helger. Vi checkade ut 11:00 och började med att gå ner till jesuitkryptorna, sedan till Museo Municipal de  Bellas Artes Dr Genaro Perez är det finns en stor samling konst skapad av argentinska konstnärer från 1800-talet och framåt. Att muséet ligger i ett litet palats ger det en extra dimension. Därefter blev det en enkel lunch i en liten galleria vid en fontän och sedan dags att återvända till den lilla kvarterspuben vid kanalen för eftermiddagsöl (två, för att vara exakt och som vanligt är flaskorna 1-liters). Nu var det fler gubbar som spelade schack här, 4-5 bord med glada spelare.
Efer ölen promenerade vi tillbaka till den Alfonsina-restaurang vi hade hittat under gårdagen, då den låg i en liten klunga småbutiker som vi var nyfikna på. Dessa var dock stängda, men restaurangen var öppen så vi tänkte ta ”en enkel macka” före bussresan. Jag drack mate, det bittra thé som är så populärt här och som dricks genom sugrör av metall, med filter längst ner där man inte filtrerar théet. Den ”Milanesa”-sandwich jag beställde visade sig vara två enorma schnitzlar! Annas sandwich var också dimensionerad för två snarare än en person. Till det drack vi en flaska Fond de Cave Malbec från 2010.
Glada och mätta promenerade vi till busstationen, bussen var lite sen men den kom till slut och 21:00 körde vi mot Salta. Nu hade vi ju i god tid köpt förstaklassbiljetter då bussresan var ca 12 timmar lång och alla tyckte att ”first class is the shit”. Skillnaden är att bussarna är bekvämare då man kan ligga ner helt till skillnad från ”cama” (solen kan läggas 160 grader) eller ”Semi-cama” (stolen kan läggas 120 grader) och man får mat ombord.
Maten var kass (bl.a. fanns en rulle som liknade rulltårta som var svår att identifiera – degen smakade rulltårta, fyllningen skinka och så var det en tredje smak) och raviolin skulle skämmas om man ställde den intill burkravioli från ICA.
Men maten var inte det värsta, utan att de körde hårdrocksvideos på högsta volym så vi fick be dem stänga av. Vi skulle ju sova.
Musiken dog bort och allt var frid och fröjd till 22:00 då film sattes igång – ”El Gringo” med Mel Gibson. Högtalarna rakt ovanför stolarna och gick inte att stänga av individuellt Anna flyttade längre bak i bussen, jag satte på mig hörlurar och slocknade.

Torsdag 3 januari
Vi anlände till Salta på morgonen, ca 08:30. Efter kaffe och planering på stationen tackade vi ja till en kille som representerade ett hotell i centrala Salta för 150 pesos/enkerum/natt inkl frukost, så vi satte oss i en taxi och var snart incheckade i det trevliga nybyggda Posada del Parque (det aspirerar på att bli ett boutique-hotell av allt att döma). Våra rum var två av tre kring en liten stenlagd innergård.
Efter en snabb dusch var vi ute i Salta i jakt på utflyktsarrangörer (alla hade kontor på gatan Buenos Aires, a 10-12 minuters promenad bort). Vi shoppade runt och upptäckte till min stora besvikelse att parasailing inte längre gick att göra i Salta sedan tre år tillbaka efter en dödsolycka (enligt en annan arrangör var det för att arrangörerna inte hade tillräckliga försäkringar.). Vi bokade en tur till saltsjön Salidas Grandes, en heldag upp i bergen och runt i en jättecirkel, samt boende och ridning på en ranch utanför Salta på söndagen. Vi bestämde oss för att åka vidare (vart fortfarande oklart) på måndagen.
Vi åt färska empanadas till lunch på El Patio de Empanadas, en foodcourt i närheten av en hantverksmarknad. Gott, och superfärskt! Dessutom charmades vi av en söt katt som lade sig på en stol intill vårt bord.
Vi tog en siesta och sedan gick vi ut igen och promenerade en bra bit till en restaurang där det serverades kanin. Till kaninen drack vi en lokal Malbec, en Pietro Marini 2010 från Cafayete söder om Salta. Det var gott och vi promenerade tillbaka för att sova tidigt – i morgon är det väckning 06:00 för turen till bergen!

Fredag 4 januari
Dagens tur började med väckning 06:00,frukost 06:30 och avfärd 07:00 upp mot bergen. Vi var 10 i minibussen, alla andra var par som alla pratade spanska. Vi stannade till vid en kiosk innan vi lämnade Salta ifall någon behövde köpa något, t.ex. vatten eller kokablad. Guiden rekommenderade att man köpte kokabladen eftersom de motverkade höjdsjukesymptomen och gjorde det lättare att andas den tunna bergsluften. Jag och Anna köpte inte blad, lite tunn luft klarar man väl?
Vi köpte vatten och toapapper – för här kommer lite visdom: förlita dig inte på att det finns toapapper på restauranger eller allmänna toaletter. Ta med eget! En bonus är att du kan köpa ett mjukare papper än det som normalt erbjuds. För det är du värd! (Förlåt, L’Oreal, jag stjäl era slogans)

Det var en vacker körning upp i bergen, vi körde i stort sett parallellt med ”Train of the Clouds”-tågets första delsträcka; det var en solig och varm dag men i den lilla minibussen hade vi en AC som jobbade hårt. Dock blev det en stor skillnad mellan busstemperatur och utetemperatur så man började svettas så fort man klev utanför bussen.
Vi första bergspasset, ca 4 000 m.ö.h., blev det jobbigt att andas. Jag trodde det var min kondition det var fel på men nej, det var den tunna luften. Bara att gå runt var jobbigt, att springa var det inte tala om!
Eftersom turen var på spanska (fast vi utlovats engelska), hade vi lite svårt (sarkasm) att förstå guiden, men med på bussen var ett par från Rosario; Adrian och Elisabeth, som översatte åt oss. Det var räddingen på dagen, annars hade jag bett guiden köra os tillbaka till hotellet (hon hade ingen aningen om att vi inte talade spanska, bokningsagenten hade helt enkelt inte nämnt det till henne).
Vi kom till San Antonio, en liten bergsby där vi åt lunch, innan vi körde vidare till Salinas Grandes, den enorma saltsjö som breder ut sig ca 4 000 m.ö.h.
Här utvinns salt och sjön är så stor att det räcker i många, många år till.
På vägen tillbaka gjorde vi ett stopp vid högsta punkten på den här trippen – 4 100 m.ö.h, där vi också kunde se den ringlande vägen nerför berget. Här var det verkligen svårt att andas utan att flämta!
I den lilla byn Purmararca hoppade Adrian och Elisabeth av; de skulle bo här ett par nätter. Det fanns en marknad med hantverk runde det lill torget och byn är känd för sin avslappade stämning och bergen med olikfärgad sten.
Efter byn var det ren körning tillbaka till Salta, ca 200 km och vi kom hem ca 20:00 (?).
Efter en dusch och ett ombyte gick vi till restaurangen El Sol del Convento för att äta middag, det blev kanin och bife de chorizo med en flaska Finca La Linda Malbec.
Det är en trevlig restaurang som ser mer pretentiös än den faktiskt är, rekommenderas varmt! Man får skumpa till förrätten.

Lördag 5 januari
Fri dag i Salta, vi bestämde oss för att besöka en kyrka och ett museum. Vi besökte museet MAAM, som ligger vid 9 juli-torget. Museet är känt för att ha mumierna av de tre barn som hittades vid toppen av det närliggande (ca 370 km) berget Llullaillaco. Dessa barn offrades till berget av Incan och har tack vare köld och avsaknad av bakterier bevarats i otroligt bra skick.
Vi shoppade lite, åt glas och köpte biljetter till nästa hållpunkt på resan; Posadas. Men vi fortsatte till San Ignacio stället, en liten stad lite utanför Posadas. Hur vi hamnade där? När vi kom fram till Posadas gick Anna in på biljettkontoret och kom ut efter en stund och frågade:
“Är du redo att åka till San Ignacio om en kvart?”
Det var jag, så vi köpte biljetterna vidare och hamnade i denna mysiga lilla stad istället.
Efter den obligatoriska siestan var kyrkan vi skulle besöka givetvis stängd, så vi gick till en annan där det varit bröllop och gudtjänst fortfarande pågick.
Det blev en mycket sen middag på tangobar då den restaurang jag valt ut låg på en gata där alla spelade hög musik och ordet ”turistfälla” ljöd i våra ögon – inte det Argentina vi väntat oss.
Till slut stannade vi på sagda tangobar/restaurang och medan vi väntade på maten började det regna – det vräkte ner så mycket att vi flyttade från gatuserveringen till innergården, som var taktäckt. Här åt vi en grillbricka med allt och en flaska vin till. På grillbrickan fanns bl.a njure (inte gott) och tunntarm (ännu mindre gott), men man måste ju prova!

Söndag 6 januari
Vi packade och checkade ut från vårt hotell och blev hämtade av David, en gaucho som jobbar på den ranch vi skulle tillbringa dagen och natten på. Med i den pick-up han hämtade oss i fanns Nathalie och Aldo, ett par från Malta som var på sin bröllopsresa; den började med 10 dagar i Antarktis!
Ranchen låg på andra sidan berget från Salta sett, så vi åkte längs en slingrig väg uppför och runt berget.
På ranchen, som heter Cabalgatas Cauchas, fanns redan fyra tjejer som också skulle rida idag; Catherine och Sarah från USA (Catherine från Alabama och Sarah från Californien) två fransyskor från Normandie respektive Marseille.
Den andre gaucho som väntade där, Guillermo, var den vi skulle tillbringa den mesta tiden med.
Medan hästarna sadlades förfördes de flesta av oss av den lilla huskatten, en grå-vit söt sak som ”pratade” med oss.

Så red vi ut, åtta turister och två gauchos, ut i den omgivande buskvegetationen och uppför berget. Då det var en mulen dag var det perfekt för ridning – det var inte för varmt utan man slapp tänka på solskydd och svett.
Efter tre timmar ute i skog och berg, kom vi tillbaka till ranchen där det slängdes kött på grillen och vin serverades. Snart satt vi alla och åt en god och gemytlig lunch dominerad av kött och pratade om allt möjligt, Guillermo introducerade oss till ett lokalt spel som gick ut på att kasta små tunga metallkulor på ett bräde, som hade tre gapande metallgrodor monterade. Målet var att få poäng genom att träffa grodornas munnar.

Efter lunchen åkte Malta-borna och amerikanskorna tillbaka till Salta med David, medan vi andra red ut igen med Guillermo, nu tog han oss till en annan ranch och visade oss den hacienda som fungerade som högkvarter för de gauchos som stred mot spanjorerna under befrielsekriget på 1800-talet. Här höll generalerna till och med få trupper lyckades de spärra av vägen för de spanska förstärkningarna från Bolivia.
Efter ett par timmar började det dugga lite, så vi vände hemåt till ranchen och då bara jag och Anna skulle sova här, kördes fransyskorna hem medan vi tog en dusch och gjorde oss i ordning för middagen.
Huset vi bor i är från ca 1830 och har ett eget kapell, vi var de enda gästerna så vi strövade fritt i det stora huset som heter ”Nazareth”.

Middagen serverades på den taktäckta terrassen, där fem äldre italienare dök upp och också åt middag. De visade sig vara från Trentino, där Anna valsade omkring med ett pack arkeologer för många år sedan (arkeologerna i fråga blev tydligen portade från stan och Anna upptäckte vinet Lagrein Dunkel, som det tog mig ett par år att hitta).
Vi såg eldflugor flyga i nattmörkret och hade allmänt trevligt innan det var dags att lägga sig.

Måndag 7 januari
Efter en god natts sömn i det gamla huset fick vi en lätt frukost bestående av thé, kaffe och bröd, sedan var det dags att packa och köra till Salta igen, David släppte av oss på en restaurang ett par kvarter från busstationen i Salta – en ödets nyck gjorde att det faktiskt var grillrestaurangen i närheten av den posada där vi hade bott i Salta och där vi drack vår första öl i Salta!
Vi åt lunch och promenerade sedan till busstationen, där vi klev på bussen till Posada, en resa på ca 14 timmar vilket innebar att vi sov på bussen.

Tisdag 8 januari
Vi kom fram till Posada på morgonen och hade turen att det gick en buss till San Ignacio inom femton minuter – en dryg timme senare hoppade vi av i denna lilla stad, känd för de gamla ruinerna efter en jesuiternas missiones.
Vi tog en taxi till hotellet Portal del Sol, fick ett rum efter lite kommunikationskrångel (vi kunde inte få två enkelrum och personalen kunde ingen engelska), släppte av packningen och strävade ut i byn på jakt efter lunch (empanadas) och ”centrum”, som inte gick att hitta då byn var så liten.
Hotellet låg mitt emot ruinerna och vi bestämde oss för att besöka dessa under morgondagen.
Efter siestan letade vi upp turistinfomationen, som låg på andra sidan huvudvägen utanför staden och nära busstationen. Vi ansträngde oss verkligen för att göra ingenting, jag lovar!
Men vi bokade på en tur till Paraguay för att se två av de bäst bevarade missiones på den sidan, Jesus de tavarangüe och Trinidad, för morgondagen.
På rekommendation gick vi till restaurangen Itaroga, som låg ca 20 meter från vårt hotell, och åt en mycket god middag och pratade med ägaren, som förutom att kunna engelska (och franska, tyska, guarani, det gamla lokala indianspråket) var mycket trevlig och glatt pratade och umgicks med gästerna.
Vi lade oss mätta och glada!

Onsdag 9 januari
Klockan 09:00 kom Fernando, som skulle köra oss till Paraguay och runt där, till vårt hotell och vi klev in i bilen. Han kunde ingen engelska utan skulle i princip agera förare under dagen; vi klev in i bilen och så hämtade vi upp två passagerare till som bodde på vandrarhemmet Adventure Hostel, där vi även hittade restaurangägaren från Itaroga – mannen jobbade här dagtid och har 16-18 timmars arbetsdag!
Paret var från Tyskland, de hette Jan och Phoebe och den senare kunde spanska och båda kunde engelska så plötsligt hade vi en tolk med oss! Snacka om tur!
De var båda väldigt trevliga och hjälpsamma.

Vi körde ut från San Ignacio till färjeläget vid floden som skiljde Argentina från Paraguay, fick passen stämplade ”ut ur Argentina” och åkte över floden i en bilfärja från 1920 som kunde ta fyra bilar som mest och en handfull passagerare.
Snart var vi i Paraguay och stämplades in i landet, det var en långsam procedur som vanligt i dessa två länder.
Vi körde först till en liten stad för att växla pengar; argentinska pesos funkar inte för inträdet till missiones, däremot funkar de vid t.ex. restaurangbesök.
Jag växlade 100 pesos till 53 000 guaranies; inträdet till missiones var 25 000 guaranies per person så jag fick lite över; bra att ha som bokmärke!

Från banken körde vi först till missionen Jesus de Tavarangüe och sedan till Trinidad; den senare var den större av de två och lite mer välbevarad. Vi hittade en massa mangoträd (gul mango) vid Jesus och jag och Jan tog för oss av den goda frukten (dvs frossade) medan Anna och Phoebe läste om missionen på en infotavla.
Det var så lite folk vid missionerna att vi kunde koppla av och slapp den stora mängd turister som normalt finns på sådana här ställen; det var en skön upplevelse att vandra omkring i de gamla ruinerna som ändå inte är så gamla när man tänker på andra religiösa gamla fornminnen man kan besöka som pyramiderna, Karnak, Angkor Wat och Tempelberget i Jerusalem.
Missionerna står dock för något annat än alla dessa gamla ruiner då de faktiskt representerar ett lyckat kapitel i kolonialismen; jesuiterna tvingade ingen till kristendomen och skyddade de indianer ur guaranistammen som bosatte sig i missionerna; de lärde ut musik (guarani visade sig vara väldigt musikaliska) och läs- och skrivfärdigheter, de utvecklade jordbruket så missionerna blev självförsörjande och fick överskott för handel.
Kyrkorna i missionerna kunde lätt tävla med de gamla kyrkorna i Europa då dessa ritades av mästerliga arkitekter med utopiska drömmar. Dödligheten bland guarani sjönk och totalt 30 missiones byggdes i ett område som sträckte sig över dagens Argentina, Paraguay och Brasilien och befolkades av ca 100 000 guarani.
Detta skedde mellan åren 1609-1767, under en tid då huvudsakligen spanska, portugisiska och engelska kolonisatörer härjade i Sydamerika. Främst var det portugisiska slavjägare från Brasilien som var ute efter slavar till plantagerna där som var huvudhotet mot guarani och som indianerna nu fick skydd mot.
Som alla saker som är för bra för folket och mindre bra för eliten, tog lyckan slut när den spanska kungen till slut bannlyste jesuiterna från alla sina domäner. De hade blivit för mäktiga och rika och hade fräckheten att lära de primitiva indianerna att de hade samma värde som européer.
Missionerna övergavs och dukade under för trycket utifrån när jesuiterna inte längre kunde skydda dem. Portugiserna fick sina slavar.

Efter Trinidad körde vi tillbaka till färjeläget och fick vänta länge på färjan, som var den sista för dagen och vid femtiden var vi tillbaka på hotellet och sa hejdå till jan och Phoebe; vi skulle besöka missionen i San Ignacio på kvällen, då det var en ljusshow som berättade om missionens historia, så vi tog en välbehövlig siesta.
Klockan 20.00 vaknade vi för att gå på showen 20:30. Det var dock utsålt (max 50 besökare per show) så vi köpte biljetter till 21:30-showen, köpte en liter öl på den lokala mercadon och satte oss på rummet och planerade morgondagens resa då vi skulle vidare – vi hittade en posada utanför själva staden, ringde ägare och bokade in oss. Då posadan låg ca 8 km utanför själva Yapeyu och bussen skulle komma fram 22:50, skulle han se till att en taxi stod och väntade på oss på busstationen när vi anlände.

Showen var mycket bra, en berättarröst gjorde historierna levande (vi icke spanskkunniga fick hörlurar med översättning på engelska), men det mest storslagna var faktiskt när vi stod på den gamla plazan mitt i missionen och tittade uppåt mot himlen. Framför oss bredde en fantastisk stjärnhimmel ut sig; Vintergatan sträckte sig som ett band av små diamanter i ett svart fält täckt av blinkande stjärnor och vi fick t.o.m. se ett stjärnfall!

Efter showen gick vi till den enda restaurang av värde i San Ignacio – Itaroga. Här åt vi ännu en god måltid och drack gott vin till och pratade med ägaren, som frågade när bussen till Yapeyu, dit vi skulle under morgondagen. Vi berättade att den gick 16:55 och han erbjöd oss då att hänga vid poolen på Adventure Hostel istället för att slå dank i stan. Vi skulle få betala en liten avgift på 35 pesos per person och hade då tillgång till badrum, pool, bar och WiFi.

Torsdag 10 januari
Vi checkade ut från hotellet, betalade för oss och promenerade med all packning till Adventure Hostel efter att ha tagit ut pengar på den enda bankomaten i staden. Ifall ni undrar varför vi tog ut pengar hela tiden, så beror det på att det finns en uttagsbegränsning på 1 000 pesos per person och dag. Allt går inte heller att betala med kort.

Vi kom till vandrarhemmet, slängde ifrån oss packningen, hyrde varsin handduk och köpte en öl och gick till poolen – där vi hittade Jan och Phoebe. de skulle resa vidare till Iguazu.
det blev flera dopp i poolen och tre enlitersöl gick åt innan det var dags att promenera vidare till busstationen bara för att upptäcka att bussen var en timme sen.
Det blev mörkt och då bussförarna oftast inte ropar ut var man är, så fick vi varje gång bussen stannade efter de ca fyra timmarna resan till Yapeyu skulle ta hoppa ut och fråga ”Yapeyu?” (det finns inte heller skyltar på busstationerna, så man vet verkligen inte var man är om man inte haft turen att sitta vid ett fönster och råka se ortnamnet på en vägskylt).
Svaret var ”No!” så många gånger att jag tvekade till att ringa Patricio (vår värd på den posada vi skulle till), jag hade ju ingen ankomsttid att ge honom utan vi räknade med att taxin var borta men hoppades att Patricio skulle vara vaken.
Vi blev avsläppta vid en busshållplats på huvudvägen istället för inne i den lilla staden, föraren sa bara ”Yapeyu!”, slängde av vårt bagage och snart stod vi på en motorväg strax före midnatt under en kristallklar stjärnhimmel som trots situationen fick en hel del uppmärksamhet av oss.
Trots att det var midnatt och vi befann oss på en enslig motorväg, kunde vi inte låta bli att hänföras av den klara himlen där stjärnorna lyste som diamanter mot en bakgrund av svart sammet, med Vintergatan som sträckte sig lojt mellan de starkare stjärnorna. Det var en sällsam känsla, att titta upp och strunta i att vi kanske inte hade någonstans att bo under natten!

Jag ringde Patricio och förklarade var vi var, fem minuter senare dök han upp i en bakkie (Afrikaans för pick-up). Han gick runt bilen, en rundlagd, äldre man med vitt helskägg och runda glasögon så man lätt kunde ta honom för jultomten och frågade ”What happened!” med ett leende innan han tog min hand.
Vi förklarade snabbt, Anna hoppade in i bakkien medan jag fick åka på flaket med stjärnhimmeln över mig i den ljumma natten.
Posadan, som heter Posada San Carlos, låg bara fem minuter från busshållplatsen och där möttes vi av Patricios bror Juan. Vi slängde in väskorna i rummet och fick varsin öl och pratade med Juan en stund innan det blev dags att däcka vid 1-tiden.

Fredag 11 januari
Vid frukosten träffade vi dels den franska familj som också gästade Patricio, dels Juans fru Anna. Vi pratade mycket med Anna, som visade sig vara delägare i en resort på en ö utanför Honduras tillsammans med några vänner.

Eftersom vi behövde ta ut pengar och ordna med bussbiljetter vidare härifrån till Concordia eller Colon, fick Patricio ringa den taxiförare som hade fått vänta förgäves på oss vid busstationen inne i staden under gårdagen. Moran, som taxiföraren hette, dök upp och snart var vi i lilla Yapeyu.
Det är en liten by som egentligen bara är känd för två saker – det finns en ruin efter en jesuitmission här (fast mycket mer illa åtgången än de vi varit på längre norrut). Den andra faktorn som gör Yapeyu känd är det faktum att nationens store hjälte San Martin föddes och tillbringade sina första tre år här. Han var den general som ledde landet och även Chiles, Bolivias, Paraguays och Uruguays befrielsekrig mot Spanien 1810-1816.

Vi stannade först till på busstationen, som visade sig mer eller mindre övergiven – den var inte stor och alla små butikslokaler i den var utblåsta. Inga biljetter att boka! Damen som städade och en annan lokal resenär berättade att man väntar in den lokala bussen till staden Los Libres, en timme bort, köper biljett ombord och sedan köper man biljett vidare i Los Libres. Vi fick tre-fyra olika tider som bussen eventuellt kunde gå: 10:00, 10:30 eller 11:00. Alternativt 22:00 eller 22:30.

Vi lämnade busstationen och tog ut pengar, besökte den pampiga byggnad man har uppfört runt ruinerna efter San Martins barndomshem, tittade på den brutna triufbågen som uppfördes här till minne av Falklandskriget 1982 (bågen saknar en bit för att representera att Argentina inte är helt utan dessa öar som är viktiga för strategiska får-ändamål) och tittade på de få ruinerna efter missionen här. Jag slank in i den lilla kyrkan som är byggd i nygotisk stil men 2i mindre skala”. Det stämmer, den är inte större än, säg, två villor. Allt detta ligger samlat rund den centrala parken i Yapeyu så det tog ingen tid att tala om – vi avrundade besöket med kaffe och glass, sedan kom Moran klockan 12:00 och plockade upp oss så vi kom hem i tid för lite avkoppling och poolbad innan lunchen.

Det blev en god lunch, lammgryta och vin till det. Den franska familjen sade Au revoir (de skulle vidare idag), vi pratade med Anna och Juan under lunchen och sedan blev det sista till kvällen.
Efter sistan tog jag kameran och gick omkring med Juan och fotograferade blommor medan han berättade om gården, dess historia och lite till.
Gården vi bor på är en gammal jesuitgård som Patricios och Juans familj köpte på 1800-talet och har funnits i familjens ägo sedan dess. Numera är det bara Patricio som bor och jobbar här, fast han börjar bli till åren. Juan bor i Buenos Aires, de har en bror till (Benjamin) men det var oklart om han var involverad i boendet på något vis. De har en syster också som är nunna.

På kvällarna dök de residenta paddorna upp på pation (vi såg dem under natten när vi kom också) – de var enorma, större än min knutna näve! Juan berättade att de är giftiga på ryggen så man får inte röra dem (jag var nära att peta på en precis innan han sa det. Såklart. Manne petar!). De äter visserligen mygg och annat otyg, men de skiter som hundar också! För att inte tal om hur fula de är.

Innan maten hade vi en liten systund, Anna behövde laga ett hål i sina byxor som uppstod under ridningen (spik i sadeln) och jag behövde sy tillbaka det svarta bandet på min panamahatt. Vi satt i salongen med Juan och Anna tills det blev dags för middagen.
Medan Patricio lagade till middagen åt oss (en vit fisk på spanskt vis med stekt gyllene ris, mycket gott!) gjorde jag två Gin & Tonics till oss, jag hade plockat på mig en lime från ett träd vid ett av missionerna i Paraguay och släpat med den just för detta syfte. Tyvärr visade det sig vara en apelsin med grönt skal som visserligen var mogen, men likväl en apelsin. Hur ska jag veta att apelsinerna är gröna här? Det fanns ingen tonic, så jag använde Sprite istället och drinken, som blev god, döpte vi till Don Patricio de la Yapeyu till Patricios ära.

Recept:
Gin 4 cl
3 isbitar
2 klyftor saftig apelsin
Fyll upp med Sprite

Lördag 12 januari
Juan och Anna skjutsade oss till busstationen efter frukost, där fick vi vänta på bussen som varen gick 10:00, 10:30 eller 11:00 utan 11:15. Vi köpte biljetter ombord och kom till Los Libres 12:30, där vi kunde köpa biljetter hela vägen till Salto i Uruguay istället för till Corrientes eller Colona på Argentina-sidan, något som underlättade stort.
I Corrientes blev det ett par timmar mellan bussbytet så vi passade på att ta igen lite ölintag på en sliten uteservering i närheten av busstationen. Det blev tre enliters öl och ett fyllo som envisades med att prata spanska på oss, till de andra gästernas stora nöje.
Han raglade iväg och vi gick ombord vår buss som körde över gränsen till Uruguay; det var en smidig gränsövergång – båda ländernas gränspersonal sitter i samma lokal.
När vi kom till Salto ca 21:30 upptäckte vi att Uruguay och Argentina har olika tidszoner – Uruguay har -3 timmar GMT medan Argentina har -4 timmar GMT.
Nu kom det ”roliga”.
Enligt Lonely Planet skulle det finnas ett vandrarhem i centrum så vi bad en taxi köra oss dit – vandrarhemmet hade ingen egen hemsida och vi hade inte hela telefonnumret (tack, Lonely Planet, som inte ens upplyser vilken landskod det är till Uruguay!) så vi kunde inte ringa i förväg och boka.
Porten till vandrarhemmet, som tydligen låg i ett vanligt hus, var så stängd den kunde bli.
Massiv och orubblig träport.
Vi satte oss på en restaurang i närheten med WiFi, åt pizza och surfade boenden och till slut hittade vi ett ”billigt” hotell ca 300 meter längre ner på gatan som hade rum – Hotel Eldorado för 1 300 pesos natten.
Vi checkade in, duschade och skulle ut igen för en liten segerdrink eller något, men jag envisades med att surfa boenden till morgondagen då jag inte ville komma fram mitt i natten igen och ta första bästa.
23:30 slocknade Anna och snart hade jag också börjat hälsa på John Blund.

Söndag 13  januari
Vi bestämde oss för att lämna Salto och åka direkt till Montevideo, då vi inte kunde hitta boende i de två orter vi hade tänkt oss stanna i; Carmelo eller Paysandu längs Rio Uruguay. Vi hittade en (pinsamt) billig lägenhet i Montevideo via AirBnB och bokade in oss för två nätter och satte oss på bussen och åkte ner genom landet.
Vi kom till Montevideo kring 19:00-tiden och tog en taxi till lägenheten och installerade oss i två rum, medan värden flyttade till ett tredje och sov i en soffa. Det var en skön kväll och vi valde att istället för att leta upp restaurang laga mat själva (det var ändå söndag och då är mycket stängt).
VI promenerade till närmaste mercado, köpte kött, vin, öl och grönsaker, sedan satte vi oss på värdens tak och drack öl medan solen sakta gick ner.
Taklandskapet påminde lite om Beirut, där de flesta tak också var platta och utgjorde naturliga terrasser.
Vi lagade mat, åt, drack och gratulerade oss själva till att ha hittat ett så trevligt boende.

Måndag 14 januari
Efter frukost skulle vi ta oss ”downtown” och valde att åka buss, utan en aning om hur busslinjerna funkade. Vi valde buss 147 som var märkt ”Ciudidad”, typ ”Stan” och höll koll på rutten med en stadskarta, hoppade av i närheten av Plaza Independencia och flanerade därifrån med följande mål:
– ny hatt till Anna (hon hade glömt sin någonstans på vägen hit)
– bankomat
– bok till Manne (jag hade läst ut den jag hade med mig och den jag köpte i Buenos Aires)
– trevlig restaurang

Jag hittade ingen bok jag gillade (märkligt att bokhandlare bara säljer ”storsäljare” av författare som Clive Cussler som bara spottar ur sig böcker på beställning och får betalt per ord han bajsar fram), vi hittade en hatt till Anna på ett gatustånd och efter många om och men hittade vi en fungerande bankomat (alla andra vi testade funkar bara om man är Uruguay-bo, inte utböling).
Vi kom till Mercado de Puerto i närheten av hamnen, en inomhusmarknad som visade sig domineras av köttrestauranger som grillade kött i mängder!
Det var parrilla efter parrilla (en parrilla är en grillrestaurang) och allt grillades över vedeld. Vi valde att äta på den enda vi såg som hade två rejäla torkade jamon iberico på disken och fler upphängda – det blev förrätten. Sedan gick jag på tre av deras grillade korvar, där paprikakorven var så god att Scans grillbricka och Möllers ölkorvar kunde gå och hänga sig i jämförelse.
Nöjda promenerade vi tillbaka genom staden till havet, satt där en stund och njöt av luftens sälta och Atlantens blå vatten, innan det var dags att vända hemåt för en siesta.
Vi upptäckte att bussarna inte går från samma gator hem så vi tog en ölpaus på ett enkelt hak och tog sedan taxi hem.

Efter siestan surfade vi boenden i Villa Serrana och hyrbilar för morgondagen, vi skickade två förfrågningar på boenden (som vi aldrig fick svar på) och hyrbilarna var det för kort varsel för att boka till morgondagen.
Vi gick till en restaurang i närheten av vårt kvarter, åt en enkel med mod middag och sedan var det läggdags.

Tisdag 15 januari
Efter frukosten ägnade vi nästan en timme åt att fortsätta jakten på en hyrbil – den enda hyrbilsfirma som hade en ledig, hade en Chevrolet utan AC och servo och för 10 dagars hyra ville de ha antingen 511 USD + 8 000 USD i deposition, eller 611 USD och 200 USD i deposition. Det var den billigaste bilen vi kunde få tag på, det är ”Super High Season”.
Vi packade allt, tog farväl av vår värd Liber, som nu antagligen såg fram emot att sova i sin egen säng igen, och gick ut till busshållplatsen.
Vi var lite morgontrötta och tänkte inte på de fyra-fem polisbilar och många poliser som samlades vid ett hus på andra sidan gatan, med fler bilar på väg, tills en lokalbo pekade på dem och sa till oss något som bara kunde betyda ”stå inte här och vänta på bussen, polisen gör väpnat tillslag på andra sidan gatan!”
Vi började gå, men tittade nyfiket på poliserna som nu hade 7-8 bilar på plats och precis när de knackade på dörren stoppade vi en taxi och hoppade in.
Undrar vad det var frågan om?

Vi tog i alla fall bilen, irrade runt i Montevideo en stund i jakt på två resebyråer som specialiserade sig på estancior, men det fanns ingen parkering så vi körde ut istället och gled ner till kustvägen som sträckte sig längs Montevideo, tankade bilen full (den levereras med 1/4 tank och återlämnas i samma skick) och tog ut pengar, sedan stannade vi till vid en strandrestaurang för lunch innan vi körde vidare mot Villa Serrana, en liten by i en dal norr om staden Minas (som jag ville kalla Minas Tirith, en del av er förstår vad jag menar, andra troligen inte). Byn har 70 bofasta invånare och är bara till för avkoppling i naturen. det är i alla fall vad det stod i Lonely Planet.
Det är sant, men inte hela bilden av ”byn”, vilket vi fick reda på senare när vi väl kom fram.

På vägen stannade vi till i den lilla staden Solis de Mataojo, ca 20 km före Minas och 40 km före Villa Serrana, det var siesta så allt var verkligen heldött. Till och med polisen hade stängt för siesta! Vi hade dock tur och hittade en liten öppen matbutik, köpte lite frukost, cigaretter och varsin glass och satte oss under en palm i parken och åt glassen.

Vi kom till Villa Serrana ca 17:00 och körde in från ”fel” håll (det var skyltat mot stan så varför inte?) vilket gjorde att vi hamnade på ett trevligt boende på toppen av en kulle – Ventorillo de la Buena Vista. Huvudbyggnaden, som är ett stort hus delvis på pålar och med sävtak och panormamafönster, var byggd så att det såg ut att klänga på en liten brant. Det fanns fem små tvårumslägenheter varav vi hyrde en för tre nätter, inte det billigaste boendet, men utsikten är värd pengarna bara den – i restaurangen serveras dessutom fantastisk mat och de gör den bästa caipirinha vi har druckit – vi tog två var medan vi väntade på att rummet skulle göras i ordning.
Senare upptäckte vi att detta boende är ”omslaget” för Villa Serrana och pryder broschyrer och vykort.…

Vi bestämde oss för att det här var en perfekt plats att göra ingenting på. Inga turer eller utflykter, ingen klättring eller vingårdar – nada.
På kvällen satte vi oss i huvudbyggnaden, som alltså är restaurangen, och råkade på fyra scenbyggare från ett filmteam som jobbar med reklamfilm nere i dalen på andra sidan berget. En av dem var en tjej som hette Anna (jag vet, förvirrande) kunde engelska och hade druckit tre caiprinhas och var väldigt glad och berättade mer än gärna om stället – nu fick vi reda på att Villa Serrana var ett arkitektprojekt från 50-talet, då arkitekten Julio Vilamajo designade hus som skulle smälta in i landskapet, nyttja lokala material och vara till stor del självförsörjande när det gällde el och vatten.
Vi blev helt enkelt tvungna att ta reda på mer om stället. Men fortfarande utan att göra någonting.

Efter middagen tog Hector, vår värd, fram ett teleskop (spegelrefraktor för er som vet vad det är) och vi fick titta på månen, som var i nedan, och sedan på Jupiter som lyste starkt på stjärnhimlen. I teleskopet kunde vi de fyra av planetens 62 månar! Det var en härlig stjärnhimmel!

Onsdag 16 januari
Vi skulle göra ingenting idag. Jag ägnade mig åt att skriva dagbok (de flesta dagar hade jag bara skrivit stödanteckningar), vi låg i gräset och skrev/läste/vilade och drack öl, sedan var det plötsligt dags för en lätt lunch och vi tänkte att vi kunde väl promenera neråt vägen en bit.
Sagt och gjort, på med skorna och snart var vi vid nästa hus, ett grönt med sävtak kanske 150 meter från Ventorillo de la Buena Vista.
Här mötte vi Zen Lopez, en f.d. Washington DC-bo och PR-kille som ägde det gröna huset, ett B&B som han inrett på ett väldigt trevligt vis, det han visade oss gärna runt och pratade och pratade, han berättade om Villa Serrana-projektet och en hel del annat. Jag misstänker att han var glad över att få prata engelska för en gångs skull.
Det finns ingen ”by” i Villa Serrana, alla hus är spridda bland kullarna och i dalen, arkitekten som designade de ursprungliga husen byggde även en damm här så att alla hus fick färskvatten, som flyttades till husen med hjälp av en tank då varje hus hade en egen brunn att fylla.
Zen (hans pappa hade varit buddist i 20 år, därav det lite udda förnamnet) berättade att turismen i Uruguay egentligen precis hade börjat, det var inte så länge sedan som medel- och lägre medelklass hade börjat resa runt i landet och turismen var egentligen fokuserad på den interna marknaden. Den internationella turismen är bara sex månader gammal, därav bristen på information och speciellt sådan på engelska.
Zen hade gigantiska palmliljor i sin trädgård och berättade att blommans kronblad är ätliga – de smakar surkål och är tydligen goda i sallader. Undrar om de svenska palmliljorna också är ätliga?

Solen började gå ner medan vi pratade med Zen och det var dags för middag och eftersom vi inte hade sagt till att vi skulle äta i restaurangen på vårt boende, bestämde vår eminente värd Hector sig för att stänga restaurangen tidigt och hänga på Parador del Lago – en restaurang nere vid dammen som Zen hade rekommenderat. It is “the” place to be”, typ.
Så där satt vi på en uteservering under en stjärnhimmel igen och åt middag, såklart i sällskap med en hund. Zen dök upp och bjöd på en lokal efterrätt, som föga förvånande innehöll dulce con leche.
Vi promenerade tillbaka hem uppför vägen och tittade på eldflugor som flög omkring.

Torsdag 17 januari
Eftersom vi skulle betala boendet cash och det inte finns någon bankomat i Villa Serrana, körde vi till närmaste stad – Minas (som jag fick tillstånd att kalla Minas Tirith. En del av er förstår, andra inte). Anna behövde dessutom cigaretter och vi behövde ett Internet för att kunna boka nästa boende, var någonstans skulle avgöras av var det fanns ledigt, helt enkelt.

Vi hittade ett litet Internetställe där personalen snackade engelska och som hjälpte till med översättning av hemsidorna då det mesta var på spanska och till slut fick ni napp i La Pedrera vid havet. Damen jag ringde, Nelly, drev ett vandrarhem men hade fullt. Men hon hade en vän också drev ett vandrarhem och han hade rum ledigt!
Personalen på Internethaket visade sig dessutom känna Zen, vilket framkom när vi pratade lite efteråt. De gör hans broschyrer. Världen är mindre än man tror ibland.

Lonley Planet rekommenderade en trevlig restaurang i Minas, så vi gick dit. Men den hade slagit igen och serverade bara det intilliggande hotellets gäster. Vi handlade vin och annat vi behövde, åt lunch på en annan restaurang och körde tillbaka till Villa Serrana för lite siesta innan kvällen föll på.

Den sista middagen i Villa Serrana åt vi på vårt boende, vi förvarnade Hector och han gjorde en grym kötträtt till oss. Sedan drack vi en flaska vin på vår patio utanför rummet och blev lite runda under fötterna.
Anna gick och lade sig före mig så jag satt ute en stund till då jag hade vin kvar i glaset och hade katten som sällskap.
Jag hörde något hoa från trädet mitt emot pation och lyste med ficklampan – där satt en liten uggla och stirrade på mig! Ropade ut Anna så hon fick se lilla ugglan.
När Anna gått igen satte jag mig lite längre bort på pation med katten intill mig och med vinglaset i handen.
Då spärrade katten upp öronen och stirrade ut i mörkret, jag lyste med ficklampan och där var en lurvig liten sak, stor som en bäver ungefär och medsvart päls och ett vitt streck över ögonen.
Ropade ut Anna igen och vi såg djuret springa iväg över gräset, bort mot restaurangen.
Anna gick och lade sig en tredje gång medan jag och katten satte efter djuret och tappade bort det i buskarna. Hector kom ut från restaurangen och såg undrande ut och jag förklarade (försökte i alla fall, jag kunde ingen spanska och var lite lullig) vad vi sett. Han sa att det var en “rocha”. Vad en rocha är har jag inte lyckats få reda på.
Katten och jag återvände till pation, jag drack upp vinet och gick och lade mig.

Fredag 18 januari
Efter frukost var det dags att köra vidare mot kusten och tillbringa resten av tiden där, först i La Pedrera, sedan i Valizas. Vi checkade ut, betalade för oss och körde runt i samhället Villa Serrana för att titta på de olika arkitektritade husen.
Vi fortsatte sedan mot kusten längs en oasfalterad landsväg i ett ensligt landskap där snart all bebyggelse försvann. Solen sen och högt över oss flög örnar, vi stannade till så att jag kunde fotografera dem och de jäklarna “poserade” genom att flyga lågt och rakt över oss så jag fick fina bilder!

Vi kom fram till la Pedrera, där vi enligt planen skulle bo billigt i fyra nätter så vi hade bokat in oss på ett vandrarhem, som kostade 500 pesos/person/natt (ca 165 kr). Det visade sig vara ett trähus (med trähus menar jag väggar av tjock plywood) i en trädgård som tillhörde en lokal konstnär, Richard. Han kunde ingen engelska men Nelly, som vi hade pratat med i telefon, följde med och översatte. Vi installerade oss i rummet, som hade tre våningssängar, och gick sedan ner längs den enda huvudgatan, drack en caiprinha och åt lunch innan vi fortsatte till stranden för det första badet på resan.
Det var härligt!
När vi kom tillbaka till vandrahemmet hade det dykt upp tre trötta australienare som skulledela rum med oss, vi satt allihop intill poolen i trädgården och drack öl. Richardsvänner dök upp så det var ett glatt litet gäng.
På kvällen åt vi fisk på restaurangen La Pé, det var dyrt men väl värt det! Atmosfär, gott vin, trevlig service och ett regn som kom och gick.

Lördag 19 januari
Vi skulle tillbringa dagen på stranden idag, vi packade strandväskor, smörjde in solskyddskrämen men så dör Richard upp och med en kombination av min, handviftande och blåsljud, fick han mig att följa med ut till vår bil. Vad han försökte säga var att vi hade fått en punktering! Höger framhjul helt utan luft. Stranddag inställd.
Jag och Richard bytte ut hjulet mot reserven, sedan var det bara att köra till närmaste stad, La Paloma, för att som vi trodde köpa ett nytt hjul.
Men där blev det en glad överraskning – på verkstaden visade det sig att hjulet var at typen “tubeless”, dvs ingen innerslag och attdet inte var punka, luften hade bara läckt ut. Mekanikern lagade hjulet genom att ta loss däcket, smörja på nåt klet mellan fäljen och däcket, sätta dit däcket igen och fylla på luft. V bytte tillbaka från reservhjulet, det hela kostade 50 ynka pesos. Det är klart mer möljövänligt att laga än att köpa nytt. Glada i hågen passade vi på att ta ut pengar, sen körde vi till en strandrestaurang i La Paloma och åt lunch innan vi återvände till La Pedrera.
Vi tvättade för hand i ett stenkar i trädgården, sedan tog vi en siesta till kvällen. Jag hade bara sovit tre timmar udner natten så jag behövde verkligen vila.

På kvällen gick vi ut och åt middag på en restaurang ca 100 meter från havet, vi hade rekommenderats dit av en av Richards väninnor, som råkade jobba där. Det blev en trevlig avslutning på en inställd stranddag.

Söndag 20 januari
Beach day! Äntligen! På med solsmörj, springa ner till stranden och hoppa i vågorna, som var så höga och kraftiga att det var de som lekte med oss snarare än vi med dom. En öl och en lätt lunch på en strandservering med så hög musik attdet säkert hördes till månen. Sedan somnade jag på mage i solen innan vi återvände till vandrarhemmet vid fyratiden. Vi sov siesta och efter siestan upptäckte jag såklart att jag hade bränt knävecken (!). Hur kan man bränna knävecken? Det gjorde ont och bultade och svullnade.
Richard, vår käre konstnär/värd, såg mig smörja knäna med After sun lotion med ett plågsamt uttryck i mitt ansikte och vi lyckades förmedla att jag hade bränt mig.
Mannen tar då fram en kniv, går till sin aloe vera-buske och skär av ett blad och delar på det. Inuti: 100 % färsk aloe vera som jag smörjer in. Obeskrivligt skönt!

Jag hade dock fortfarande ont och fick frossa på kvällen när vi gick ut och åt god mat på en uteservering i en trädgård, vi skulle ha en korv eller nåt grillat från den marknad som blommade ut på huvudgatan varje kväll, men varken korvgubben eller rastakillen som grillade saker var på plats. Så går det när man vill ha “en enkel middag”, man får kulinariska höjdare istället.

Måndag 21 januari
Vi vaknade tidigt av att en ung kille på ovanvåningen låg på en träbänk med bar överkropp och sjöng UB40-låtar (påstod han i alla fall när vi konfronterade honom med det). Det var sista dagen i La Pedrera och solbrännan gjorde det direkt oansvarigt att gå ner till stranden, så det blev en vilodag (dvs vi körde till Valizas för att orientera oss om den lilla ort vi skulle bo på härnäst), shopping av matvaror och så lagade vi middag hemma. Ett argentiskt par som också bodde här lagade mat samtidigt, vi började prata och det visade sig att hon var magdansös och han byggde gitarrer. På grund av vissa språkbarriärer fick vi ta till Google translate för att kommunicera, fast de kunde bra grundläggande engelska.
killen var mycket musikintresserad så Anna hittade en artist som sjöng svensk folkmusik på Grooveshark, vilket blev bakgrundsljudet för kvällens middag.
Ja just det. Vi tog upp liftare på väg både till och från Valizas, utan att bli rånade/kidnappade/mördade. Fast vi vägrade kategoriskt ta upp liftade med gitarr.

Tisdag 22 januari
Vi sade farväl till Richard och körde tillbaka till Valizas kring 11-tiden, värdinnan väntade i tvåvåningshuset som skulle bli vårt hem de närmaste dagarna. Huset låg kanske 300 meter från havet och hade trädgård med ett clementin/limeträd (fråga inte), taktäckt patio och en flyttbar grill. Vi hade med oss rester från gårdagens middag och gjorde empanadas till lunch av resterna, sedan tog vi en strandpromenad och ett kort dopp i havet. Vågorna var inte lika aggressiva här som i La Pedrera.
Vi handlade kött och grillade revbenspjäll i trädgården på kvällen, medan vi drack drinkar.

Onsdag-torsdag 23-24 januari
Dagarna tillbringades på stranden och vi körde helt och hållet självhushållning istället för att äta ute. Vi grillade varje kväll för att förfina våra färdigheter inom grillning, drack drinkar och vin. Luncherna var empanads (gjorde rätt många första dagen) och rester från middagarna. Det var behagliga dagar, fast det på torsdagen öste ner regn i en storm då åskan också gick med blixtar som inte var av denna världen som lyste upp himlen.
Det var behagliga, avkopplande dagar och än en gång hade vi en kolibi (eller två, eller tre) som besökte oss i trädgården.
Valizas var en skön liten ort med härlig strand och många, många hippies. Men inte lika många som söker sig till närliggande Cabo Polonia!

Fredag 25 januari
Vi hade lätt kunnat stanna en månad här, men det var dags att ta sig hela vägen till Buenos Aires för att få de två sista nätterna där inför hemresan. Direkt efter frukost packade vi bilen och körde till Montevideo, där vi lämnade hyrbilen och tog en taxi till bussterminalen, där vi köpte biljetter till Buenos Aires; först var det bussresa Montevideo – Colonia, sedan färja Colonia – Buenos Aires. Bussen gick 18:45 så vi hade gott om tid för en riktigt lång lunch på bussterminalen.
I Colonia fick vi passen utstämplade ur Uruguay och instämplade till Argentina igen (passkontrollanterna står sida vid sida), sedan klev vi på färjan – vi åkte i första klass eftersom det var fullt i ekonomiklass – det innebar fotölj och ett glas mousserande vin, som vi kompletterade med en liten flaska vin under överfarten, som tog en timme. Färjan gick 22:00 och anlände 22:00.Nej, det stämmer – det är en timmes skillnad mellan Uruguay och Argentina så vi drog tillbaka klockorna.
Vi tog en taxi till vårt boende, vandrarhemmet Kilca i centrala Buenos Aires, snart var vi på plats, slkängde av oss väskorna och tog en “god natt och välkommen tillbaka till Buenos Aires”-öl.

Lördag 26 januari
Dagen skulle ägnas åt sightseeing i Buenos Aires, vi skulle dels ner till Rosa palatset, där Evita (Eva Peron) vinkade till folket och sedan gå till shoppinggatan Avenida Corrientes. Vi tog en extra morgonkaffe på vägen och så kom vi till det rosa palatset, tog bilder och satt på en bänk och läste om palatsets historia. Man vet inte varför det fick den färgen, en teori är att det ursprungligen var målat med oxblod som sedan bleknade i solen (gammal tradition).
Från palatset gick vi ner mot en trädallé mellan husen och kanalen.
Det var få människor ute och jag gick lite före Anna med kameran i högsta hugg. PLötsligt påkallar en lokalbo min uppmärksamhet, Anna har fått något skit på sig och det var nu vi råkade ut för ett av tjuvarnas äldsta knep: “den hjälpsamme samariten”. Medan lokalbon och hans flickvän/fru/medhjälpare hjälpte oss torka av skiten från Annas rygg (jag fick också lite på mig), passade de på att ta min kamera och försvinna från platsen.
Jag hade såklart inte tömt minneskortet, fem veckors semesterbilder borta.
Vi fick kontakt med den lokala polisen och fick sedan åka polisbil till närmaste polisstation där vi satt ett par timmar och rapporterade händelsen och tog kopia på polisrapporten till försäkringsbolaget.
Medan vi satt där kom en polisman ut från ett förhörsrum med en tub som innehöll det stinkande “bajs” vi hade fått på oss; det blandades av tjuvarna och bestod bl.a. av senap och avloppsvatten. Stanken satt i länge.
Vi hade inte lust att shoppa mer utan promenerade hemåt och stannade för lunch på vägen.
Det blev en bitter sista kväll, hur kunde jag vara så dum? Så många länder jag besökt, så många städer, så många mörka gränder och skumma barer jag har varit p utan att bli bestulen eller rånad och så faller jag för det enkla tricket!

Vi gick ut igen på kvällen och åt en flådig sista middag på en restaurang där jag avrundade middagen med en flamberad glassbomb.

Söndag 27 januari
Det var dags att säga farväl till Sydamerika för denna gång och vänta hemåt. Vi tog en taxi ut till flygplatsen och hade en rätt trevlig flygresa hem, personalen ombord var trevlig hela vägen och vi drack givetvis ett par Gin & tonics före natten.

Måndag 28 januari
Landade på Heathrow, fikade och handlade lite sprit. Det gjorde fortfarande lite ont att komma hem utan alla semesterfoton, speciellt med den kyla som välkomnade oss när vi klev av tåget i Malmö.
en lång resa var slut, med många minnen och upplevelser – och en längtan tillbaka till både Argentina och uruguay – men med bättre spanskakunskaper och stålvajer till kameran! .

BAKGRUND TILL RESAN:
Jag blev inbjuden till en “familiarisation tour” till Vietnam & Kambodja av Vietnam Airlines och lokala landarrangörer för att jag och nio andra agenter skulle lära oss mer om destinationerna, inspektera hotell och helt enkelt bli bättre på att sälja destinationerna Jag sålde rundresor till bl.a. Vietnam och Kambodja på min förra arbetsplats åren 1999-2002, men fick inte möjligheten att åka dit då.
Resan gick av stapeln 9-19 november 2012 och jag skrev ihop en liten dagbok för att dels samla intryck och lättare komma ihåg, dels för att det blir lättare för kollegorna att ta till sig informationen än om jag bara hade berättat allt muntligt.

FREDAGEN 9 NOVEMBER
Mitt dygn började egentligen redan dagen innan, då jag inte sovit sedan jag vaknade 06:30 på torsdag morgon och gick till jobbet.
Vid 18-tiden på torsdagen gick jag hem för att lämna över min katt Frix till kattvakten, sedan började jag packa inför resan. Det var ingen större idé att sova eftersom färjan till Helsingör skulle gå 03:40.
Jag gick hemifrån 03:15 och hade egentligen gott om tid, men den nattbuss som Helsingborg stad vurmar så mycket för, gick såklart inte så jag fick skynda till fots och då jag dessutom skulle köpa biljett, blev det lite stressigt och jag blev sist ombord på färjan.
Farväl, nattmörka Sverige!
Överfarten till Helsingör tar bara 20 minuter så snart var jag på andra sidan sundet och fick vänta på tåget till Kastrup i nästan 40 minuter. Jag såg fram emot att få sova lite på den långa tågresan,
Väl på Kastrup gick det relativt smidigt att checka in; jag försökte med att checka in bagaget hela vägen till Ho Chi Minh City (jag kommer att skriva Saigon för enkelhets skull), men det funkade inte då jag hade två separata flygbiljetter även om båda bolagen jag flög med (Air France och Vietnam Airlines) ingick i flygalliansen Sky Team.
Väl i Paris hade jag gott om tid för att ta ut bagaget, checka in igen och hämnas över vad folk faktiskt tar med sig på flyget – en man som skull på samma flyg som jag checkade in en 51 tums plasma-TV.
Det var kyligt inne på Paris CDG i den nya, fina terminal 2, men jag åt lunch på restaurangen “Naked” mitt emot gaten, där hela gruppen skulle ses innan planet gick.
Nu var det så soggigt i mitt huvud när vi landade, att jag tyckte att piloten sa att klockan var en timme tidigare i Paris så jag drog tillbaka min klocka en timme. Då har jag alltså varit i Frankrike fem-sex gånger tidigare om man bortser från mellanlandningar. Men sömnbristen hade ställt till det i min skalle så jag tänkte helt enkelt inte och följde “anvisningen”, sedan satte jag mig så jag kunde se gaten och började jobba på datorn, med hörlurar på. Tyckte det var lite märkligt att folk redan stod vid gaten, det var ju en timme kvar till boarding, men tänkte att folk är väl smått panikslagna och vill slåss om platserna ombord (fast man har dedikerade platser).
När jag tyckte det var dags att gå ombord, var gaten tom, så jag blev lite förvånad och gick fram för att gå ombord. Så står det med stora, röda bokstäver:
GATE CLOSED
Orden slog ner som en granat i mitt medvetande. Hade jag missat resan? Planet stod ju kvar och incheckningspersonalen stod kvar, så jag förklarade snabbt, bönade lite och bad och de sa:
“Okej Sir, but please hurry!”
Så sprang jag nerför bryggan, värdinnorna ropade något om “upgrade” efter mig men jag hörde inte så noga.
Jag hoppade in i planet där de andra väntade i Economy Plus-kabinen. Det var det som var uppgraderingen, vi skulle egentligen åka i ekonomiklass men nu blev resan lite bekvämare.
Satte mig ner, pustade ut och presenterade mig för de andra.!
Pia, Vietnam Airlines representant satt bredvid mig och berättade att mitt namn hade ropats ut när jag inte dök upp i tid vid gaten, hon hade gått runt och frågat folk “Are you Manne?” med mitt nya boardingkort i handen.
Jag berättade om “tidsskillnaden mot svensk tid” och bjöd på ett gott skratt.
Sedan bar det iväg mot fjärran östern!

LÖRDAGEN 10 NOVEMBER
Vi landade i god ordning och fick passen stämplade; som svensk behöver man inget visum om man stannar i upp till 14 dagar så den biten var smidig. Efter bagageutlämningen hittade vi personalen från den lokala arrangören, Indochine och vår guide Mr. Cong och hoppade in i den vändande minibussen efter att ha utbytt visitkort.
Visitkort är viktigt i den asiatiska kultursfären och det hör till ren hövlighet att ge sitt kort när man presenterar sig för varandra.
Vi körde in till Ho Chi Minh City, som är mer känd som Saigon. Antalet bilar i trafiken var få jämfört med antalet mopeder och motorcyklar; beroende på vem man frågar finns det 14-16 miljoner invånare i staden och i snitt en moped per två invånare. Det är ett billigt och populärt färdmedel som används till allt – man kan se en hel familj med pappa, mamma och två barn på en moped, eller en moped med tillkopplat släp lastat med inredning från ett helt vardagsrum!
Det är lag på att användahjälp numera, men ingen har specificerat vad hjälmen ska klara av. Så de billigaste hjälmarna för ca 5 USD är som rispapper, medan de för 20 USD är de man vill ha på huvudet vid en olycka.
Det var hett och fuktigt i luften, bortåt 35-37 grader och vi äkte runt i reskläderna som var helt fel för klimatet – vi kom ju alla från ett kallt Norden.
Första stoppet i Saigon blev på ett krigsmuseum över det senaste Vietnamkriget. Jag säger “senaste” eftersom Vietnam är ett land som historiskt sett alltid haft krig av något slag. Det vi kallar “Vietnamnkriget” var det kortaste, ca 21 år. Det mot fransmännen varade i drygt 100 år och mot kineserna slogs man i 1 000 år. Däremot skördade “det lilla Vietnamkriget” flest offer på grund av modernare vapen och krigföring.
Det mesta vi fick se väckte eftertanke och jag reflekterade än en gång över hur stor smärta vi människor har kapacitet att tillfoga varandra.
Vi fortsatte till Novotel Saigon, där vi tittade på hotellets faciliteter och åt lunch, sedan fortsatte turen till det gamla presidentpalatset som användes under Vietnamkriget och vi fick vandra i kulvertarna under palatset som fungerade som ledningscentral under kriget.
Vi drack kaffe på ett lokalt café och tittade på Central Post Office, som ritades av Gustave Eiffel. Idag fungerar det som samlingsplats och det finns en marknad här, men det fungerar fortfarande som postkontor också.
Vi checkade in på vårt hotell, Equatorial Hotel som är fyrstjärnigt och ligger i District 5 (“gamla Saigon är District 1). Det var en fin utsikt från rummet och ett fat med frukt väntade på mig, bl.a. drakfrukt. Jag älskar drakfrukt!
På kvällen tog vi bussen till New World Hotel, där vi skulle titta på rummen och äta middag i en av hotellets två restauranger; de har en japansk och en kinesiskt och vi åt på den kinesiska. Vi serverades åtta rätter och jag åt bl.a. manet för första gången.
Vi åkte tillbaka till hotellet efter middagen, helt slutkörda och sov gott.

SÖNDAGEN 11 NOVEMBER
Det var en het dag och vi skulle ut till Mekongfloden, så efter frukost satte vi oss i bussen och åkte ut på landet för att komma till båtläget där båtarna låg och guppade i vattnet. Mekongfloden börjar i Tibet och rinner ner genom Tibet, Kina, Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam. Det är en av Asiens längsta och viktigaste floder.
Vi klev ombord på en täckt flodbåt och kunde sträcka ut oss på divaner och kuddar under färden på det bruna vattnet. Det är egentligen rent vatten, men bottensediment ger en brun färg.
Mr Cong berättade om livet på landet, flodens betydelse och de olika näringar som är beroende va den. Vi stannade till vid en kokosgodisfabrik, där vi fick de hur kokoskarameller görs, men även bl.a. snake wine och rispapper och rispopcorn. Pia, jag och Bosse testade Snake wine, som mer är brännvin kryddat med orm snarare än vin. Det var ett gigantiskt krus med inlagda ormar och det brände till i strupen.
Vi besökte också ett “typiskt hus i Mekong”, vilket egentligen hörde till en av de mer välbeställda familjerna, men här fick vi höra om traditionerna kring bl.a. giftermål. Sönerna får en bit av familjens mark när de gifter sig och flyttar ut, yngsta sonen bor hemma hos föräldrarna även sedan han gift sig. Döttrarna får en brudgåva av brudgummen (vars familj också betalar för bröllopet) och hur mycket brudgåvan är beror på många saker, där skönhet bara än en faktor.
Lunchen åt vi på ett mycket trevligt ställe med utsikt över omgivande skog och palmer, det blev sju rätter till lunch varav en rätt, elefantöronfisk, var extra festlig då den serverades uppmonterad på en ställning så man kunde komma åt båda sidorna. Gott var det!
Under flodfärden började det regna. Det formligen öste ner. Men det blev inte svalare för det, det “regnade varmvatten”, som Bosse sa. Speciellt blöta blev vi inte tack vare taket på båten, även om det blåste in regnvatten då och då eftersom sidorna var helt öppna.
Vi kom tillbaka till hotellet på kvällen, duschade och bytte om och gav oss iväg till en lokal restaurang, Hua Tuc, för en middag som “bara” bestod av sex rätter.
Efter middagen promenerade vi till anrika Rex Hotel för dans och drinkar på hotellets takterrass med utsikt över Saigon. Här bodde alla journalister under det ”lilla kriget” och det är idag ett lyxhotell. Dess historia började 1927 som ett franskt garage och har haft många funktioner genom åren.
Det var runt 30 grader varmt på kvällen så en iskall drink behövdes verkligen!
Dansen uteblev dock, det karaokeband som stod och sjöng när vi kom upp slutade efter kanske två låtar.

MÅNDAGEN 12 NOVEMBER
Vi åkte nu ut till Cu Chi-tunnlarna utanför Saigon, detta nätverk av tunnlar användes av Nordvietnams armé under kriget mot USA, men det påbörjades egentligen redan under kriget mot fransmännen då bönder gömde sig i egenhändigt grävda tunnlar som sedan växte samman. När nätverket nådde sin topp fanns det fullt fungerande sjukhus, ledningscentraler, kök m.m. under jord. Man hittade på sinnrika lösningar för problem som kunde uppstå, som vad gör man av röken från kokeldarna? Jo, man leder dem till ett annat rum längre bort som har ventilationsschakt som bara öppna i gryningen så att röken sakta sipprar ut och blandas med morgondimman.
Jag fick krypa ner i en av tunnlarna (som har breddats för oss feta västerlänningar) och jag önskade att jag hoppat över frukosten, och de senaste tre dagarnas luncher och mat.
det var rätt intressant att vandra omkring i skogen och se hur nätverket fungerade och se hur små luckorna man gick ner i var – Mr Cong kröp ner i en sådan, han var ju lite slankare än oss anda – hålet var inte mycket större än två tangentbord i bredd!
Vi återvände till Saigon för en sexrätterslunch på restaurangen Indochine, sedan fortsatte vi ut till flygplatsen eftersom vi skulle flyga vidare till Phnom Penh i Kambodja.
När vi stod i kön till säkerhetskontrollen kom en av damerna i sällskapet på att hon hade en flaska whiskey i handbagaget och jag uppmanade henne till att hålla tyst och låtsas som att det regnade.
Min väska som innehöll en tändare slank igenom, men whiskey såg de och tvingade henne att kasta den. Den gigantiska flaska men solskyddskräm, fullt synlig intill whiskeyn, ignorerade de dock.
Vi landade i 32 graders ångande hetta i Phom Penh, köpte våra visum (välj tourist visa, kostar 20 USD, istället för ordinary visa som kostar 25 USD. Vi visste inte riktigt vad ordinary visa var).
Då gammelkungen (kungens pappa) hade gått bort ett par veckor tidigare var det en enorm trafikstockning – han låg på lit de parade och alla ville komma och se honom innan han begravdes. Han var en mycket omtyckt kung. Att Barack Obama också var på väg till Phnom Penh inför Asienmötet om några dagar gjorde inte trafiksituationen bättre.
Precis som i Vietnam är det populäraste färdmedlet moped även här.
Vår guide Miss Souvannie var en charmerade ung tjej med mycket bra engelska, hon hade dessutom bott i Norge ett år nyligen där hon pluggade på stipendium. Jag vågar nog påstå att alla i gruppen gillade henne och att hon blev vår mest omtyckta guide.
Då vi landade rätt sent körde vi direkt till middagen, som bestod av sju rätter i en trädgårdsservering driven av ett extremt trevligt värdpar, det var helt enkelt en liten familjerestaurang på en bakgata bara ett par minuter från hotellet vi skulle bo på, det med det fantasifulla Phnom Penh Hotel, i Phnom Penh. Doh!
Efter en snabb dusch och på med skjortan gick jag ner till baren i lobbyn där ett filippinskt band skulle förtrolla gästerna ”natten lång i sju dagar”. Tur vi bara stannade i två dagar, för de sjöng karaoke och slaktade alla mina gamla favoriter.
Jag hade förträngt hur stort karaoke är i Asien. Varför är det så svårt att ens få ljudet rätt?
Vi tänkte dra till FCC, Foreign Correspondant Club, men på grund av intrapersonella relationer (läs: vi hade inte snackat igenom planen) splittrades vi upp och de flesta gick och lade sig. Själv plundrade jag minbaren på rummet.
Lite om Kambodja som vi fick lära oss under dagen:
60% av befolkningen är under 30 år och preventivmedel kom först 1995 via utländska organisationer. HIV är ett stort problem och kom med FN-soldater 1989 i samband med att Vietnam drog tillbaka sina trupper efter 10 års befrielse/ockupation (Vietnam ansåg att de befriade Kambodja från de Röda Khmererna, Kambodja ansåg att de stannade så läge att det snarare blev en ockupation).
Medellivsåldern är 60 år för män och 64 år för kvinnor, medelinkomsten är 400-500 USD i Phnom Penh och 80-100 USD på landet per månad. Det gör att många flyttar in till storstaden i jakt på jobb vilket utarmar landsbygden, man räknar med att ca 50 % av befolkningen kommer att bo i de två stora städerna Phnom Pehn och Siem Reap runt år 2020 (med reservation att jag fått årtalet fel)

TISDAGEN 13 NOVEMBER
Jag kan berätta om silverpagodan vi besökte på förmiddagen och den avlidne gamle kungen som jag lyckönskade i kommande liv i hans dödsbok. Eller att jag köpte halsdukar i äkta ”siden” och ”pashmina” för 11 dollar istället för 26 dollar. Men jag väljer istället något mörkare ur dagens upplevelser.
Vi besökte S21, ett av de fängelser/förhörscentrum som de Röda Kmererna upprättade åren 1975-79. Detta var en gammal skola och eftersom Pol Pot förbjöd all utbildning behövdes den ju inte längre.
12 000 människor passerade här innan de skickades till ett fält 15 km söderut för avrättning, ett av många s.k. “killing Fields”. Sju överlevde just detta läger och en av dem lever ännu, vi fick träffa honom och han berättade om sina upplevelser. Det var skakande och rörde oss alla djupt. Han har idag en fond för föräldralösa barn och har adopterat fyra barn; hans egna barn och hustru dödades av de Röda Kmererna.
Han överlevde eftersom han hade en kunskap de kunde utnyttja; att laga skrivmaskiner. De hindrade dem inte från att tortera honom dock.
Sedan åkte vi till ett ”Killing Field”, där vi fick se massgravarna. Det är för mycket för att skriva här. Men bilden får vara representativ för det mörker vi människor alltid bär inom oss. Ett mörker som kan triggas av fel person under fel omständigheter.
För kambodjanerna var det den gamle kungen, den nyss avlidne och otroligt populära, som bad sina rojalister gömma sig i djungeln och strida mot de ”västmakter som höll på att ta över landet” 1975. I kungens frånvaro fick de en ledare i Pol Pot och dödade 1,7 miljoner av sin egen befolkning.
Givetvis är historien mer komplicerad än så, men detta är kärnan i det hela.
Min lyckönskan i kungens dödsbok kändes plötsligt malplacerad.
Kungen är “orörbar” och ingen pratar om detta, han kan helt enkelt inte gör fel och även efter att Pol Pots trupper drivits ut i djungeln igen av vietnameserna 1979, fortsatte kungen stötta dem tills Pol Pot dog 1998.
Kungen utfärdade en amnesti och de gamla “frihetskämparna” fick återvända till samhället. Några av ledarna letades upp och ställdes inför rätta, bl.a. den gamle chefen för fängelset S21.
Många sade precis som alla andra krigsförbrytare att de “inte visste vad som hände i lägren” eller den gamla bekväma “jag följde bara order”.
På kvällen tog vi oss till slut till FCC efter middagen och drack öl i den varma kvällsluften.

ONSDAGEN 14 NOVEMBER
Idag skulle vi köra från Phnom Penh till Siem Reap, den andra stora staden i Kambodja i norra delen.
På vägen stannade vi till på en matmarknad, där det serverades läckerheter som kackerlacka, spindel (tarantel), gräshoppor m.m.
En av de levande spindlarna fick krypa på min hand, sedan fick jag smaka på hans friterade kusin som var chilimarinerad och krispig.
Köpte bananer och ananas av ett gäng småflickor som använde den lysande säljpitchen “you are very handsome, Sir!”. Hur kan man då säga nej?
Innan vi kom till själva Siem Reap stannade vi till i en liten by och köpte bl.a. anteckningsböcker och pennor, eftersom vi skulle till ett ställe med många skolbarn och dela ut dessa, hellre än att ge bort pengar. Vi kom till ett tempelkomplex (Sambo Prei Kuk) på vägen till Siem Reap, med olika pagodor utspridda i skogen.
Det mesta förstördes av de Röda Khmererna när de huserade just här efter att vietnameserna drivit ut dem från städerna.
Vår guide var en lokal lärare i engelska och hans skolklass, pojkar och flickor i åldern “ca 100 cm långa” (jag har ingen aning hur gamla folk är) mötte upp oss i slutet av rundvandringen i skogen och sålde vykort, sjalar m.m. till oss och vi gav bort block och pennor.
Vi kom till slut till Siem Reap, som är känt för sina många tempel varav Angkor Wat är det mest kända.
Vi skulle dit under morgondagen, men nu checkade vi in, överlämnades till nästa guide (Mr Proney) och åt middag på en restaurang som heter Asian Square. Det är ett nytt ställe med en trevlig servering på en innegård, så vi åt under bar himmel i den varma kvällsluften.
Efter middagen vandrade vi till och genom nattmarknaden. Jag var på tok för svettig för att orka shoppa så shoppingen fick vänta till morgondagen.
Vi övernattade på Prince d’Angkor Hotel.
Det där med guidebytet beror på en liten lustig, men kanske bra lag i Kambodja – guiderna får guida i hela landet + sin hemstad. Så en guide från Phnom Penh, som Sovannie, kan så att säga inte ta jobb från kollegor i Siem Reap, som Mr. Proney.

TORSDAGEN 15 NOVEMBER
Vi ägnade dagen, som var het redan vid 9-tiden med ca 36-37 grader och mycket hög luftfuktighet, åt tempel och började med Angkor Thom, som är känt för sina många Buddha-ansikten huggna i sten överallt, hela 216 stycken i alla möjliga storlekar utom skalan 1:1.
Här blev jag välsignad av två kvinnor och en liten pojke som läste böner över mig i en pagoda med en gigantisk Buddha-staty utanför templet.
Vi fortsatte till nästa tempel, Tha Prohm, som har blivit övertaget av naturen i form av gigantiska träd på ca 400 år. Träden är rätt oanvändbara, de går inte ens att elda med. Det var här tempelscenen i Tomb Raider spelades in.
Efter lunchen fortsatte vi till det mest kända av templen i Kambodja: Angkor Wat.
Det är också större än de andra och vi vandrade genom pelargångarna och upp till andra planet. Jag och några till valde att ta oss de många stegen (jag glömde räkna, tror det var 47) uppför en brant trappa till tredje planet som fortfarande används för bön; här finns fyra nischer med Buddha-statyer.
Templet var från början ett hinduistiskt tempel, men omvandlades till ett buddistiskt under Jajavarman IV (med reservation för felstavning) som införde buddism i landet.
Precis innan vi kom in i templet öppnade sig himlen och det vräkte ner regn, vilket sänkte temperaturen med kanske 4-5 grader – all värmeminskning var välkommen!
Vi återvände till hotellet, duschade och svidade om inför middagen på Somadevi Angkor Hotel, där vi bjöds på Apsara-dans. Denna dansform har klassats som kulturarv av UNESCO.
Efter middagen valde några av oss, inkl. undertecknad, att skämma bort oss med fotmassage (3 USD/halvtimme). Det var banne mig välbehövligt!
Sedan avrundade vi dagen i hotellbaren, där Bosse beställde en mojito som var under all kritik. Så jag skred till verket och pratade med barpersonalen, vips stod jag bakom disken och gjorde mojitos. De hade inte krossad is eller tillräckligt med mynta eller rårörssocker, men jag fick fria händer så mina mojitos blev 10 ggr bättre än hotellets enligt Bosse.
Vi stängde baren och jag framkallade ett par foton från dagens utflykt för uppladdning på Facebook.

FREDAGEN 16 NOVEMBER
Vi hade förmiddagen fri och då vi varit rätt aktiva hittills, var det flera av som samlades vid poolen på hotellet och tog ett dopp före lunch.
Vi packade och checkade ut och åkte till Tara Angkor Hotel, som vi tittade på och där vi även åt lunch innan vi fortsatte till flygplatsen för att flyga till Ha Noi.
Det var en kort flygning och snart var vi framme och mötte vår nya guide, Mr Quoc och körde till vårt hotell Daewoo Hotel.
Jag hade förträngt hur populät karaoke var i Asien men blev brutalt påmind när vi körde förbi karakoebar efter karaokebar på vägen till hotellet. De var många!
Vi åt middag på hotellet och vi var ensamma i matsalen (klockan var någon gnag mellan 21:00 och 22:00).

LÖRDAGEN 17 NOVEMBER
Idag lämnade vi Ha Noi (jag kommer att envisas med den stavningen i fortsättningen) 08:00 och körde till Ha Long Bay som ligger bara ca 90 km österut. Det tog dock hela fyra timmar att köra, jag trodde det berodde på att “den vanliga vägen” var avstängd (jag hade hört vår guide Quoc säga det, trodde jag, men hans engelska var av sådan karaktär att det var mycket svårt att förstå vad han sa ibland) så vi körde ca 40 km/h, med ett stopp på en hantverksbutik.
Jag fick höra att fartbegränsningen berodde på många olyckor.
I Ha Long Bay gick vi ombord på en djonk och åkte ut på det lugna vattnet (det skulle vara blåsigt och kallt idag, så vissa av oss hade långbyxor och skor istället för shorts och sandaler – inkl undertecknad).
Vi åt lunch ombord och det var perfekt väder; lagom efter lunchen kom vi till en stor ö med ”Surprise Cave”, som vi klättrade upp till (300 trappsteg eller något sådant totalt). Det är ett enormt grottsystem och överraskningen var en klippformation formad som en erigerad fallos.
Vi seglade tillbaka och kryssade mellan öarna och såg en av de många flytande husen i bukten, fiskare och paddlare. Samt en hel del andra djonker förstås, det finns ca 500 djonker här.
Skymningssolen var fantastisk!
Vi gick iland och åkte till Novotel Ha Long Bay för inspektion och middag innan vi fortsatte till vårt hotell Wild Lots för incheckning.
Rummet var stort och det fanns ett fruktfat här. Jag var fortfarande mätt efter middagen, så frukten fick vänta. Hur många rätter jag åt vågar jag inte ens spekulera om!
Efter en drink i baren med Pia, Bosse och Jennie, som hjälpte mig välja bilder till kvällens uppladdning, tog jag en helkroppsmassage som var välbehövlig inför morgondagens flygresa.
Sedan hittade vi Bosse, Pia och Isabelle i baren tog en drink till, snackade lite och så gick var och en till sitt.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Ha Long Bay!

SÖNDAGEN 18 NOVEMBER
Efter frukost körde vi tillbaka till Ha Noi, så det blev fyra timmar till i bussen. Jag fick min felaktiga uppfattning om vägen från gårdagen korrigerad.
I Ha Noi gick vi till Ho Chi Minhs mausoleum (stängt, öppet bara 07:30-10:30) och guiden berättade om ”Uncle Ho”. Vi fick titta på de två hus Ho Chi Minh bodde och verkade i som president.
Sedan körde vi till Central Lake, som ligger intill centrala gamla staden som är full med småbutiker. Här tog vi var sin rickshaw och åkte runt bland butikerna i någon timme och jag blev smått förälskad i Ha Noi.
Mer så när vi fick en timme till fots också, jag hade ett mål: köpa säkerhetsrakblad. Så jag flanerade och tittade in i varenda butik som verkade ha hygienartiklar och med en kombination av förenklad engelska och en hel del pekande, fick jag faktiskt fram vad jag var ute efter.
Under promenaden hittade jag en av dessa tanter som bör sin butik på axeln i form av en stör med två korgar som en våg. Hon sålde friterade saker och eftersom jag inte visste vad som var vad, tog jag en av varje och satte mig på ett brunnslock i en korsning och åt medan jag tittade på alla människor.
Den här staden tilltalade den gamle araben i mig, den som gillar fart och fläkt, gränder och småbutiker.
Ha Nois gamla kvarter charmade mig och vann mitt hjärta.
Där Bangkok pressar, pushar och tvingar sig på en, är Ha Noi ”trevligt kaotisk”. Säljarna är trevliga och tar ett nej och ler tillbaka.
Lördagar och söndagar är populära dagar att gifta sig på och det blev rätt uppenbart när vi såg alla bröllopspar som poserade vid Central Lake för att fotograferas av och med sina nära och kära; jag räknade i alla fall till sju par. De vackraste brudarna var inte de de i ”västerländsk” bröllopsklänning, jag såg två sådana, utan de i traditionell ao dai. Slå upp det, så förstår ni hur anständig men samtidigt sensuell en sådan är!
Hur det gick med rakbladen? No luck.
Allt var Gilette och andra nymodigheter.
Vi fortsatte till ett hotell som agenten hade bokat två rum på till oss, så att vi kunde duscha och byta kläder inför flygningen, sedan åt vi middag på Wild Rice, vilket blev vår avskedsmiddag.
Vi tog farväl av Isabella, hon skulle stanna några dagar till i norra Vietnamn, sedan körde vi ut till flygplatsen för att checka in och flyga hem.
Här blev jag stoppad av två unga vietnamesiska tjejer, som ville fotograferas med mig – jag hade ju hört att vi vita är exotiska för dem, men tänkte att det snarare handlade om det klassiska “uppehåll turisten medan vi tömmer hans fickor”-tricket men nej, det var det inte. De gick fnittrande iväg och jag fortsatte till incheckningen, som var lång och onödigt krånglig.

MÅNDAGEN 19 NOVEMBER
Efter en sömnlös natt på flyget (två skrikande barn framför mig och två högljudda snarare intill mig) hade jag tre timmar att slå ihjäl på Paris CDG. Det var dags att framkalla lite foton, med andra ord!
Eller sjunga… Vilket är värst för fransmännen?
För Nu har jag ännu en terminal att ogilla Paris CDG terminal 2, den nya, fina men ack så tråkiga.
Det finns bara tre restauranger i terminalen, alla serverar samma saker och är kraftigt underdimensionerade för antalet resenärer! Köerna var så långa att jag gick till en kiosk och köpte ett par mackor istället.
Efter att ha landat på Kastrup och till slut kommit hem, ville jag bara sova…
Men jag kommer att åka tillbaka till Vietnam, det är en sak som är säker. För även om jag egentligen bara såg två städer och knappt något av landsbygden, så är min nyfikenhet väckt!