BAKGRUND TILL RESAN:
Jag blev inbjuden till en “familiarisation tour” till Vietnam & Kambodja av Vietnam Airlines och lokala landarrangörer för att jag och nio andra agenter skulle lära oss mer om destinationerna, inspektera hotell och helt enkelt bli bättre på att sälja destinationerna Jag sålde rundresor till bl.a. Vietnam och Kambodja på min förra arbetsplats åren 1999-2002, men fick inte möjligheten att åka dit då.
Resan gick av stapeln 9-19 november 2012 och jag skrev ihop en liten dagbok för att dels samla intryck och lättare komma ihåg, dels för att det blir lättare för kollegorna att ta till sig informationen än om jag bara hade berättat allt muntligt.
FREDAGEN 9 NOVEMBER
Mitt dygn började egentligen redan dagen innan, då jag inte sovit sedan jag vaknade 06:30 på torsdag morgon och gick till jobbet.
Vid 18-tiden på torsdagen gick jag hem för att lämna över min katt Frix till kattvakten, sedan började jag packa inför resan. Det var ingen större idé att sova eftersom färjan till Helsingör skulle gå 03:40.
Jag gick hemifrån 03:15 och hade egentligen gott om tid, men den nattbuss som Helsingborg stad vurmar så mycket för, gick såklart inte så jag fick skynda till fots och då jag dessutom skulle köpa biljett, blev det lite stressigt och jag blev sist ombord på färjan.
Farväl, nattmörka Sverige!
Överfarten till Helsingör tar bara 20 minuter så snart var jag på andra sidan sundet och fick vänta på tåget till Kastrup i nästan 40 minuter. Jag såg fram emot att få sova lite på den långa tågresan,
Väl på Kastrup gick det relativt smidigt att checka in; jag försökte med att checka in bagaget hela vägen till Ho Chi Minh City (jag kommer att skriva Saigon för enkelhets skull), men det funkade inte då jag hade två separata flygbiljetter även om båda bolagen jag flög med (Air France och Vietnam Airlines) ingick i flygalliansen Sky Team.
Väl i Paris hade jag gott om tid för att ta ut bagaget, checka in igen och hämnas över vad folk faktiskt tar med sig på flyget – en man som skull på samma flyg som jag checkade in en 51 tums plasma-TV.
Det var kyligt inne på Paris CDG i den nya, fina terminal 2, men jag åt lunch på restaurangen “Naked” mitt emot gaten, där hela gruppen skulle ses innan planet gick.
Nu var det så soggigt i mitt huvud när vi landade, att jag tyckte att piloten sa att klockan var en timme tidigare i Paris så jag drog tillbaka min klocka en timme. Då har jag alltså varit i Frankrike fem-sex gånger tidigare om man bortser från mellanlandningar. Men sömnbristen hade ställt till det i min skalle så jag tänkte helt enkelt inte och följde “anvisningen”, sedan satte jag mig så jag kunde se gaten och började jobba på datorn, med hörlurar på. Tyckte det var lite märkligt att folk redan stod vid gaten, det var ju en timme kvar till boarding, men tänkte att folk är väl smått panikslagna och vill slåss om platserna ombord (fast man har dedikerade platser).
När jag tyckte det var dags att gå ombord, var gaten tom, så jag blev lite förvånad och gick fram för att gå ombord. Så står det med stora, röda bokstäver:
GATE CLOSED
Orden slog ner som en granat i mitt medvetande. Hade jag missat resan? Planet stod ju kvar och incheckningspersonalen stod kvar, så jag förklarade snabbt, bönade lite och bad och de sa:
“Okej Sir, but please hurry!”
Så sprang jag nerför bryggan, värdinnorna ropade något om “upgrade” efter mig men jag hörde inte så noga.
Jag hoppade in i planet där de andra väntade i Economy Plus-kabinen. Det var det som var uppgraderingen, vi skulle egentligen åka i ekonomiklass men nu blev resan lite bekvämare.
Satte mig ner, pustade ut och presenterade mig för de andra.!
Pia, Vietnam Airlines representant satt bredvid mig och berättade att mitt namn hade ropats ut när jag inte dök upp i tid vid gaten, hon hade gått runt och frågat folk “Are you Manne?” med mitt nya boardingkort i handen.
Jag berättade om “tidsskillnaden mot svensk tid” och bjöd på ett gott skratt.
Sedan bar det iväg mot fjärran östern!
LÖRDAGEN 10 NOVEMBER
Vi landade i god ordning och fick passen stämplade; som svensk behöver man inget visum om man stannar i upp till 14 dagar så den biten var smidig. Efter bagageutlämningen hittade vi personalen från den lokala arrangören, Indochine och vår guide Mr. Cong och hoppade in i den vändande minibussen efter att ha utbytt visitkort.
Visitkort är viktigt i den asiatiska kultursfären och det hör till ren hövlighet att ge sitt kort när man presenterar sig för varandra.
Vi körde in till Ho Chi Minh City, som är mer känd som Saigon. Antalet bilar i trafiken var få jämfört med antalet mopeder och motorcyklar; beroende på vem man frågar finns det 14-16 miljoner invånare i staden och i snitt en moped per två invånare. Det är ett billigt och populärt färdmedel som används till allt – man kan se en hel familj med pappa, mamma och två barn på en moped, eller en moped med tillkopplat släp lastat med inredning från ett helt vardagsrum!
Det är lag på att användahjälp numera, men ingen har specificerat vad hjälmen ska klara av. Så de billigaste hjälmarna för ca 5 USD är som rispapper, medan de för 20 USD är de man vill ha på huvudet vid en olycka.
Det var hett och fuktigt i luften, bortåt 35-37 grader och vi äkte runt i reskläderna som var helt fel för klimatet – vi kom ju alla från ett kallt Norden.
Första stoppet i Saigon blev på ett krigsmuseum över det senaste Vietnamkriget. Jag säger “senaste” eftersom Vietnam är ett land som historiskt sett alltid haft krig av något slag. Det vi kallar “Vietnamnkriget” var det kortaste, ca 21 år. Det mot fransmännen varade i drygt 100 år och mot kineserna slogs man i 1 000 år. Däremot skördade “det lilla Vietnamkriget” flest offer på grund av modernare vapen och krigföring.
Det mesta vi fick se väckte eftertanke och jag reflekterade än en gång över hur stor smärta vi människor har kapacitet att tillfoga varandra.
Vi fortsatte till Novotel Saigon, där vi tittade på hotellets faciliteter och åt lunch, sedan fortsatte turen till det gamla presidentpalatset som användes under Vietnamkriget och vi fick vandra i kulvertarna under palatset som fungerade som ledningscentral under kriget.
Vi drack kaffe på ett lokalt café och tittade på Central Post Office, som ritades av Gustave Eiffel. Idag fungerar det som samlingsplats och det finns en marknad här, men det fungerar fortfarande som postkontor också.
Vi checkade in på vårt hotell, Equatorial Hotel som är fyrstjärnigt och ligger i District 5 (“gamla Saigon är District 1). Det var en fin utsikt från rummet och ett fat med frukt väntade på mig, bl.a. drakfrukt. Jag älskar drakfrukt!
På kvällen tog vi bussen till New World Hotel, där vi skulle titta på rummen och äta middag i en av hotellets två restauranger; de har en japansk och en kinesiskt och vi åt på den kinesiska. Vi serverades åtta rätter och jag åt bl.a. manet för första gången.
Vi åkte tillbaka till hotellet efter middagen, helt slutkörda och sov gott.
SÖNDAGEN 11 NOVEMBER
Det var en het dag och vi skulle ut till Mekongfloden, så efter frukost satte vi oss i bussen och åkte ut på landet för att komma till båtläget där båtarna låg och guppade i vattnet. Mekongfloden börjar i Tibet och rinner ner genom Tibet, Kina, Laos, Thailand, Kambodja och Vietnam. Det är en av Asiens längsta och viktigaste floder.
Vi klev ombord på en täckt flodbåt och kunde sträcka ut oss på divaner och kuddar under färden på det bruna vattnet. Det är egentligen rent vatten, men bottensediment ger en brun färg.
Mr Cong berättade om livet på landet, flodens betydelse och de olika näringar som är beroende va den. Vi stannade till vid en kokosgodisfabrik, där vi fick de hur kokoskarameller görs, men även bl.a. snake wine och rispapper och rispopcorn. Pia, jag och Bosse testade Snake wine, som mer är brännvin kryddat med orm snarare än vin. Det var ett gigantiskt krus med inlagda ormar och det brände till i strupen.
Vi besökte också ett “typiskt hus i Mekong”, vilket egentligen hörde till en av de mer välbeställda familjerna, men här fick vi höra om traditionerna kring bl.a. giftermål. Sönerna får en bit av familjens mark när de gifter sig och flyttar ut, yngsta sonen bor hemma hos föräldrarna även sedan han gift sig. Döttrarna får en brudgåva av brudgummen (vars familj också betalar för bröllopet) och hur mycket brudgåvan är beror på många saker, där skönhet bara än en faktor.
Lunchen åt vi på ett mycket trevligt ställe med utsikt över omgivande skog och palmer, det blev sju rätter till lunch varav en rätt, elefantöronfisk, var extra festlig då den serverades uppmonterad på en ställning så man kunde komma åt båda sidorna. Gott var det!
Under flodfärden började det regna. Det formligen öste ner. Men det blev inte svalare för det, det “regnade varmvatten”, som Bosse sa. Speciellt blöta blev vi inte tack vare taket på båten, även om det blåste in regnvatten då och då eftersom sidorna var helt öppna.
Vi kom tillbaka till hotellet på kvällen, duschade och bytte om och gav oss iväg till en lokal restaurang, Hua Tuc, för en middag som “bara” bestod av sex rätter.
Efter middagen promenerade vi till anrika Rex Hotel för dans och drinkar på hotellets takterrass med utsikt över Saigon. Här bodde alla journalister under det ”lilla kriget” och det är idag ett lyxhotell. Dess historia började 1927 som ett franskt garage och har haft många funktioner genom åren.
Det var runt 30 grader varmt på kvällen så en iskall drink behövdes verkligen!
Dansen uteblev dock, det karaokeband som stod och sjöng när vi kom upp slutade efter kanske två låtar.
MÅNDAGEN 12 NOVEMBER
Vi åkte nu ut till Cu Chi-tunnlarna utanför Saigon, detta nätverk av tunnlar användes av Nordvietnams armé under kriget mot USA, men det påbörjades egentligen redan under kriget mot fransmännen då bönder gömde sig i egenhändigt grävda tunnlar som sedan växte samman. När nätverket nådde sin topp fanns det fullt fungerande sjukhus, ledningscentraler, kök m.m. under jord. Man hittade på sinnrika lösningar för problem som kunde uppstå, som vad gör man av röken från kokeldarna? Jo, man leder dem till ett annat rum längre bort som har ventilationsschakt som bara öppna i gryningen så att röken sakta sipprar ut och blandas med morgondimman.
Jag fick krypa ner i en av tunnlarna (som har breddats för oss feta västerlänningar) och jag önskade att jag hoppat över frukosten, och de senaste tre dagarnas luncher och mat.
det var rätt intressant att vandra omkring i skogen och se hur nätverket fungerade och se hur små luckorna man gick ner i var – Mr Cong kröp ner i en sådan, han var ju lite slankare än oss anda – hålet var inte mycket större än två tangentbord i bredd!
Vi återvände till Saigon för en sexrätterslunch på restaurangen Indochine, sedan fortsatte vi ut till flygplatsen eftersom vi skulle flyga vidare till Phnom Penh i Kambodja.
När vi stod i kön till säkerhetskontrollen kom en av damerna i sällskapet på att hon hade en flaska whiskey i handbagaget och jag uppmanade henne till att hålla tyst och låtsas som att det regnade.
Min väska som innehöll en tändare slank igenom, men whiskey såg de och tvingade henne att kasta den. Den gigantiska flaska men solskyddskräm, fullt synlig intill whiskeyn, ignorerade de dock.
Vi landade i 32 graders ångande hetta i Phom Penh, köpte våra visum (välj tourist visa, kostar 20 USD, istället för ordinary visa som kostar 25 USD. Vi visste inte riktigt vad ordinary visa var).
Då gammelkungen (kungens pappa) hade gått bort ett par veckor tidigare var det en enorm trafikstockning – han låg på lit de parade och alla ville komma och se honom innan han begravdes. Han var en mycket omtyckt kung. Att Barack Obama också var på väg till Phnom Penh inför Asienmötet om några dagar gjorde inte trafiksituationen bättre.
Precis som i Vietnam är det populäraste färdmedlet moped även här.
Vår guide Miss Souvannie var en charmerade ung tjej med mycket bra engelska, hon hade dessutom bott i Norge ett år nyligen där hon pluggade på stipendium. Jag vågar nog påstå att alla i gruppen gillade henne och att hon blev vår mest omtyckta guide.
Då vi landade rätt sent körde vi direkt till middagen, som bestod av sju rätter i en trädgårdsservering driven av ett extremt trevligt värdpar, det var helt enkelt en liten familjerestaurang på en bakgata bara ett par minuter från hotellet vi skulle bo på, det med det fantasifulla Phnom Penh Hotel, i Phnom Penh. Doh!
Efter en snabb dusch och på med skjortan gick jag ner till baren i lobbyn där ett filippinskt band skulle förtrolla gästerna ”natten lång i sju dagar”. Tur vi bara stannade i två dagar, för de sjöng karaoke och slaktade alla mina gamla favoriter.
Jag hade förträngt hur stort karaoke är i Asien. Varför är det så svårt att ens få ljudet rätt?
Vi tänkte dra till FCC, Foreign Correspondant Club, men på grund av intrapersonella relationer (läs: vi hade inte snackat igenom planen) splittrades vi upp och de flesta gick och lade sig. Själv plundrade jag minbaren på rummet.
Lite om Kambodja som vi fick lära oss under dagen:
60% av befolkningen är under 30 år och preventivmedel kom först 1995 via utländska organisationer. HIV är ett stort problem och kom med FN-soldater 1989 i samband med att Vietnam drog tillbaka sina trupper efter 10 års befrielse/ockupation (Vietnam ansåg att de befriade Kambodja från de Röda Khmererna, Kambodja ansåg att de stannade så läge att det snarare blev en ockupation).
Medellivsåldern är 60 år för män och 64 år för kvinnor, medelinkomsten är 400-500 USD i Phnom Penh och 80-100 USD på landet per månad. Det gör att många flyttar in till storstaden i jakt på jobb vilket utarmar landsbygden, man räknar med att ca 50 % av befolkningen kommer att bo i de två stora städerna Phnom Pehn och Siem Reap runt år 2020 (med reservation att jag fått årtalet fel)
TISDAGEN 13 NOVEMBER
Jag kan berätta om silverpagodan vi besökte på förmiddagen och den avlidne gamle kungen som jag lyckönskade i kommande liv i hans dödsbok. Eller att jag köpte halsdukar i äkta ”siden” och ”pashmina” för 11 dollar istället för 26 dollar. Men jag väljer istället något mörkare ur dagens upplevelser.
Vi besökte S21, ett av de fängelser/förhörscentrum som de Röda Kmererna upprättade åren 1975-79. Detta var en gammal skola och eftersom Pol Pot förbjöd all utbildning behövdes den ju inte längre.
12 000 människor passerade här innan de skickades till ett fält 15 km söderut för avrättning, ett av många s.k. “killing Fields”. Sju överlevde just detta läger och en av dem lever ännu, vi fick träffa honom och han berättade om sina upplevelser. Det var skakande och rörde oss alla djupt. Han har idag en fond för föräldralösa barn och har adopterat fyra barn; hans egna barn och hustru dödades av de Röda Kmererna.
Han överlevde eftersom han hade en kunskap de kunde utnyttja; att laga skrivmaskiner. De hindrade dem inte från att tortera honom dock.
Sedan åkte vi till ett ”Killing Field”, där vi fick se massgravarna. Det är för mycket för att skriva här. Men bilden får vara representativ för det mörker vi människor alltid bär inom oss. Ett mörker som kan triggas av fel person under fel omständigheter.
För kambodjanerna var det den gamle kungen, den nyss avlidne och otroligt populära, som bad sina rojalister gömma sig i djungeln och strida mot de ”västmakter som höll på att ta över landet” 1975. I kungens frånvaro fick de en ledare i Pol Pot och dödade 1,7 miljoner av sin egen befolkning.
Givetvis är historien mer komplicerad än så, men detta är kärnan i det hela.
Min lyckönskan i kungens dödsbok kändes plötsligt malplacerad.
Kungen är “orörbar” och ingen pratar om detta, han kan helt enkelt inte gör fel och även efter att Pol Pots trupper drivits ut i djungeln igen av vietnameserna 1979, fortsatte kungen stötta dem tills Pol Pot dog 1998.
Kungen utfärdade en amnesti och de gamla “frihetskämparna” fick återvända till samhället. Några av ledarna letades upp och ställdes inför rätta, bl.a. den gamle chefen för fängelset S21.
Många sade precis som alla andra krigsförbrytare att de “inte visste vad som hände i lägren” eller den gamla bekväma “jag följde bara order”.
På kvällen tog vi oss till slut till FCC efter middagen och drack öl i den varma kvällsluften.
ONSDAGEN 14 NOVEMBER
Idag skulle vi köra från Phnom Penh till Siem Reap, den andra stora staden i Kambodja i norra delen.
På vägen stannade vi till på en matmarknad, där det serverades läckerheter som kackerlacka, spindel (tarantel), gräshoppor m.m.
En av de levande spindlarna fick krypa på min hand, sedan fick jag smaka på hans friterade kusin som var chilimarinerad och krispig.
Köpte bananer och ananas av ett gäng småflickor som använde den lysande säljpitchen “you are very handsome, Sir!”. Hur kan man då säga nej?
Innan vi kom till själva Siem Reap stannade vi till i en liten by och köpte bl.a. anteckningsböcker och pennor, eftersom vi skulle till ett ställe med många skolbarn och dela ut dessa, hellre än att ge bort pengar. Vi kom till ett tempelkomplex (Sambo Prei Kuk) på vägen till Siem Reap, med olika pagodor utspridda i skogen.
Det mesta förstördes av de Röda Khmererna när de huserade just här efter att vietnameserna drivit ut dem från städerna.
Vår guide var en lokal lärare i engelska och hans skolklass, pojkar och flickor i åldern “ca 100 cm långa” (jag har ingen aning hur gamla folk är) mötte upp oss i slutet av rundvandringen i skogen och sålde vykort, sjalar m.m. till oss och vi gav bort block och pennor.
Vi kom till slut till Siem Reap, som är känt för sina många tempel varav Angkor Wat är det mest kända.
Vi skulle dit under morgondagen, men nu checkade vi in, överlämnades till nästa guide (Mr Proney) och åt middag på en restaurang som heter Asian Square. Det är ett nytt ställe med en trevlig servering på en innegård, så vi åt under bar himmel i den varma kvällsluften.
Efter middagen vandrade vi till och genom nattmarknaden. Jag var på tok för svettig för att orka shoppa så shoppingen fick vänta till morgondagen.
Vi övernattade på Prince d’Angkor Hotel.
Det där med guidebytet beror på en liten lustig, men kanske bra lag i Kambodja – guiderna får guida i hela landet + sin hemstad. Så en guide från Phnom Penh, som Sovannie, kan så att säga inte ta jobb från kollegor i Siem Reap, som Mr. Proney.
TORSDAGEN 15 NOVEMBER
Vi ägnade dagen, som var het redan vid 9-tiden med ca 36-37 grader och mycket hög luftfuktighet, åt tempel och började med Angkor Thom, som är känt för sina många Buddha-ansikten huggna i sten överallt, hela 216 stycken i alla möjliga storlekar utom skalan 1:1.
Här blev jag välsignad av två kvinnor och en liten pojke som läste böner över mig i en pagoda med en gigantisk Buddha-staty utanför templet.
Vi fortsatte till nästa tempel, Tha Prohm, som har blivit övertaget av naturen i form av gigantiska träd på ca 400 år. Träden är rätt oanvändbara, de går inte ens att elda med. Det var här tempelscenen i Tomb Raider spelades in.
Efter lunchen fortsatte vi till det mest kända av templen i Kambodja: Angkor Wat.
Det är också större än de andra och vi vandrade genom pelargångarna och upp till andra planet. Jag och några till valde att ta oss de många stegen (jag glömde räkna, tror det var 47) uppför en brant trappa till tredje planet som fortfarande används för bön; här finns fyra nischer med Buddha-statyer.
Templet var från början ett hinduistiskt tempel, men omvandlades till ett buddistiskt under Jajavarman IV (med reservation för felstavning) som införde buddism i landet.
Precis innan vi kom in i templet öppnade sig himlen och det vräkte ner regn, vilket sänkte temperaturen med kanske 4-5 grader – all värmeminskning var välkommen!
Vi återvände till hotellet, duschade och svidade om inför middagen på Somadevi Angkor Hotel, där vi bjöds på Apsara-dans. Denna dansform har klassats som kulturarv av UNESCO.
Efter middagen valde några av oss, inkl. undertecknad, att skämma bort oss med fotmassage (3 USD/halvtimme). Det var banne mig välbehövligt!
Sedan avrundade vi dagen i hotellbaren, där Bosse beställde en mojito som var under all kritik. Så jag skred till verket och pratade med barpersonalen, vips stod jag bakom disken och gjorde mojitos. De hade inte krossad is eller tillräckligt med mynta eller rårörssocker, men jag fick fria händer så mina mojitos blev 10 ggr bättre än hotellets enligt Bosse.
Vi stängde baren och jag framkallade ett par foton från dagens utflykt för uppladdning på Facebook.
FREDAGEN 16 NOVEMBER
Vi hade förmiddagen fri och då vi varit rätt aktiva hittills, var det flera av som samlades vid poolen på hotellet och tog ett dopp före lunch.
Vi packade och checkade ut och åkte till Tara Angkor Hotel, som vi tittade på och där vi även åt lunch innan vi fortsatte till flygplatsen för att flyga till Ha Noi.
Det var en kort flygning och snart var vi framme och mötte vår nya guide, Mr Quoc och körde till vårt hotell Daewoo Hotel.
Jag hade förträngt hur populät karaoke var i Asien men blev brutalt påmind när vi körde förbi karakoebar efter karaokebar på vägen till hotellet. De var många!
Vi åt middag på hotellet och vi var ensamma i matsalen (klockan var någon gnag mellan 21:00 och 22:00).
LÖRDAGEN 17 NOVEMBER
Idag lämnade vi Ha Noi (jag kommer att envisas med den stavningen i fortsättningen) 08:00 och körde till Ha Long Bay som ligger bara ca 90 km österut. Det tog dock hela fyra timmar att köra, jag trodde det berodde på att “den vanliga vägen” var avstängd (jag hade hört vår guide Quoc säga det, trodde jag, men hans engelska var av sådan karaktär att det var mycket svårt att förstå vad han sa ibland) så vi körde ca 40 km/h, med ett stopp på en hantverksbutik.
Jag fick höra att fartbegränsningen berodde på många olyckor.
I Ha Long Bay gick vi ombord på en djonk och åkte ut på det lugna vattnet (det skulle vara blåsigt och kallt idag, så vissa av oss hade långbyxor och skor istället för shorts och sandaler – inkl undertecknad).
Vi åt lunch ombord och det var perfekt väder; lagom efter lunchen kom vi till en stor ö med ”Surprise Cave”, som vi klättrade upp till (300 trappsteg eller något sådant totalt). Det är ett enormt grottsystem och överraskningen var en klippformation formad som en erigerad fallos.
Vi seglade tillbaka och kryssade mellan öarna och såg en av de många flytande husen i bukten, fiskare och paddlare. Samt en hel del andra djonker förstås, det finns ca 500 djonker här.
Skymningssolen var fantastisk!
Vi gick iland och åkte till Novotel Ha Long Bay för inspektion och middag innan vi fortsatte till vårt hotell Wild Lots för incheckning.
Rummet var stort och det fanns ett fruktfat här. Jag var fortfarande mätt efter middagen, så frukten fick vänta. Hur många rätter jag åt vågar jag inte ens spekulera om!
Efter en drink i baren med Pia, Bosse och Jennie, som hjälpte mig välja bilder till kvällens uppladdning, tog jag en helkroppsmassage som var välbehövlig inför morgondagens flygresa.
Sedan hittade vi Bosse, Pia och Isabelle i baren tog en drink till, snackade lite och så gick var och en till sitt.
Jag kan verkligen rekommendera ett besök i Ha Long Bay!
SÖNDAGEN 18 NOVEMBER
Efter frukost körde vi tillbaka till Ha Noi, så det blev fyra timmar till i bussen. Jag fick min felaktiga uppfattning om vägen från gårdagen korrigerad.
I Ha Noi gick vi till Ho Chi Minhs mausoleum (stängt, öppet bara 07:30-10:30) och guiden berättade om ”Uncle Ho”. Vi fick titta på de två hus Ho Chi Minh bodde och verkade i som president.
Sedan körde vi till Central Lake, som ligger intill centrala gamla staden som är full med småbutiker. Här tog vi var sin rickshaw och åkte runt bland butikerna i någon timme och jag blev smått förälskad i Ha Noi.
Mer så när vi fick en timme till fots också, jag hade ett mål: köpa säkerhetsrakblad. Så jag flanerade och tittade in i varenda butik som verkade ha hygienartiklar och med en kombination av förenklad engelska och en hel del pekande, fick jag faktiskt fram vad jag var ute efter.
Under promenaden hittade jag en av dessa tanter som bör sin butik på axeln i form av en stör med två korgar som en våg. Hon sålde friterade saker och eftersom jag inte visste vad som var vad, tog jag en av varje och satte mig på ett brunnslock i en korsning och åt medan jag tittade på alla människor.
Den här staden tilltalade den gamle araben i mig, den som gillar fart och fläkt, gränder och småbutiker.
Ha Nois gamla kvarter charmade mig och vann mitt hjärta.
Där Bangkok pressar, pushar och tvingar sig på en, är Ha Noi ”trevligt kaotisk”. Säljarna är trevliga och tar ett nej och ler tillbaka.
Lördagar och söndagar är populära dagar att gifta sig på och det blev rätt uppenbart när vi såg alla bröllopspar som poserade vid Central Lake för att fotograferas av och med sina nära och kära; jag räknade i alla fall till sju par. De vackraste brudarna var inte de de i ”västerländsk” bröllopsklänning, jag såg två sådana, utan de i traditionell ao dai. Slå upp det, så förstår ni hur anständig men samtidigt sensuell en sådan är!
Hur det gick med rakbladen? No luck.
Allt var Gilette och andra nymodigheter.
Vi fortsatte till ett hotell som agenten hade bokat två rum på till oss, så att vi kunde duscha och byta kläder inför flygningen, sedan åt vi middag på Wild Rice, vilket blev vår avskedsmiddag.
Vi tog farväl av Isabella, hon skulle stanna några dagar till i norra Vietnamn, sedan körde vi ut till flygplatsen för att checka in och flyga hem.
Här blev jag stoppad av två unga vietnamesiska tjejer, som ville fotograferas med mig – jag hade ju hört att vi vita är exotiska för dem, men tänkte att det snarare handlade om det klassiska “uppehåll turisten medan vi tömmer hans fickor”-tricket men nej, det var det inte. De gick fnittrande iväg och jag fortsatte till incheckningen, som var lång och onödigt krånglig.
MÅNDAGEN 19 NOVEMBER
Efter en sömnlös natt på flyget (två skrikande barn framför mig och två högljudda snarare intill mig) hade jag tre timmar att slå ihjäl på Paris CDG. Det var dags att framkalla lite foton, med andra ord!
Eller sjunga… Vilket är värst för fransmännen?
För Nu har jag ännu en terminal att ogilla Paris CDG terminal 2, den nya, fina men ack så tråkiga.
Det finns bara tre restauranger i terminalen, alla serverar samma saker och är kraftigt underdimensionerade för antalet resenärer! Köerna var så långa att jag gick till en kiosk och köpte ett par mackor istället.
Efter att ha landat på Kastrup och till slut kommit hem, ville jag bara sova…
Men jag kommer att åka tillbaka till Vietnam, det är en sak som är säker. För även om jag egentligen bara såg två städer och knappt något av landsbygden, så är min nyfikenhet väckt!