Bakgrund till resan:
Vi hade 264 ungdomar bokade på resa till Prag under Kristi Himmel 8-13/5 2013. 131 av dessa skulle åka med nattåget från Malmö, 50 med buss från Lund och 83 med buss från Göteborg. Jag följde med i tåget dels för att hålla i alla biljetter, dels för att se till att alla skötte sig då det historiskt sett har varit en hel del fylla och skadegörelse på tåget på dessa resor. Det var krav från tågbolagens sida helt enkelt.
Väl i Prag skulle jag passa på att utvärdera nya hotell, återbesöka gamla och såklart hitta nya pubar och andra trevligheter i Prag att tipsa våra resenärer om.
Onsdag 8 maj:
Dags för den årliga Pragresan! Är på Malmö central och prickar av 131 av 264 ungdomar. Vi åker tåg strax, resten reser med buss.
På färjan åt jag middag med Veolias representant och träffade två av mina busschaufförer; jag åker ju tåg med 131, ungdomar, medan resterande är fördelade på 50 + 83 i två bussar. Alla 264 är på samma färja. Jag lade mig tidigt och drömde om tågresan, det var ett mycket roligare tåg i drömmen. Tror Iron Man man var med också, men jag är lite osäker.
Vid 2-tiden kom de fem killar jag delar kupé med. En av dem hade raggat upp en tjej från ett annat sällskap. En var tvungen att ha sin morgonöl nära så han kunde dricka den till frukost. En letade efter sina strumpor. De skötte sig i alla fall!
Torsdag:
Framme i Berlin 06:08 imorse, tåget vidare gick 08:46. En rejäl kaffe och en välfylld bagel på Kamps Backstube på Berlin Hauptbahnhof blev en adekvat kompensation för den alltför korta natten med brottstycken av sömn. Ungdomarna spred sig för vinden, den största kontingenten drog mot McDonalds.
Väl på nästa tåg visade sig en stor svaghet i tågbolagens sätt att tänka: alla platser som slutar på 7 eller 8 var en fällbar pall ute i korridoren. Det är likvärdigt en plats inne i en kupé, sade konduktören. Alla kupéer var fullbokade. Det blir ett snack med SJ när jag kommer hem – det här ska man ju veta innan man köper biljetterna!
Ombord, i kupén bakom den jag satt i, fanns ett gäng gigantiska tyskar på resa till Prag. De var utklädda till diverse seriekaraktärer, var fulla och mer högljudda än mina 131 ungdomar. Bankade i golvet och vrålade. Till slut sade konduktören till när vi nådde Dresden och de lugnade sig lite. Men bara lite, och inte speciellt länge.
Vi kom fram till Prag 13:46, bara 20 minuter försenade. Här träffade jag mina två guider Jana (chefens mamma) och Tanja, nu delade vi upp gruppen och var och en fick eskortera ett gäng; jag tog 43 till Pension Alice och mirakulöst nog fick vi plats i tunnelbanevagnen!
Checkade in alla, sedan promenerade jag i ett hett Prag till Hoste lA-Plus, kollade att alla var inrättade och så bar det iväg med tunnelbana till det tredje vandrarhemmet Chili. Även där var allt OK så jag promenerade över en av broarna till Lillsidan, där mitt hotell ligger. Skrev detta, tog en dusch (snart) och ska ut och ta första ölen i Prag på ett år! 20:30 har jag möte med en leverantör – på en av mina favoritpubar, såklart.
Fredag:
Jag kunde unna mig sovmorgon till 08:30 eftersom jag sovit så lite på vägen hit; duschade och förberedde mig på en lång, våt dag – det regnade nämligen och idag skulle jag inspektera hotell.
Vid frukosten upptäckte jag att hotellet var fullt med fransmän (och fransyskor, förstås. Fransar?) och retade mig än en gång på deras oförmåga att lära sig engelska. Ändå ger de sig ut och reser. Med hjälp av pekande, prata långsamt och högt på svenska och engelska, fick jag paret som troligen undrade om de kunde sitta vid mitt bord, att det var ledigt.
Jag upptäckte nu också att fransar, precis som italienare, inte har en aning om hur man köar vid en frukostbuffé så fort de lämnar hemlandet (jag har sett dem köa till mat i Frankrike, jag lovar! De vet hur en kö funkar, men det är som om den kunskapen försvinner när man lämnar hemlandets gränser.
I alla fall gav jag mig ut i regnet, med paraplyet uppfällt då jag var tvungen att komma fram någorlunda torr och jag gillar att promenera. Det var ca 20 min att gå till första hotellet, men jag lyckades ta det på en timme. Kameran fick ligga kvar i ryggsäcken, det var liksom inte läge att ta fram den.
Vid första hotellet mötte jag chefen för en agentur vi samarbetar med, han skulle visa mig runt och han körde mig runt i sin bil till sina hotell så det gick snabbare, och torrare än planerat. Avverkade sex hotell på två timmar, sedan tog jag ett i Gamla staden som renoverat sina rum sen jag var här sist.
Sedan var det dags för dagens första öl på en ny pub, som hade öppnat precis i närheten av sagda hotell. Ägarna hade inrett det som en ölhall från kommunisttiden och priserna var helt OK för att vara mitt i Gamla staden – 42 CZK för en halvliter öl och billigaste huvudrätten låg på 95 CZK, dyraste (fisk) på 185 CZK. Tillbehör kostade extra; mellan 35-45 CZK beroende på om du vill ha ris, knödel, pasta, potatis etc – och då är det ”bottomless” tillbehör! Puben har dessutom ett eget slakteri, så de gör sin egen korv.
Jag åt två lätta luncher i rad, med en halvliter öl till varje, innan jag släntrade till hotell nummer åtta och mötte chefen där, en kille i min ålder och precis som jag denna dag klädd casual i T-shirt.
Vi satt i hotellets bar och drack varm choklad och pratade i någon timme innan jag gav mig ut på stan igen; jag var lite trött på att jobba och klockan var tre-nånting, så jag bestämde mig för att ta en öl till på Svejk (den bakom New Yorker på Mustek, det finns flera stycken spridda lite här och var), sedan bestämde jag mig för en liten shoppingrunda och gick in ett par butiker innan jag hamnade på New Yorker, där jag hittade tre snygga sommarskjortor jag ville ha.
Medan jag provade ut dem var det en svenska med tre barn i åldern ca 1,2-1,3 meter och de hade ballonger från McDonalds, som de gick och slog på allt med och mamman bad dem upprepade gånger om att sluta.
När jag stod i den för långa kön till kassan stod denna lilla, men ack så irriterande högljudda familj bakom mig – och ungarna började inkludera mig som måltavla varpå jag men kanske en aning för hög röst bad dem sluta.
Det gjorde de, men jag fick också en liten bitsk kommentar från mamman.
Vadå, jag hjälpte henne ju bara få ordning på sina barn!
Jag var för upprörd så jag lade tillbaka skjortorna och gick.
Jag drog tillbaka till hotellet, duschade och bytte om, drack ett glas vatten och fick ett SMS: ”Rum 626 kl. 17:00”.
Jag hade ju inte haft något emot om det hade varit en av de icke kommunikabla fransyskorna på hotellet, de var ju snygga och jag är charmig, men det var en av mina tre bussförare som bjöd in till fördrink och frågade om jag ville ut och äta middag med dem.
Två flaskor Bohemian sekt senare var vi fyra ute på stan och tog spårvagn till Narodni trida för att därifrån gå till ett ställe Peter hade hittat, en trevlig restaurang med innergård täckt av en markis så vi kunde sitta ute fast det regnade; kallt var det ju inte.
Här blev det mer öl och jag åt kanin. Mmm… kanin.
Efter middagen drog jag med dem till den nya puben jag hade ätit lunch på, nu var det helt fullsatt men vi kunde stå vid ett bord i baren och drack lite mer öl.
Någonstans vid 23-tiden började vi röra oss hemåt, halvvägs kröp vi ner i en källarpub och drack lite mer öl; två av chaufförerna drog hem efter en öl medan jag stannade en stund med den tredje.
Någonstans vid 2-tiden hade tunnelbanan slutat gå och spårvagnarna övergått till nattrafik så vi tog en taxi hem.
Jag däckade nästan med en gång, det hade slutat regna och först nästa morgon upptäckte jag att paraplyet var borta.
Lördag:
Shopping spree! Ja, jag avverkade köpcentret Andels intill hotellet på förmiddagen, köpte New Yorker-skjortorna i en annan butik, byxor, ny resväska och en massa smått jag ansåg mig behöva.
Jag återvände till hotellet, slängde av allt och drog ut på stan igen – jag skulle träffa Jana klockan två på en pub jag var nyfiken på vid Vaclavplatsen (som egentligen är en boulevard). Jag promenerade dit och hoppade in i butiker på vägen och hade perfekt timing, jag kom fram prick 14:00 och hittade Jana på uteserveringen, där satt också sex av mina 264 ungdomar och åt lunch. Mellan dom och Jana satt ytterligare fyra svenskar, män i 45-årsåldern så det var en tämligen svensk tillställning.
Jana och jag drack öl och åt lunch här, det var dagens första öl för mig och jag åt panerad ost, såklart. Det måste man i Tjeckien.
Efter lunchen skildes våra vägar och jag fortsatte mot Stadshuset och shoppingcentret Palladium, stadens nyaste. Där var det så mycket folk att jag sa ”Fuck this” i dörren och och vände om till varuhuset Kotva mitt emot.
Kotva har sett sina bästa dagar; sedan Palladium öppnade för ett par år sedan lever Kotva i skuggan av ”storebror” som kryllar av moderna, hippa butiker, restauranger och kaféer.
Jag gick in dit sen ändå, en kort sväng men ljudnivån var inte av denna världen.
Jag promenerade genom Gamla staden, regnet var ständigt närvarande men det var inte kallt och eftersom jag kan staden kunde jag hålla mig på mindre tätbefolkade smågator.
Som bonus hittade jag till och med ett tygbälte med rysk armébuckla som *någon* önskat sig därhemma.
Efter en öl till var jag på hotellet vid 18-tiden, helt slut i fötterna och huvudet. Men så mötte jag en av chaufförerna när jag var på väg ut igen för att äta middag och han sa att de skulle ses i receptionen klockan sju. Ville jag hänga med?
Ja, men jag går max 500 meter!
Det blev pizza på en trevlig pizzeria med vedeldad ugn i närheten, och mer öl, men bara tre – skulle ju resa hem i morgon och inte sova för länge!
På vägen tillbaka smet jag och en av chaufförerna in på Tesco, köpte cigaretter, rom, gin och Becherovka.
Därefter var det bara att packa, borsta tänderna, ta en svalkande dusch och sova.
Söndag:
Jag vaknade ett år äldre – jag fyllde 38 år och kände mig inte speciellt mycket annorlunda jämfört med gårdagen. Solen sken och det var inte lika fullt med fransar i frukostrummet.
Åt en massa bakelser till frukost och bestämde mig för en fotorunda; tåget skulle gå 12:29, utcheckning var 12:00 och klockan var 09:00, så jag hade i alla fall någon timme på mig att ta lite bilder.
Så jag gick ut på stan hela vägen upp till Karlsbron, tog lite foton och korsade bron och hamnade mitt i Prague Marathon (jag vägrar säga Volkswagen Prague Marathon, lika lite som Barclays Premier League). Tog lite bilder på löparna på nära håll och promenerade vidare till ett kafé i Gamla staden, återigen en lugn vrå och fick en tårtbit och gott kaffe.
Klockan 11:30 var jag på hotellet igen, checkade ut och åkte tunnelbana till järnvägsstationen lagom för att handla lite mackor och öl till tågresan.
Tåget var lite försenat, vi fick köra bort tjecker och tyskar som satt på våra platser (vad är det med järnvägsbolag som säljer tågbiljetter utan platsreservation, när de vet att tåget är fullt? Alla vi körde iväg trodde de hade platsbiljett och bad mig kolla deras biljetter – hade de platser? Vilka vagnar var utan platsreservation? Många illusioner krossades denna dag!)
Vi kom till Berlin på utsatt tid, det var en rätt skön tågresa genom norra Tjeckien och södra Tyskland, det mesta av spåret gick längs floder med små byar och en del borgruiner på klippor som tornade över floddalarna.
I Berlin hade jag känslan av att ha tappat bort några ungdomar, men det var ju inte så.
Så gick vi på nattåget kl 18:11, nu var frågan om logik – vi ska vara framme i Malmö 08:00 följande dag, men om färjan tar fyra timmar och tåget ca fyra timmar till Sassnitz, borde det inte snarare vara ankomst 03:00-04:00? Jag kollade med konduktören, som inte kunde speciellt mycket engelska. Han sa att färjan tar åtta timmar då detta var ett ”special train”. Okej, kör färjan hälften så snabbt för vår skull då? Eller tar den en omväg via Rostock? Alla andra resenärer ombord? Bussarna? Lastbilarna? Skulle de alla försenas på grund av oss?
Nej.
Väl ombord hittade jag snabbt Veolias representant som bekräftade det jag trodde, nästan i alla fall. Tåget får ju inte köra hur som helst (hur skulle det se ut?) utan har start- och ankomsttider som är förutbestämda. Jag trodde vi skulle stå still i Trelleborg ett par timmar innan vi fortsatte till Malmö för att komma fram där på utsatt tid, men det visade sig att vi skulle stanna inne i själva färjan den tiden.
Det var snäppet mer acceptabelt för ungdomarna än att stå still i Sassnitz i fem timmar till 02:15-färjan, som var mer logisk, men inte mycket. Det vill hem, de vill vara i rörelse. Så länge tåget rör sig, om det är på ett spår eller inne i en färja, så är det OK.
Vi kom fram till Malmö 08:11 och jag räknade med att ha missat 08:08-tåget hem. Till min glada överraskning (och många andra resenärers förtret) hade Öresundsbron stängts med kraftiga förseningar som följd – jag hann precis ombord på det försenade 08:08-tåget och solen sken välkomnande.
Snart hemma, snart jobb.
Snart afterwork!
Förresten. Jag hittade min ring. Den låg under en metallplatta under sätet och jag kom precis åt den med fingrarna.