Manne

Om boendet under resan

Nomad är en arrangör baserad i Sydafrika som kör rundresor i ombyggda lastbilar i östra och södra Afrika. Man kan välja mellan två olika typer av resa – ”tented” eller ”accommodated”, det första innebär att man bor i tält och den andra såklart boende i lodger.

Väljer man ”tented” så tillhandahåller Nomad tälten, som är av kupoltyp av kraftig canvas för 3 personer, men man bor två och två eller själv i tältet. Guiden visar hur man sätter upp tältet dag ett på resan, sedan ska man själv sätta upp och ta ner tältet i de olika lägren. Resenären behöver ta med egen sovsäck, men Nomad tillhandahåller liggunderlag som egentligen är in inplastad madrass på 3-4 cm tjocklek.

Att resa ”accommodated” innebär att man får ett rum i varje läger, det kan vara rum med delad dusch/WC, rum med privat badrum eller vad som nu finns tillgängligt Boendet sker på vandrarhem, pensionat och enkla Bed & Breakfast-hotell. Standarden varierar mellan de olika lägren, varje ställe är unikt så man kan inte alltid förvänta sig t.ex. att rummen är av mellanklass.

Normalt är de två olika typerna av resa skilda med olika avgångsdatum, men ibland väljer Nomad att slå ihop två grupper så att det är resenärer i både tält och rum under samma resa. Det var en sådan resa vi åkte på denna gång.

Maten under resan

Maten är en viktig del av vilken resa som helst, speciellt om man reser långt varje dag och befinner sig i länder med varierande restaurangstandard. Med på varje resa finns en kock som lagar all mat – frukost, lunch och middag, utom vissa dagar då endast frukost ingår. På ena sidan av trucken finns köket – en gasspis, utdragbart arbetsbord och alla utensilier och köksredskap finns i olika fack på trucken. Kocken handlar råvaror under resans gång och gör det bästa han eller hon kan med de förutsättningarna

Hittills har jag inte blivit besviken – maten håller oftast hög klass och portionerna är rikliga. Ska man anmärka på något så är det att pastan har en tendens att vara lite överkokt. Men försök själv koka pasta till 16-18 personer på en gasspis mitt i ingenstans!

Glöm inte att all dryck står du som resenär själv med, allt från vatten till whiskey! Anledningen är faktiskt rätt enkel. Har man en truck med 20 resenärer, så har man 20 olika viljor och smakinriktningar. Hur mycket vatten dricker olika personer? Ska det vara med eller utan kolsyra, med eller utan smaktillsats? Vad ska man då ha för öl eller cider?

Extra aktiviteter

I resan ingår i grund och botten transporten, boendet, maten och guideservicen samt de viktigaste inträdena till nationalparker, färjor etc. Därutöver kan man göra en massa olika aktiviteter som dykning, bungyjump, extra safariturer m.m. Alla har inte råd med allt och allt går inte att betala med kort. I Nomads information inför rean finns ca-priser på de olika aktiviteterna och vilken valuta de är i, tänk på att saker ändras snabbt så räkna gärna med lite höjningar och ta med kontanter för de aktiviteter du vill göra. Vissa valutor går att ta ut i bankomat på plats, som t.ex. ZAR i Sydafrika och USD i Zimbabwe. Det kan vara mycket svårt eller omöjligt att växla till sig USD under resans gång annars.

Vad man kan vänta sig av Östafrika

Att resa i Afrika är inte som att resa i Europa; man kan gott säga att allt är annorlunda. Infrastrukturen är annorlunda – en väg som fanns förra månaden kan vara borta nu (regn, omläggning av väg m.m.), Internet kanske funkade förra veckan på ett visst B & B men det kan vara dött när du är där, vattnet i duschen är inte alltid varmt även på finare boenden och andra små olägenheter. Så länge man är medveten om dessa detaljer och tar dagen som den kommer, så får man en härlig resa. Vill man vara 100 % säker på att allt fungerar till punkt och pricka, tja, då är det nog stanna hemma som gäller.

Dag 1: 25/5 – Avresedagen

Jag vaknade 03:30 och började packa, det är lite av en tradition att packa i sista sekunden för mig.03:30 och började packa, det är lite av en tradition att packa i sista sekunden för mig.

Jag drog till jobbet efter frukost och jobbade till 14:50, sedan tog jag och Mattias tåget till Kastrup.

Det gick smidigt, vi flög med KLM till Amsterdam för byte där och sedan vidare till Nairobi med Air Kenya. I Amsterdam tänkte vi bunkra upp med tonic, ifall det skulle ta slut ombord så att vi kunde få våra gin & tonics, men det visade sig vara otillåtet att ens från flygplatsen bära med sig vätskor ombord!

 

Dag 2: 25/5 – Nairobi

Vi landade ca 30 minuter före utsatt tid och tog en taxi till vårt hotell, det kostade 2 000 kenyanska shilling (ca 168 SEK). Vi checkade in på Meridien Court och promenerade sedan runt i jakt efter en lunchrestaurang. Edman blev det en eftermiddagsnap och taxi (600 KES) till restaurangen Trattoria, där vi åt middag. Vi hade tänkt äta på Carnivore, men den hade flyttat ca 17 km utanför staden!

 

Kort om Kenya

Huvudstad: Nairobi

Valuta: kenyansk shilling (KES), 1 KES = 0,0843 SEK

Största sevärdheter: Masai Mara, Mount Kenya

 

Dag 3: 26/5 – Rundresan startar

Efter frukost träffade vi gänget vi skulle resa med, Nomadtrucken Ray stod parkerad utanför vårt hotell. Det var i stort sett bara par på resan, förutom vi två och en argentinska (Laura) och en tysk (Florian). Guiden hette Mike, kocken/andreguiden Vincent och med fanns en tysktalande assistent, Julia.

 

Resenärerna:

Jag (Manne), svensk

Mattias, svensk

Jordan, Kanada (gift med Laura)

Laura, Kanada (gift med Jordan)

Eric, Sydafrika (gift med Kim)

Kim, Sydafrika (gift med Eric)

Sibyll, Österrike (mor till Daniel)

Daniel, Österrike (son till Sibyll)

Remy, Holland (ihop med Puck)

Puck, Holland (ihop med Remy)

Florian, Tyskland

Laura, Argentina

 

Vi lämnade Nairobi efter ett kort stopp på ett shoppingcenter där vi fick handla sådant som vatten, frukt och snacks.

Alla ombord höll sig lite för sig själva, vilket var lite komiskt. Vi passerade gränsen in till Tanzania och växlade till oss lokal valuta på ett litet växlingskontor vid gränsen. Vi fortsatte till Arusha och gjorde ett lunchstopp på vägen. I Arusha slog vi upp tälten, jag och Mattias hade ju rest med Nomad förr, så det var inga problem för oss.

Vi åt en god middag som Vincent lagade och lade oss för natten.

Det blev inte mycket socialiserande idag.

 

Kort om Tanzania

Huvudstad: Dodoma (Dar es-Salaam är den största staden och tidigare huvudstad)

Valuta: tanzanisk shilling (TZS), 1 TZS = 0,0042 SEK

Största sevärdheter: Serengeti, Ngorogorokratern, Kilimanjaro, Zanzibar

 

Dag 4: 27/5 – Mot Serengeti!

Vi lämnade Arusha 08:30 efter en tidig frukost. Tälten fick vi lämna uppe då det hade regnat under natten; Vincent och Mike skulle ändå stanna kvar i Arusha så de tog hand om tälten. Vi for mot Serengeti, en av resans absoluta höjdpunkter. I Serengeti skulle vi sova de närmaste tre nätterna i tält som arrangören av Serengeti-turen slog upp åt oss. De närmaste dagarna behövde vi inte tänka på den biten.

Vi klev in i två Landrovers och lämnade Ray bakom oss.

Dagens första anhalt blev ett orm zoo, “Snake Park”. Jag är emot att låsa in djur i bur, oavsett om de har ben eller inte, men det var rätt intressant att lära sig mer om bl.a. ormar och krokodiler. Vi fick faktiskt hålla i en av ormarna, vilket ledde till en hel del roliga miner bland de i sällskapet som hade lite mindre is i magen.

Här fanns också ett Massaj-museum där en massaj visade oss runt och berättade om deras liv och traditioner. Vet ni vad det godaste en massaj vet i drinkväg? Färskt oxblod blandat med mjölk. Nej, ingen av oss testade.

 

Färden fortsatte och vi passerade flera småbyar på vägen, innan vi körde in i Ngorogoro, som vi skulle passera för att komma till Serengeti. Själva Ngorogoro skulle vi bo i efter Serengeti, men nu körde vi alltså längs dess ytterkant.

Vi åt lunch i Ngorogoro från medhavda lunchboxar på en fantastisk utsiktsplats, där en gammal malibustork hängde och tiggde mat.

På vägen såg vi Thomson-gaseller, impalor, zebror och gnuer (wildebeest), ofta sida vid sida med kor, getter och massajer. Vi passerade en by där det enligt guiden bodde en massaj med sina 25 fruar och 120 barn – här fanns det en skola bara för hans barn!

 

Ngorogoro är ett Nature Conservation Area, där massajer får bo, medan Serengeti däremot är en nationalpark där ingen får bo permanent.

Vägen till lägret i Serengeti blev en safari i sig med giraffer, elefanter, lejon och leopard som höjdpunkter!

Vi kom fram 19:00 till lägret och solen hade nästan gått ner. Vi åt middag, drack ett par öl och spelade lite kort innan det var dags att säga hej till sovsäcken.

 

Lägret var inte inhägnat och toan var 200 meter från tälten. Ficklampa är A och O för att lysa bort mot de mörka träden runt lägret. Ser du ögon som glimrar rött i ficklampans sken, spring inte. För då är du nattamat!

Vi somnade omgivna av gnuer som råmade i natten; deras råmande låter som en kombination av en kos råmande och en grodas kväkande.

 

Dag 5: 28/5 – I Serengeti

Vi vaknade 06:15, åt frukost i morgonkylan och så var vi ute på safari från 07:50 till 13:00. Himlen var väldigt klar med lätta vita moln här och där. Safarin började i stort sett med en gång, då ett tusental gnuer skulle över vägen där vi körde. Djuren har alltid företräde så det var bara att vänta medan de passerade, det tog en bra stund innan vi tröttnade på att vänta och körde försiktigt mellan dem.

Vi hittade en lejonhona på en klippa, sedan två till på an annan klippa med ett tusental gnuer runtomkring. Det kan ha varit samma gnuer vi passerade tidigare.

Så kom vi till ännu ett tusental gnuer som insisterade på att passera vår väg., i riktning mot den stillastående horden. Den här nya horden hade sällskap av ett par dussin, kanske ett femtiotal, zebror.

Så kom dagens höjdpunkt: ännu en klippa, ännu fler lejon; nu en lejonhane med två honor som latade sig. Bara lejon kan se majestätiska ut medan de latar sig!

Under dessa fem timmar safari såg vi babianer (en familj på 7-8 st.), flera hyenor, ett halvdussin giraffer, flera red haartebeest (det är en antilop, stor som en gnu ungefär), impalor, topi-antiloper, Thomson-gaseller och givetvis vårtsvin.

Vi tittade inte bara mot slätten utan även uppåt och såg gamar och ett par majestätiska örnar.

 

Vid ettiden var vi tillbaka i lägret för lunch och lite vila innan nästa safari, som började 15:00 och höll på till ca 18:30. På eftermiddagens safari såg vi många flodhästar vid ett vattenhål, någonstans mellan 40-50 stycken! Vi såg även 3-4 dik-diks, som är en liten antilop som är en knapp halvmeter hög, fler giraffer, en elefanthane på riktigt nära håll, fler hyenor och topi-antiloper. Fler babianer och givetvis fler vårtsvin.

Vi åt middag i lägret vid 19:30 och var i säng (sovsäck) 21:30. Imorgon skulle vi upp 05:45.

 

Dag 6: 29/5 – Serengeti

Vi var vakna redan 05:45 och åt frukost. Det var en kall morgon så vi klädde oss ordentligt. Första safarin blev mellan 06:00-11:00, den började dåligt med lång körning i kanske 1,5 timmar i slättlandskapet, något som fick mig att nicka till mer än en gång.

Sedan öppnades “flaskan” som Mattias sa – två elefanthorder på 17-25 djur vardera visade sig i sitt fulla majestät, betande på slätten. Efter elefanterna såg vi även schakaler, hyenor, strutsar, wildebeest och fler av slättens djur.

 

Lunchen blev en brunch och efter den körde vi ut igen ca 12:00 och höll på till 15:00; nu kom höjdpunkten:

Först ett lejon som latade sig, sedan två lejonhonor med tre ungar i ett träd. Sedan kom en höjdpunkt till – två leoparder uppflugna i ett träd, lite långt bort men ändå fullt synliga för vår vane ranger.

Förresten. Lejon klättrar inte i träd. Bara så ni vet. Men i Serengeti tvingas de göra det då det finns elefanter i närheten.

 

Runt 15:

00 lämnade vi Serengeti och körde mot Ngorogoro igen, på vägen mellan parkerna var det en enorm slätt som omgav den extremt raka vägen – här betade impalor, zebror och wildebeest sida vid sida med kor och getter vallade av massajer. Allt noga övervakat av några strutsar.

Nu gick den andra Landroverns ena axel av, så efter att ha stannat mitt på slätten en stund för att organisera bärgning, vick vi ta upp Kim, Eric, Florian och Laura (den argentinska Laura, eftersom den kanadensiska Laura redan var i vår Landrover med sin make Jordan och Julia).

Remo och Puck åkte med en annan bil som kom efter en stund och snart var vi framme vid vårt läger högt upp på kraterns kant. Det var kallt här uppe, men duscharna var varma!

 

Dag 7: 30/5 – Ner i Ngorogorokratern!

Vaknade tidigt, ca 06:15, för frukost 06:30 och sedan avfärd ner till Ngorogorokratern. Vägen slingrade sig ner längs kraterns kant och när vi nådde slätten på kraterns botten, var vi ca 600 meter under kraterns kant. Vi körde ut på en safari på kring sjön i kratern. Från kraterns mitt hade vi full vy över slätten och den omgivande bergsväggen. Det var lite grått och mulet i början av dagen, men solen tittade fram till slut och temperaturen steg.

Av alla de djur vi såg under dagen, så var det två riktiga höjdpunkter. Den ena var en flock på 11 lejon vid vägen, alla honor med ett par unga hannar. Den andra höjdpunkten var en gepard (som enligt källor inte ska finnas i kratern) som började sprinta inför oss, jagande en antilop! Även om den misslyckades, så var det ändå en fantastisk upplevelse att se den fara iväg som en raket.

Vi såg noshörningar, strutsar, elefanter, rosa flamingos, wildebeest, zebror och lite till.

Vi tog en paus vid en liten pöl som fick vatten från en underjordisk källa, i den bodde ett gäng flodhästar.

Kring lunchtid stannade vi i utkanten av den lilla skog som växer längs kraterns ena kant, här åt vi lunch och sedan körde vi genom skogen till den branta klippvägen och tog oss upp ur kratern.

Vi lämnade Ngorogorokratern och Serengeti bakom oss och körde till Kudu Lodge i Karatu för övernattning. Här fanns en trevlig bar, varma duschar och jag rakade mig för första gången på en vecka.

Vår truck Ray, Mike och Vincent var redan på plats.

Jag och Mattias tog ett par öl i baren och diskuterade bl.a. jobb medan maten blev klar. Vi hade en hel del idéer att ta med hem!

 

Dag 8: 31/5 – Lushoto

Dagen blev i stort set en ren transportsträcka, vi lämnade Karatu för att köra till Lushoto, som ligger halvvägs till vårt mål – Dar es-Salaam och ca 1900 m.ö.h. Det var en gråmulen gryning med väckning 06:00 och avfärd 06:30. Det var ett platt landskap till en början, vi stannade till i Arusha för att ta ut pengar och handla lite, för mig och Mattias blev det öl, vin, nötter och batterier. Lägg batterierna på minnet.

Vi passerade avtagsvägen till Kilimanjaro. Det var dock för mycket moln för att vi kulle se själva berget, Afrikas högsta.

När vi sedan kom till regionen kring Lushoto blev det ett helt annat landskap – grönskande dalar och raviner, småbyar som klängde längs bergsväggarna vid sidan om vägen och vi fortsatte uppåt, ständigt uppåt.

Vi kom fram mellan 17:30-18:00 och precis när vi slagit upp tälten, kom regnet. Inte ett kallt regn, utan snarare rätt behagligt och vi åt middag under ett plåttak intill campingens utekök.

Jag och Mattias poppade en flaska medhavd Merlot och drack den med klass ut plåtmuggar.

Duscharna var för kalla, vi sprejade vårt tält med Doom som vanligt och medan det vädrades ut, tog vi en Tusker (lokal öl) i baren.

Det var vår rutin att spraya tältet innan vi lade oss för att ta kål på eventuella mygg där inne.

 

Dag 9: 1/6 – Mot Zanzibar!

Vi gick upp oerhört tidigt, 05:30, åt frukost 06:00 och körde 06:30. Många halvtimmesintervaller blir det, men är man redo sedan kvällen innan och bara har med sig det nödvändiga i tältet, så räcker halvtimmar mycket bra!

Regnet hade upphört under natten och allt var blött ute. Vi tog ner tälten, åt och körde nerför berget. Vi hann inte långt innan det blev stopp – en trafikolycka framför oss.

T.I.A: En lastbil hade kört av vägen (som är slingrig) och föraren hade varit väldigt påhittig. Han hade spänt upp en vajer tvärs över vägen för att med hjälp av denna få upp lastbilen utan att ta hänsyn till tre faktorer:

1: dålig sikt i gryningen

2: dålig sikt pga. kurvig väg och bergsvägg intill vägen

3: minibussar kör snabbt. Oavsett sikt.

En minibuss hade såklart då kört rätt in i vajern. Inga skadade som tur var, efter ett tag kom en polis och kapade vajern och vi körde vidare.

På vägen spelade jag och Mattias en hel del kort. Vi gjorde ett stopp för shopping i en “Cultural Village” där det fanns en kille som sålde tanzanit (han ägde för den delen hela denna “Cultural Village”, där det såldes bl.a. afrikansk konst, hantverk och kläder).

Vi åt lunch vid en buffétrestaurang vid vägen redan vid 11-tiden, men varken jag eller Mattias var hungriga så vi förberedde våra packningar istället. På Zanzibar skulle vi inte behöva allt vi hade med oss för resan.

Vi hade tänkt ta 13:00-färjan från Dar es-Salaam, men den missade vi då trafiken in i Dar es-Salaam var för tung. Det finns nämligen bara en motorväg in, och en väg ut ur staden. Ni kan föreställa er trafikkön vid lunchtid – den föranledde den tidiga starten från Lushoto. Vi hade 15:45-färjan som back-up, man måste alltid ha en Plan B. Det var en relativt ny katamaran, vi fick vänta lite i terminalen innan vi gick ombord.

En av besättningsmännen kände Mike, han bjöd in oss till att hänga med honom vilket jag och Mattias gjorde. Vi blev bjudna på thé och satte oss i fören med perfekt utsikt över havet.

Överfarten tog ca två timmar och havet var lugnt och vackert blått.

Vi gick iland i Stone Town, här tog vi farväl av sydafrikanerna Eric och Kim, deras del av resan var slut och nu skulle de bo någon annanstans på ön.

Vi körde till vårt hotell, Shangani Hotel i centrala Stone Town. Slängde av oss packning och samlades snabbt i receptionen där den lokale guiden Jay väntade på oss, han skulle visa oss till marknaden och restaurangerna

Mattias och jag valde att äta på marknaden, vi köpte en tallrik med färsk fisk och satte oss på en stenbänk i den intilliggande parken och åt i skuggan av det gamla fortet och “House of Wonder”, omgivna av tiggande strykarkatter.

På markanden, som har kvällsöppet, är det mat som gäller och i synnerhet fisk och skaldjur. Jag åt Red snapper, Blue Marlin, kokosnötsbröd och den största falafelkula jag någonsin sett – minst 7-8 cm i diameter!

Detta kalas kostade 16 000 TZS = ca 67 SEK. Med en färsk limejuice till.

Efter denna kulinariska upplevelse promenerade vi tillbaka och såg att de flesta i gruppen hade satt sig på Monsoon för att äta, en indisk restaurang. Vi anslöt till dem och drack öl, när vi var klara promenerade en del av oss i området för att leta efter en öppen nattmarknad men allt var nu stängt.

Så vi flanerade till det anrika hotellet Africa House, som är öns äldsta hotell. Här stannade jag, Mattias, Jordan och Florian för att ta en öl på hotellets stora terrass med utsikt över det mörka havet.

Vid andra ölen dök en packad kille från Namibia upp och ville göra oss sällskap. Han lyckades trots protester pracka på oss varsin tequila.

Kring midnatt var vi i säng.

 

Dag 10: 2/6 – Stone Town

Dagen började med en rundvandring med guiden Jay i Stone Town, vi besökte bl.a. fisk- och köttmarknaden, det gamla fortet (de första som byggdes på ön), House of Wonder (första huset med elektricitet och ett av den moderna tidens under – en hiss!) samt den gamla slavmarknaden. Att krypa ner i de låga rummen under marknaden, där slavarna väntade på försäljning i mörker, dålig luft, minimalt utrymme och för att uttrycka det milt, usel hygien satte saker och ting i ett visst perspektiv. Vi människor har verkligen förmågan att behandla varandra värre än vi behandlar djur.

Vi fick bl.a. höra historien om världens kortaste krig, som varade i ca 45 minuter mellan Storbritannien och Zanzibar som utlöstes av att en sultan utropade sig till härskare utan att ha fått grönt ljus från London först. Britterna bombade hamnen en stund, sedan hissade Zanzibar vit flagg.

Sedan kom bussen och vi körde ut från Stone Town mot en kryddplantage på vår väg mot Nungwi Beach. Både jag och Mattias, som ville maximera tiden på stranden, tyckte det var lite för långt stopp på kryddplantangen, med det var faktiskt lärorikt. Vi fick dessutom en kavalkad av frukter att provsmaka; bl.a. jackfruit, olika apelsiner, durian-frukt och en mango som inte var av denna världen!

Vi fortsatte mot Nungwi Beach i norr, det tog ca en timme innan vi kom fram kring 15:00-tiden. Vi checkade in på Nungwi Inn och samlades i lodgens restaurang, som hade uteservering på stranden under ett halmtak. Medan vi väntade på våra pizzor sprang vissa av oss ner i vattnet för att känna på det – underbart skönt och vackert att se på med blåa, turkosa och gröna nyanser. Sanden var kritvit och fin.

Efter den sena pizzalunchen gjorde jag och Mattias ett provdyk på ca 3-4 meters djup tillsammans med Jordan, som skulle göra “Discover Scuba” följande dag då jag och Mattias skulle göra “riktiga” dyk.

Vattnet var verkligen underbart att doppa sig i!

Efter provdyket blev det öl och bad, vi var flera som passade på att bada i det härliga vattnet.

Eftersom det var nästan fullmåne, skulle det ikväll hållas ett “Full Moon Party” på Kendwa Beach, ca 30 minuters promenad på stranden men bara nåbart vid lågvatten. Med bil över land var det bara 10 minuter och inträden var 10 000 TZS, eller gratis om man först åt middag där fick vi veta.

Vi åkte dit i två bilar för 5 000 TZS var och när vi kom fram visade det sig att man ska betala inträde oavsett om man åt där eller inte. Snacka om fel info – T.I.A. Ingen vet något, alla vet allt.

Vi åt i alla fall, det var lite slö service men jag, Mattias, Daniel och Sibyll bestämde oss för att inte stanna på partyt utan åkte tillbaka före de andra i en bil vid 22-tiden när partyt skulle börja.

Det blev tidigt i säng. Vi skulle ju dyka imorgon!

 

Dag 11: 3/6 – Dykdag!

Idag gjorde vi två dyk med “Spanish Dancer Divers”, ett dykcenter som låg granne med Nungwi Inn. Namnet på centret kommer sig av att ägarinnan är spanjorska, plus att det finns en fisk som heter så.

Förutom mig själv, Mattias och Jordan fanns det fyra dykare till ombord, ett amerikanskt och ett israeliskt par. Men bara jag och det israeliska paret hade AOW-certifikat och eftersom det på 25-30 meters djup skulle finnas “white tipped reef shark”, så fick vi dyka tillsammans och avvika från gruppen med vår divemaster Marya medan de andra stannade på max 18 meter. Marya var en nätt liten fransyska med en alldeles bedårande fransk brytning.

Sagt och gjort, vi fick vår belöning i form av en ca 1,5 meter lång haj som simmade alldeles under oss på lite mer än armlängds avstånd.

Okej. Den är inte lika stor som de vithajar eller raggies jag har dykt med. Men tänderna är sylvassa och tja, den är något, något smidigare i vattnet än vad någon av oss är om det skulle skita sig. Men de är rätt fredliga om man inte stör dem.

Efter första dyket gick vi upp, åt donuts och ananas på båten och snackade lite medan vi gjorde vårt ytintervall.

Dyk två blev lite grundare (man dyker alltid lite grundare på andradyket p.g.a. vätgaserna som ansamlas i kroppen, jag förklarar en annan gång för er icke-dykare), vi höll oss på mellan 15-20 meter och såg bl.a. en sköldpadda på botten, den var nästan en meter lång!

Efter dyk två gick vi upp och blev introducerad till en ny grej – vattentoa. Det innebär att man hänger i dykstegen intill båten och pinkar i det annars väldigt vackra vattnet. Tack Marya, du har rubbat min syn på nätta fransyskor! Till det bättre.

Vi kom iland igen vid 15:00, gjorde rent utrustningen och betalade för oss.

Sedan blev det lunch (mer pizza), bad i det turkosa vattnet och mer öl.

Eftersom det var sista kvällen som Jordan och Laura (den kanadensiska… äh ni fattar) var med oss, bokade vi bord till 20:00 på Mangis Bar som låg 20-30 meter från Nungwi Inn.

Medan vi väntade på resten av alfabetet (alla andra utom Daniel och Sibyll var ute och snorklade på en halvdagstur, som utvecklades till en heldagstur utan att de visste om det, T.I.A.) spelade jag, Mattias, Jordan och Laura biljard om öl på ett av de skevaste biljardbord jag någonsin varit med om. Inte för att jag spelar mycket biljard eller är grym på det, men ett klot ska inte rulla i cirkelrunda mönster på bordet. Det blev två rundor, Sverige – Kanada och slutade 1-1.

Efter den trevliga middagen på ett trädäck utomhus under bar himmel, ca 22:00, gick vi grabbar (alla utom Remy) med varsin öl längs stranden till Kendwa Beach. Det var lågvatten och tja, vi ville kolla om det verkligen tog en halvtimme. Dessutom måste vi ju få ny öl till promenaden hem.

Lite mer än halvvägs kom vi till en lyxigare beach lodge med en pir som slutade i en stor bar/restaurang/nattklubb ovanför vattnet. Ett “All inclusive”-ställe. Självklart klättrade vi upp på träpiren och försökte planka in på baren, men blev tagna av vakterna. Vi spelade dumma turister (“Va, är det här inte Kendwa Beach?”) och fortsatte mot vårt originalmål. Det tog faktiskt rätt precis 30 minuter att gå den sträckan!

Väl på Kendwa träffade vi tre av irländarna vi hade träffat tidigare på färjan över från Dar es-Salaam, vi satt en stund runt lägerelden där en rastakille vaggade fram och tillbaka (han… dansade), hög som ett hus (eller högre, enligt egen utsago).

Tidvattnet skulle vända vid midnatt, så med en ny öl i handen vandrade vi tillbaka längs den månbelysta stranden. Vi hann precis tillbaka innan tidvattnet svepte in och täckte “strandvägen”. Mot slutet blev det bitvis så smal strandremsa att gå på att vi blev blöta om fötterna.

 

Dag 12: 4/6 – Tillbaka till fastlandet

Vi checkade ut idag och körde tillbaka till Stone Town för att ta 12:45-färjan tillbaka till Dar es-Salaam. De andra använde tiden till shopping, medan jag satt på Mercurys Bar i hamnen med en kall Tusker (ja, klockan var 10:00, men jag är en syndare) och jobbade. Kontoret fick ringa mig, eftersom jag tydligen inte kunde ringa ut men SMS:a och ta emot samtal. Tack, 3! Efter 25-30 minuters jobb dök Mattias upp, vi beställde en öl och lunch (pizza…). Pizzan beställdes ca 11:00. Vi fick den precis innan vi skulle gå ombord 11:40! T.I.A.

Vi slukade pizzan, kramade Jordan och Laura farväl (de skulle bo på en resort på andra sidan ön en vecka innan det var dags för dem att flyga hem) och gick ombord på färjan.

Det var lite mer vågor på tillbakavägen, men jag lyckades sova nästan hela vägen. Föga överraskande.

Väl i hamn hoppade vi in i två minibussar och körde till en annan färjeterminal och tog en bilfärja över sundet för att komma till vårt nattläger där Vincent hade kört Ray.

Vi kom till Sunset Beach, slog upp tälten och sedan satte vi oss på stranden. Mattias och jag drack gin och tonic, medhavd och med typisk Afrika-klass: i plåtmugg. Utan is.

Efter ett bad (skönt vatten, men inte samma rena, fina sand och klara vatten som på Zanzibar) blev det en dusch och middag. Efter middagen insåg vi att oss emellan hade vi en stabil tripod (Daniel), ett gigantiskt 500-mm objektiv (Florian) och en Canon EOS 600D (jag). Och en fullmåne. Så vi monterade ihop allt och tog bilder på fullmånen, turades om med att koppla våra kompatibla kameror till objektivet och tog mycket bra bilder.

Bländare 1/4000, ISO 1600 och självutlösare ger riktigt fina bilder.

Kommer ni ihåg batterierna jag köpte i Arusha? 6 st. AA-batterier, splitternya, räckte till att starta kameran och ta en bild. Köp inte lokala batterier i Afrika! Utom kanske i Sydafrika. Köp märkesbatterier och väg dem i handen.  Väger de mindre än de du har med dig hemifrån – kasta.

Jag, Mattias och Florian hängde en stund i baren innan det blev dags att sova.

 

Dag 13: 5/6 – The Replacements

Uppe 05:00 och fick tuppen att skämmas, frukost 05:30 och sedan avfärd 06:00 in till Dar es-Salaam, där vi skulle hämta upp åtta nya resenärer. Det var bara 42 km att köra, men tog en timme på grund av trafiken. Trafiken ÄR tung! Bilfärjan vi kom med över sundet tar nämligen inte truckar.

Av de åtta nya visade sig sex stycken vara tysktalande; det var två österrikiska par (Claudio & Doris och Paul & Andrea), ett tyskt par (Sebastian och Sandy) och två soloresenärer; Robbie (Irland) och Sarah (Colombia).

Så nu var vi 16 resenärer varav nio tysktalande, om man bortsåg från Julia.

Nu lade vi långa benet före och körde 260 km till Mikumi National Park utan stopp för lunch. Vi kom fram ca 14:30 och åt en snabb lunch innan nio av oss satte sig i bilar och körde in i parken på en valfri safari; den varade i ca 3,5 timmar och det tog 20 minuter att bara köra till gaten. Plus ytterligare en kvart bara för att få inträdestillstånd trots noll kön. T.I.A.

I parken såg vi giraffer, en elefant, zebror, impalor och vårtsvin. Vi såg också flodhästar, babianer och en krokodil.

Vi kom till ett gammalt Baobab-träd, som vi kunde klättra upp i. Här hade ett äldre italienskt par slagit läger i trädets skugga och behövde en tändare så de fick min.

På vägen tillbaka till lägret var det redan halvmörkt – vi missade nästan leoparden som strök längs vägrenen!

Vi åt middag, sedan spelade nästan halva gruppen poker i baren och fyllde på ölkvoten.

 

Dag 14: 6/6 – Upp i bergen

Vi fick “sovmorgon” till 07:30 tack vare ett gäng tuppar som skulle visa sig på styva linan. Efter rakning och en välbehövlig dusch blev det brunch 10:00 – Vincents köttbullar var grymma!

Vi körde 11:00 fram till dess låg jag i en hängmatta och skrev dagbok.

Robbie, vår irländare, hade problem med sin kamera; den laddade inte och tog inte vanliga batterier; så han fick låna min G9:a eftersom den behövde jag bara när jag dök.

Folket gnällde lite över rotationssystemet i trucken, Mike berättade att det inte var ett måste, men rekommenderade att vi roterade så alla fick variera plats, något jag och Mattias höll helt med. Mikes lösning blev att ville man byta plats, fick man komma överens med den man ville byta med.

Vi skulle vara framme i Iringa, nästa stopp, ca 16.00, men halv fyra hade vi fortfarande minst en timmes körning kvar p.g.a. oväntat vägarbete.

Vi kom till slut fram till vårt läger, men då var klockan redan 18:10, vi smällde upp tälten och slank iväg till det lokala vattenhålet för människor.

Baren låg i en gammal lerbyggnad med halmtak, med levande ljus och oljelyktor som stod för ljuset., Det var en annorlunda och mysig atmosfär, högt uppe i bergen och mörkret sänkte sig snart.

Efter ölen åt vi middag i farmens matsal i skenet av oljelyktor.

Då vi skulle upp 05:00 imorgon blev det en tidig kväll – vi hade 700 km att köra nästa dag.

 

Dag 15: 7/6 – You got no visa, Sir!

Upp före tuppen igen, 08:00, det bar kallt och vått då vi var en bra bit över havet. Frukosten serverades i gryningens halvdunkel och sedan var vi på väg mot gränsen till Malawi ca 600 km bort.

Kvart i elva stannade i till i den lilla staden Uyele för att få Sebastian testad för malaria; han hade varit sjuklig ända sedan han och Sandy klev på i Dar es-Salaam.

Uyele var en typisk afrikansk småstad – en huvudgata rakt genom staden, marknader på båda sidorna och allt annat var smala gränder mellan husen, oftast utan asfalt. Här såldes frukt, fisk, kött och allt annat ätbart sida vid sida med bildelar och allt annat man kan hitta på en marknad. Livligt och färgglatt.

Jag och Mattias eskorterade Doris in bland gränderna, hon ville ta lite folkbilder fast de flesta var motvilliga till att bli fotograferade.

Sebastian hade inte malaria och vi fortsatte till gränsen, där vi tillbringade nästan en timme då tre resenärer inte hade visum till Malawi. De hade inte kollat själva utan litat på sin resebyrå, som tydligen inte hade koll på att det faktiskt behövdes. Det säkraste är att alltid själv kolla på ambassaden som hör till landet man ska till.

Mike fick lösa det med böner och krälande för bossarna på gränsstationen, så de tre fick “medicinskt undantag” och fick komma in i landet, på villkor att de uppsökte ett konsulat och fixade visum i Lilongwe. Alternativet hade varit att dumpa de två här och fortsätta, eller köra till närmaste storstad långt, långt bort och fixa visum på ett konsulat.

Vi kom till vårt läger i Chitimba ca 19:00, men fick vrida tillbaka klockan en timme – vi hade bytt tidszon. Det gav oss en timme extra i baren där det bara såldes två olika öl – Kucha-Kucha, som är en lokal lager för 500 MWK/st. (ca 10 SEK, halvlitersflaskor) och Carlsberg (Carlsberg Original, Carlsberg Special Brew och Carlsberg Stout, alla i 33 cl flaskor för samma pris som Kucha-Kucha). Gissa vem som äger Kucha-Kucha? Carlsberg. Var allt bryggs? I Malawi.

Stället låg vid Lake Malawi, ca 200-250 meter från vattnet med en strand som pryddes av enstaka palmer och dominerades av ett platt berg som påminde så mycket om Table Mountain i Kapstaden, att en viss visumlös medresenär var övertygad om att det var Table Mountain. Doh?

Efter middagen hängde jag och Robbie i baren, där en grupp på väg åt motsatt håll också hängde; de var alla i 20–25-årsåldern, britter och tjejer allihop utom en av dem, deras guide och så föraren.

Robbie och jag satt en stund med en av dem, en läkarstuderande som hade bott i Etiopien och jobbat, men inte hade koll på var det låg. Lite smått skrämmande. Hennes kompisar hade en talangtävling som vi bjöds in till; hennes talang, förutom att vara geografiskt vilse, var att moona med brösten.

Min är att dra snuskiga skämt så jag drog “Skånska Björnen” för dem och lämnade hälften chockade, hälften skrattande.

Kom i säng vid 23:00-tiden när baren stängde.

 

Kort om Malawi

Huvudstad: Lilongwe

Valuta: malawisk kwacha (MWK), 1 MWK = 0,02 SEK

Största sevärdheter: Lake Malawi

 

Dag 16: 8/6 – Hur lång tid tar det, egentligen? Vad är tid?

Efter en härlig sovmorgon till 07:00 vaknade vi 06:30 för att äta frukost, lastade in allt i trucken och körde 08:00.. nej. 08:30-ish. Mike sade att någon hade mixtrat med bränsleledningen under natten, ett practical joke “overlanders” emellan.

Målet för dagen var Kande Beach, det skulle ta mellan 3 och 6 timmar att köra dit, beroende på vem och när man frågar. T.I.A. Ni fattar.

Vi kom i alla fall fram till Kande Beach till slut, vid 15.00-tiden. Det var ett fint ställe precis vid stranden, med bar, biljard, pingis… och hängmattor med utsikt över sjön.

Vi satte upp tälten, sedan tog de flesta av oss ett dopp i Lake Malawi, det var ren sand, skönt vatten och en lätt krusning på vattenytan. Vattnet var klart och vi kunde se fiskar vid våra fötter.

Jag, Mattias, Claudio och Doris kollade med det intilliggande dykcentret om dyk för morgondagen; det visade sig att vi kunde dyka 11:00 eller 13:00, beroende på när Justin, den andre divemastern på stället var tillbaka från staden. Han skulle ta kommunal transport hit och killen vi snackade med skulle ta ledigt.

Till middagen öppnade jag och Mattias vår sista medhavda vinflaska, en pinotage och drack den helt traditionsenligt i plåtmuggar. Sedan blev det biljard och barhäng.

En truck till anlände, “Oasis Overlanders”, som körde London – Kapstaden – Kairo på 40 veckor.

Vi beblandade oss med sällskapet ifråga som till största delen bestod av tjejer varav vissa dansade på bardisken.

Vi mötte dem i ett dryckesspel, som vi NOMAD:er såklart vann.

Efter en halvdan, onykter promenad på ca 30-40 meter på stranden, gav vi upp och lade oss för att sova.

Klockan var inte ens midnatt.

 

Dag 17: 9/6 – Dykdag

Vaknade 06:00 trots att dyket inte skulle ske förrän 11:00 (eller 13:00). Gick upp, tog lite bilder och sedan lade jag mig i en hängmatta och läste i min bok (Consider Phileas av Iain Banks). Ungefär halv åtta åt vi frukost, de andra gick sedan på en bypromenad medan jag, Mattias, Claudio och Doris stannade i lägret då vi inte ville riskera att missa dyket. Robbie stannade också fast han inte skulle dyka.

Vi ägnade förmiddagen åt vila, läsning, skrivande och bad.

De andra kom tillbaka kring elva, vårt dyk hade flyttats till 13:30.

Efter lunch hyrde jag och Mattias en tvåsitsig “kajak” för att paddla ut till och rund Kande Island. Kajak är ett snällt ord om den plastbalja vi paddlade ut i.

Vi rundade ön, ca 800 meter ut och sedan paddlade vi tillbaka diagonalt mot stranden för att ta en titt på en ny resort som höll på att byggas, för att sedan följa strandlinjen tillbaka till vår lodge.

Det blev ett ofrivilligt dopp när den obalanserade och därmed extremt rangliga “kajaken” kapsejsade.

Kvart över ett var vi på dykcentret, fick vår utrustning och briefing om dyket. Först vid tvåtiden kom vi ut i den lilla båten av “semi-inflatable”-typ, droppade ner i vattnet vid Kande Island och gjorde vårt första dyk i Malawisjöns sötvatten. Julia följde med ut, hon skulle snorkla vid ön.

Vi höll oss på 5-15 meters djup runt ön, såg en sjunken jeep och ett träd under vattnet, smått bisarr syn.

Vi kom upp framför ön, där vi skulle vila mellan dyk 1 och 2. På den lilla ön fanns Sebastian, Sandy, Remy, Puck och Florian, de hade hyrt “kajaker” och var där för att bada och hoppa från klipporna. Julia var med dem.

När det var dags för dyk 2 ploppade vi ner på samma ställe, men simmade åt andra hållet.

Sikten på dyken var inte den bästa, det brukade vara 15-20 meter men bottenpartiklar hade rörts upp så sikten var snarare 5-10 meter. Men vattnet var skönt och det kryllade av akvariefiskar!

Vi kom iland lagom för en dusch och middag.

Efter middagen hängde vi i baren, de flesta ville titta på matcherna Danmark – Holland och Tyskland – Portugal.

jag kom i säng (sovsäck) lite före de andra.

 

Dag 18: 10/6 – Stop that fracking barking dog!  

Vi lämnade Kande Beach 08:00 men hade gärna stannat ett par nätter till här. Sov mycket på trucken p.g.a. dålig sömn under natten.

Vi hade en bit att köra till Lilongwe, huvudstaden i Malawi. Först skulle vi till ett Animal Centre utanför Lilongwe, sedan till själva staden för lite shopping innan vi skulle till själva lodgen. Vi kom till centret halv två, åt en snabb lunch utanför stängslet och tillbringade ca en timme inne i centret och tittade mest på olika apor.

Vi kom till Lilongwe halv fyra, här fick vi en timmes tid. Jag och Mattias tog ut pengar i en bankomat och köpte vatten och glass.

Vid femtiden var vi i lodgen, Barefoot, ett par kilometer utanför staden.

Här fanns det WiFi, men generatorn dog redan en kvart efter att vi kommit fram och med den dog WiFi:n, till mångas förtret.

Det värsta var ändå att det bara fanns en toa och en dusch för killar respektive tjejer! Snacka om köbildning.

Vi försökte få igång en lägereld, men veden var för fuktig. Vi försökte få igång elden med handsprit, magnesiumflisor och träflis och tidningar.

Till slut tog vi till diesel.

Elen kom tillbaka halv tio när det var dags att lägga sig.

Mitt i natten började hunden i lägret skälla precis utanför tältet. Jag rusade ut i understället (kall natt), grabbade tag i hunden och skällde ut den så den tystnade.

Den satte igång igen ett par timmar senare, men då orkade jag inte bry mig.

 

Dag 19: 11/6 – Stora grannar i South Louwanga

Sovmorgon, härliga sovmorgon. De flesta av oss gick upp mellan sex och sju i alla fall.

Eftersom våra tre visumlösa medresenärer nu hade chansen att skaffa sitt visum, skulle de åka in till staden med en taxi klockan sju med Mike. Taxin dök inte upp.

Den afrikanska, mycket pragmatiska lösningen blev att lägga ett par madrasser på ett flak då ingen vanlig bil fanns tillgänglig, hoppa upp på madrasserna och åka.

Vi andra packade ner tälten, slappade, duschade och eftersom WiFi: n funkade kopplade många upp sig, däribland undertecknad som kollade min e-post och skickade e-post till chefen att jag inte hade mobiltäckning i Malawi (tack, 3!). Kollade att flyget hem också fortfarande skulle gå i tid.

Vid tiotiden kom Mike och de numera visumvälsignade medresenärerna tillbaka och strax var vi på väg mot gränsen till Zambia.

Vi betalade våra visum (50 USD, cash only) och i Zambia hade jag mobiltäckning igen (fast skulle inte ha det enligt informationen från 3). Målet var parken South Louwanga, där vi skulle bo i två nätter. De sista 120 kilometrarna var på en ofärdig väg vars kondition fick oss att hoppa upp till 15 cm upp och vaja åt sidorna som nickedockor.

Natten föll halv sju och vi kom fram till lägret i mörker. Upp med tälten, sedan hänga i baren medan Vincent lagade middagen.

Baren låg intill flodbanken. Vi hörde ljud från andra sidan floden och bartendern lyste åt det hållet med sin mycket starka strålkastare. I ljusskenet glimrade de röda ögonen från 7-8 krokodiler. Flodhästar rörde sig i floden och på strandbankerna, den närmaste var på en strandvall ca 15 meter från baren. Vi hörde impalor i mörkret och räddade en geckoödla från poolen.

Efter middagen hängde vi i baren tills det blev dags att lägga sig, vi skulle på safari 06:00, men vi var i princip redan på safari, omgivna av djur överallt.

 

Kort om Zambia

Huvudstad: Lusaka

Valuta: zambesisk kwacha (ZMK), 1 ZMK = ca 0,0013 SEK

Största sevärdheter: South Louwanga, Victoriafallen

 

Dag 20: 12/6 – En leopard, en till, sedan en till, en till och så ännu en. Eller Crocodile Don’t

Vaknade i ett läger täckt av morgondagg, flodhästarna bölade och en var t.o.m. uppe bland tälten! Morgonen safari hade börjat och den höll på till 10:00, hela fyra timmars natur och djurliv. Vi var åtta i varje Landrover och under morgonsafarin såg vi bl.a. elefanter, giraffer, zebror, apor, impalor, ground hornbills och något nytt – en puku. Det är en impala med samma bruna färg över hela kroppen och utan det klassiska McDonalds-tecknet i rumpan som kännetecknade impalor.

Efter safarin var vi tillbaka i lägret för vila och frukost.

Nästa safari blev mellan 16:00-20:00, fram till dess blev det vila, läsning och allmänt slöande i baren och vid poolen.

Efter en dusch drack vi high tea och åkte ut på safarin.

Dagens höjdpunkter blev inte färre än fem leoparder! Den första dök upp precis när solen hade börjat gå ner och försökte förgäves jaga impalor som hade sett den och varnade varandra med ett bräkande läte, leopard nr två och tre var två ungar som lekte i det höga gräset ca 7-8 meter från oss.

Vi gjorde ett sundowner-stopp vid floden, där vi såg krokodiler i vattenkanten på andra sidan en liten slätt. Såklart skulle jag smyga fram till dem med kameran i högsta hugg, jag kom så nära som ca 50 meter innan de slank ner i vattnet en efter en. Ynkryggar! Men vår ranger var tämligen nervös över mitt lilla tilltag.

Efter sundownern hittade vi leopard nr 4 inne i ett buskage och åt middag. Vi kom så nära som två meter från den och hörde till de ca 1 % av de som får se en leopard äta, fick vi höra senare.

Den femte leoparden 8strök längs vägen i mörkret, också 2-3 meter från oss. Vilka djur!

På väg tillbaka till lägret såg vi fem vildhundar (själv såg jag bara tre), det var tydligen mycket sällsynt då de är så få kvar, kanske 4 000 i hela Afrika från norr till söder. Vi försökte följa dem med Landrovern, men de försvann i buskaget.

Väl tillbaka i lägret blev det middag och läggdags tidigt.

 

Dag 21: 13/6 – Travel Day

Vi bröt läger 07:00 för avfärd 08:00. I ett obevakat ögonblick stal en apa en av våra brödlimpor och festade på den uppe i ett träd medan hans flockkompisar också försökte nalla mat, men nu var vi på vår vakt. De små jäklarna observerar innan de slår när de ser en ryggtavla och stjäl så snabbt att Fantomen skulle skämmas.

Vi körde på den ofärdiga vägen tillbaka och skakade loss en njure eller två under den två timmar långa bilfärden. Vi kom till Chipata runt 14:30 och fick en timmes shopping.

Jag och Mattias försökte göra av med våra sista kwacha, tillsammans hade vi drygt 50 000 ZMK. Det räckte inte ens till en liten flaska vin! 50 000 ZMK är 65 SEK. Så vi köpte choklad för pengarna (4 300 ZMK för en liten kaka typ “lunch bar”, 8 800 ZMK för ett block på 100 g).

Vi fortsatte till “Mama Rulas”, en lodge där vi slog läger vid fyratiden. Denna kväll skulle matcherna Portugal – Danmark och Tyskland – Holland spelas.

Det fanns Internet på lina här, men det funkade inte.

Det fanns en truck till med ett gäng ungdomar i åldrarna 18-22 här och deras syfte med resan var att supa.

Vi satt i baren fram till middagen. Jag, Mattias, Robbie och Sebastian spelade poker om öl och jag vann.

Lånade ut min dator till Claudio så att han kunde flytta över foton från sin kamera till sin portabla hårddisk, vi drack öl och snackade med ett halvt öga på matchen.

Våra tyska och holländska vänner visade naturligt nog betydligt mer intresse och när Tyskland vunnit med 2-1 gick Remy nedslagen till tältet. Han och de få sydafrikanerna i baren hade såklart hoppats på en holländsk seger.

 

Dag 22: 14/6 – Frisbee in the dark

Näst sista dagen på själva rundresan med Nomad, vi skulle till Zambias huvudstad Lusaka ca 600 km bort. Det innebar väckning 05:00 och avfärd 06:00, innan solen ens var uppe och de flesta (inklusive undertecknad) somnade om under färden.

Vi åt lunch vid vägkanten än en gång och kom till Lusaka strax innan klockan 15:00. I Lusaka shoppade vi upp våra sista kwacha, för oss svenskar blev det vatten och choklad. Vi kom till lodgen Eureka, som låg en bit utanför staden, ca 16:30 och slog upp tälten. Några av oss kastade frisbee och amerikansk fotboll en stund innan det var dags för en uppfriskande kall dusch. Inte för att jag behövde en kall dusch, utan för att vattnet var kallt.

Eftersom det var Claudios och Doris sista kväll med oss var det dags att tillsammans med gruppen börja planera för något extra för Mike, Vincent och Julia utöver att bara ge dricks. Vi bestämde oss för att vi skulle bjuda på avskedsmiddagen i Victoria Falls följande kväll.

Vi hängde som vanligt i baren före middagen, som blev lite försenad så vi hann se färdigt matchen Italien – Kroatien och dessutom kasta mer frisbee, nu nästan i mörkret, för att hålla oss varma.

Det blev ännu en tidig kväll då vi skulle vakna 04:45.

 

Dag 23: 15/6 – Tillbaka i Zimbabwe

Vi gick upp före tuppen, rev lägret och gjorde mackor till lunchen, då vi skulle äta på vägen i trucken för att spara tid.

Avfärden blev 06:00, Mattias oh jag diskuterade resan och jag fick göra fyra kuvert ur blocket till dricksen och middagen då jag fick ansvaret att samla in pengarna.

Vi kom till Livingstone vid 12:00, släppte av Claudio och Doris på Royal Livingstone Hotel som låg nära vattenfallen. det är ett lyxigt femstjärnigt hotell och det var nog mer än ett ögonbryn som höjdes när hela gänget, i dammiga reskläder, klev in genom receptionen och ut på andra sidan för att ta bilder av vattenfallen från den zambiska sidan.

Vi fortsatte till gränsen mot Zimbabwe, stämplades snabbt ut ur Zambia men hamnade direkt i Limbo på Zimbabwe-sidan. Det första visumet tog en hel kvart att göra och vi var ju 17 stycken., plus alla andra som ville in i landet! Men sedan gick det “bara 5-6 minuter mellan visumen.

Direkt efter viseringen fick jag och Mattias promenera till vattenfallen med Vincent, eftersom vi inte skulle hinna under morgondagen.

Inträdet låg på 30 USD, vi rusade genom slingan på ca en timme. Det var mycket vatten i fallen den dagen och det var en fin vattenspray nästan överallt så allt blev blött, men det gjorde också att det var ett överflöd av regnbågar.

vid gränsbron såg vi en kille hoppa bungy ner i fallen, jag fick lust att göra det men hade varken cash eller linser på mig. Nästa gång.

Vi tog en taxi till lodgen, bytte om till torra kläder och gick ner till marknaden. Här bytte vi bort saker vi inte ville ha, för min del blev det t-shirts och tältlyktan (som slukade batterier som en svamp suger upp vatten) mot en träskål och ett malakitarmband.

Vi promenerade därefter tillbaka till lodgen, duschade och bytte om igen inför kvällens avskedsmiddag, mötte gruppen och tog taxibilar den korta biten till The Kingdom Hotel.

Varför taxi? Klockan var sju på kvällen och ibland vandrar elefanter upp på gatorna i mörkret. Inget man vill möta till fots, precis.

Middagen på det mycket fina hotellet var en buffé för 25 USD, jag och Mattias delade en flaska vin för 28 USD.

Efter middagen dricksade vi Mike, Vincent och Julia, sedan drog de flesta av oss till The Shoestring för en sista öl innan Mike körde oss hem i sin egen bil (han bor i Vic Falls).

Detta var den sista officiella dagen på rundresan East African Adventure, ca 7 000 km genom fem länder på 21 dagar.

 

Kort om Zimbabwe

Huvudstad: Harare

Valuta: amerikanska dollar (USD). Den egna valutan zimbabwisk dollar (ZWD) upphörde 2009 pga. inflation. Det går att använda rand, pula, euro och brittiska pund i de flesta butikerna.

Största sevärdheter: Victoriafallen, Great Zimbabwe-ruinerna, flera nationalparker

 

Dag 24: 16/6 – Do not, I repeat, do not touch my bananas!

För mig och Mattias var det dags att vända hemåt, men eftersom vi var lite speciella och verkligen älskade att åka lastbil, hade vi valt att istället för att flyga från Victoria Falls till Johannesburg på två timmar, åka med en vändande Nomadtruck genom Botswana på två dagar. Vi var få i den nya trucken “Lennon och lämnade Victoria Falls 08:00 och passerade snart gränsen till Botswana. Eftersom denna tur inte är en rundresa i egentlig mening blev det körning, körning och mer körning, med korta stop för bensträckning och bushtoalettbesök.

Vi gjorde ett kort shoppingstopp och jag och Mattias köpte vatten, lite nötter och bananer.

Men på vägen var det kontroll av färska köttvaror och frukt, som det inte var tillåtet att föra över provinsgränserna av rädsla för mul- och klövsjuka och fruktflugor. Alla skor och fordonshjul blev desinfekterade med en lösning i baljor respektive nersänkningar i vägen.

Det medförde att inspektörerna beslagtog våra bananer! Detta fick jag reda på när vi lämnat trucken, så jag skred tillbaka till inspektörerna, frågade om det var okej att ta med bananerna om jag skalade dem varpå de svarade jakande. Så jag skalade fyra bananer och tja, jag hade ju inget att ha dem i så jag fick äta dem på ort och ställe. Det var grymt goda bananer!

Vi stannade till i Palapye och slog upp vårt tält på Itumela Camp (de andra sov i själva lodgen) innan vi åt middag. Det var en mycket god middag, bl.a. serverades impala curry.

Den svarta lägerkatten Nikita charmade till sig ett par köttbitar av mig.

 

Kort om Botswana

Huvudstad: Gaborone

Valuta: pula (BWP), 1 BWP = ca 1,017 SEK

Största sevärdheter: Okovangodeltat

 

Dag 25: 17/6 – Jo’burg

Vi var ju specialister på att vakna tidigt så att köra 07:00 innebar ju inga som helst besvär för oss. Frukost? Shortbread och ginger cookies nersköljda med vatten i trucken. Vi passerade den sydafrikanska gränsen 09:00 och kom trucken släppte av oss vid hotellet, som inte låg lågt från flygplatsen. Det var nu eftermiddag.

Vi checkade in och slängde av oss packningarna och kastade oss i de himmelskt mjuka sängarna innan vi duschade av oss allt resdamm.

Vi åt middag i hotellets grillrestaurang.

 

Kort om Sydafrika

Huvudstad: Kapstaden, Pretoria och Bloemfontein

Valuta: rand (ZAR), 1 ZAR = ca 0,9 SEK

Största sevärdheter: Kapstaden, Krugerparken, Pilanesberg, Drakensbergen, Stellenbosch, Tsitsikamma och mycket mer. Sydafrika har väldigt många sevärdheter så det är svårt att lista de populäraste. Ovanstående är i alla fall mina favoriter.

 

Dag 26: 18/6 – Hemresedagen

Vi köpte kort till Gautrain och åkte in till Sandton, där vi tillbringade ett par timmar med att flanera och fönstershoppa i ett shoppingcenter, innan Miriam från Your Africa, en av våra hotelleverantörer i Sydafrika, hämtade oss för inspektion av Hotel Balalaika, lunch där och besök på Your Africas kontor där vi fick träffa hennes kollegor.

På eftermiddagen var det dags att åka till flygplatsen, checka in och flyga hem igen.