6/3: The Swedes, oh the Swedes

Mr Incognito
Jag stötte på ett par svenskar i hissen på väg till frukostrestaurangen, jag hälsade dock på engelska. Dom kan ju vara kunder och jag var incognito, on vacation, not at work, gone fishin’.
Det var molnigt men kvavt idag och jag hade inte lust att gå ut, så jag satte mig på rummet och skrev ner fredags- och lördagsdagbok. Blev uttråkad efter ett tag och gick ner till poolen, med dator, kamera och mobil. Skulle ju ringa Bradly om braii idag. Solen hade dessutom tittat fram.
Där var dom, svenskarna, de hade intagit pooldäcket och hämtat förstärkningar; två tjejer och två killar i 20-25-årsåldern och en kille som såg ut att vara runt 30. The modern Swedish extended family?

The dodgy guy with the computer
Nåväl, jag tog en öl och satte mig och skrev, låtsades som att jag inte förstod vad dom sade. Jag vet, fult, men jag tjuvlyssnade inte i alla fall!
Eller, jag tjuvlyssnade inte förrän de skulle hämta sina badkläder. Ungdomarna försvann på tre sekunder, mor och far (fråga inte vilka av ungdomarna de var föräldrar till – som sagt, I don’t care!) dröjde kvar lite och kvinnan sade:
– Men kan vi lämna alla våra saker här?
Det som låg utspritt var solglasögon, böcker, halvdruckna öl och vin…
Mannen svarade:
– Borde väl vara okej, det är ju bara killen med datorn här.
Jag hade svårt att inte titta upp. Eller brista ut i skratt.
”Borde vara okej”.
Ungefär som att killen med laptop, kamera och smartphone bara väntar på att ni ska gå så att han kan ta era solglasögon!
Eller: personalen existerar inte, dom är luft för er.
Jag blev faktiskt lite arg. Men jag sa ingenting utan fortsatte skriva.
De kom tillbaka med sina simkläder, bytte om, solade och badade och jag stannade kvar med en öl till. Bara för att vara extra jävlig.

I like Swedish girls!
När den värsta hettan passerat vid 14-tiden vandrade jag upp till Kloof, ett lågt moln har svept in över Table Mountain och gett berget den klassiska ”table cloth” som kapstaden-borna kallar det; en bordsduk av moln. Jag fick ett par fina bilder (jag tycker i alla fall att de är fina!) och vandrade tillbaka längs Long Street, när en kille presenterar sig som Lawrence och direkt tillägger att han inte vill ha pengar, utan bara snacka. Han frågar vad jag heter och varifrån jag är, sen frågar han var jag bor här i stan.
Mina svar var ”Manuel”, ”Sweden” och ”at a hotel downtown”.
Han hade redan ljugit, varför ska han veta mitt namn och mitt hotell?
Han blev lyrisk över att jag var från Sverige, han gillade svenska tjejer och hade träffat en ”Amanda” och en ”Jackie” tidigare i år.
Han var ren, hel och såg välvårdad ut – hade jag låtit mina tidigare erfarenheter grumla min syn? Alla som tidigare börjat med meningen ”I don’t want money” har bett om just pengar.
Han kanske var inkastare till någon klubb? Eller vill sälja något? Kanske svenska tjejer?
Men till slut kom det fram.
– Give me 20 Rands, brother.
Just så specifikt, 20 Rand ska det vara.
Nej, han fick inget. Jag har börjat bli mer tjockhudad trots att det skär i hjärtat att veta att det finns de som sover på gatan och inte är mätta. Men jag kan inte rädda alla och jag kan inte alltid se skillnad på riktiga tiggare som gör det för att de måste, eller proffs som gör det för att exploatera folks välvilja.
Jag ska börja stötta organisationer istället, frågan är bara vilka…

Den här bilden tog jag i skymningen, när ”bordsduken” kröp upp på Table Mountain igen och lystes upp av den nergående solen. Magnifikt!

Publicerat i Sydafrika mars 2011 | Lämna en kommentar

Nomad day 2, March 8th: Swellendam – Oudtshoorn

The Ostrich!
It was hot already in the early morning when the sun rose over a clear sky. We took down the tents (tents will always be down and packed into the truck before breakfast, so we will leave as soon as possible after breakfast) and drove up to the Karoo semi-desert in the shadow of the Swartberg mountan range towering over the landscape. We were heading for Oudtshoorn, the small town known for it’s ostrich farms and ancient, huge cave systems called Cango Caves.

We arrived at one of the ostrich farms, and watched other people riding – but none of us wanted to ride. Well I wanted to – but the weight limit is 75 kilos to ride ostriches and they had a scale that I could not fool. It showed 80+ kg when I stood on it and shattered my illusions. I’ll stop drinking beer, start running and so on, you know… About the same promise people give after every hangover. Welmoed posed, however, on an ostrich.
Three of the girls in the gang had ”ostrich shoulder massage” – you stand with your back to them, next to the fence. In your hand you will be holding a bucket with food. The birds are like Frix – always hungry and when they eat from the bowl they ”massaged” the shoulders by the movement of their necks!
We learned that an ostrich egg can withstand a weight of up to 90 kg – the guide stood in a bunch of eggs!

Cango Caves
After the ostrich farm, we drove to a rest area near the Cango Caves, ate our Nomad sandwiches and went up to the caves.
Here, we had a choice – the tour price includes the standard tour of about 45-50 minutes, but for 11 Rands extra we could take the ”Adventure Route”, which goes deeper and is harder, with passages that are not higher than 35-45 cm in so you had to crawl, or 27-30 cm wide passages that you can only get through with crayfish walking on your toes … Of course, I choose the difficult route and was joined by Amarins, Welmoed, Han and Roland.
Our guide was a short, slender guy who can best be described as ”flamboyant”.
Down in the caves we went, in the great first cave I tricked the others to sing ”Happy Birthday” to me because ”it was my birthday.” Yep, the acoustics were amazing!
In the 60 – and 70’s the actually had concerts here in the cave, but it had to stop because people slipped further into the system and broke the stalactites and stalagmites that had taken millennia to form.
The passage ”Love Tunnel”, about 35 cm wide and had to be negotiated by crayfish walking, gets its name because ”it squeezes you from all sides”.
A funny passage was ”The Chimney”, a cavity which is narrow in all directions and as we were climbing in the dark and tried to feel where to step with our toes, our guide was behind and knew exactly how we would do.
He was actually one of the best guides I ever had – he was calm and stable, sensetive to our moods and response, and focused on one of the girls (no named mentioned) who were the most nervous and talked her through even the most difficult passages.
We came out sweaty (it was hot even before we had to make the effort) and dirty after having slipped, slid and climbed. We had certainly earned the beer that was waiting in the evening!
Cango Caves Adventure is highly recommended for anyone who want to do something different than just walk around and look at the rock formations.

Pool & thunder
We drove into Oudtshoorn to our camp, Kleinplaas, where we pitched our tents. A heavy thunderstorm rolled in over the city and it smelled of heavy smoke throughout the afternoon and evening, a fire was going on just outside the city (we saw the fire as a snake of red when we took off again the next day – it was a major piece of forest that burned !)
Han and I wanted to jump into the pool right away, but Amarins did not let us – bathing in a pool in a thunderstorm? Nah!
But we did it anyway and was soon joined by a Amarins and her sister. We splashed and played with a ball so that none of the other guest dared to venture into the water… exept one brave soul.

Laundry Service?
After dinner, the Dutch sisters and I wanted to share a washing machine, so we bought a token for the washing machine and one for the dryer. It would be enough with one for each, said the friendly man at the reception so we started the laundry, went to dinner with the others and after dinner we moved the laundry to the dryer.
While the dryer worked, we returned to the others and played cards, took a few jokes and drank whiskey. Or, Han, Roland and I was drinking whiskey, as were the only ones liking it.
When we went back to the laundry room to pick up the laundry, we found out the hard way that one token was not enough. The laundry was half dry and no more tokens were to come by as the reception closed 19:00. I walked around among the other campers and asked if anyone had a token to sell but no.
Since was a risk for rain and the air was smoky because of the fire, we didn’t want to hang the laundry outside, so… well, we hung it on everything possible inside the laundry room. On the chairs, desks, doors …
We went to bed around 23 o’clock in all cases, after checking the laundry one last time – found a former Nomad-guide who was sleeping in the laundry room, his partner promised us they would not steal our laundry, but I didn’t even think they would before she said they wouldn’t…

Publicerat i South Africa 2011 - Nomad tour | Lämna en kommentar

7/3: Nomad dag 1: Meet the Gang

Efter frukost tog jag mitt pick och pack, checkade ut och vandrade till Nomads kontor på Greenmarket Square, ca 5 minuter bort. Trucken stod redan parkerad nedanför kontoret (Nomads kontor ligger på andra våningen) så jag tog ett varv runt den – det var samma modell som jag åkte med i Moçambique 2008, med boxar på taket för liggunderlag och plats för väskorna ovanför sätena, istället för i skåpluckor längst bak i trucken.
Nomad håller på att byta ut truckarna av denna modell mot den nyare med luckor; de har ca 45 truckar totalt så det är lite att göra – de bygger nämligen truckarna själva.

Jag gick upp till kontoret och där välkomnades jag av Thabani, som presenterade sig som guiden och Roland, som ska bli guide och skulle följa med på resan för att bekanta sig med rutten – nästa gång han är på resa, är han förare. Normalt är det alltid två guider med; varav en dubblar som förare och den andre som kock.
Med en kopp kaffe i handen fyllde jag i nödvändiga papper och snart började fler resenärer droppa in.

Detta är ”The Gang”, som startade från Kapstaden denna dag:
Thabani, 35-40 år (sa han själv!); från Zimbabwe och guide/förare på denna resa.
Godfree, 35-40 år (sa han också…), även han från Zimbabwe och guide/kock. Eller, rättare sagt, fantastisk kock!
Roland, 24 år; sydafrikansk farmboy från Karoo, guide-in-spe och ”lärling” på denna resa
Amarins, 27 år; från Holland och läkarstuderande. Har varit på rotation på sjukhus i Kapstaden. Är med på resan till dess slut i Johannesburg.
Welmoed, 23 år; från Holland och syster till Amarins. Studerar till bioingenjör. Är med på resan till dess slut i Johannesburg.
Han, 26 år, också från Holland och även han läkarstunderande och varit på rotation i Kapstaden , dock inte på samma sjukhus som Amarins. Är bara med på resan till Port Elizabeth.
Marja 26 år – ännu en holländska och gift med Han. Jobbar med personalfrågor på ett företag som tillverkar rör.
Laura, 21 år; tyska som läser psykologi. Påbörjade resan med pajad knäskål och hade både benskena och kryckor. Modig tjej!
Ines, 31 år; vår andra tyska och förskollärare.
Trine, 31 årlig danska och sjuksköterska. Barndomsvän till Pia.
Pia, 34 år; också sjuksköterska och danska… mellan henne, Trine, Amarins, Han och mig hade vi i princip en hel vårdavdelning på resan!
OBS! Bilden på gänget togs lite senare, i TsiTsikamma

Vi skakade hand allihop, drack upp kaffet och lastade sen in i trucken och så bar det iväg till Stellenbosch; för vårt första stopp: vingården Spier. Dagen började ”mjukt” med vinprovning av fem-sex viner (klockan var nu någonstans mellan 09:30-10:00…) och vi började bekanta oss med varandra.
Efter vinprovningen var det dags att säga hej till geparderna som Spier arbetar med; de har ett program för avel av geparder för att återföra dem till naturen. Vi gick runt, tittade, läste på plakat och fotade. Ingen valde dock att gå in till geparderna (det kan man göra för en extrapeng).

Efter Stellenbosch fortsatte vi köra österut, till Swellendam där vi skulle övernatta i ett läger utanför staden. När vi kom fram till lägret (Kam’bati) visade det sig att vi var de enda där – det var ett vackert ställe intill en flod, fina duschar och en bar med två sidor öppna för vädrets makter.
Vi slog upp våra tält, jag hade ett eget tält men fick upp det snabbt – man har ju varit med förr – detta var min tredje Nomad-resa. Welmoed dök upp och krokade fast ett par krokar åt mig dock.

Det blev middag ute i det fria, sen hade vi en namnlek och alla presenterade sig (se ovan; alla skulle även svara på om de var gifta men det har jag utelämnat). Det kändes som ett skönt gäng och vi var alla sådana som gillade just camping.
Thabani berättade om Stellenbosch och Swellendam, som jämte Kapstaden är Sydafrikas äldsta (av holländarna) grundade städer. Han berättade om morgondagens färdplan och hur saker och ting går till på en Nomad-resa.

Efter middagen hängde vi i baren – jag och Han skulle spela biljard. Fast det fanns inga köer och Laura vägrade låna ut sina kryckor att använda som kö. Det fanns en piltavla som drog till sig våra lystna blickar – men det fanns bara två pilar.

Så vad göra när solen gått ner? Hänga i baren. Börja njuta av iskall öl… bartendern bjöd oss på en omgång Spingboks (en shot av Amarula och mintlikör) och jag visade de andra hur den skulle drickas (jag kan demonstrera vid tillfälle…)
Vi fick en omgång Springsboks till efter en stund, men det var bara jag och Amarins som drog den.

Det skulle bli en tidig dag morgon så vi gick och lade oss runt 22-tiden. Innan jag gick in i mitt tält tittade jag upp mot himlen. Den var beströdd med stjärnor, Vintergatan sträckte sig längs sin fulla prakt och jag log. Jag älskar Afrika!

Publicerat i Sydafrika mars 2011 | 2 kommentarer

Nomad day 3, March 9th: Oudtshoorn – Knysna

We now drove to Knysna, known as ”The Heart of the Garden Route” on the coast of the Indian Ocean. Here we stayed at Monks, ideally located on the waterfront at the Knysna lagoon with a view over the Knysna Heads, the two rocks projecting from each side of the lagoon opening to the sea.
On the way to Knysna Amarins and I made a playlist of music from my computer, but as we listened to it; it was Pet Shop Boys over and over again as the player in the truck started again from scratch each time it was activated after each stop and it and had no shuffle function. So, Godfree became somewhat of our shuflle.
”Skip the next 10!”
”Skip the next 15!”
”Skip the next 50!”

The township in Knysna
We had lunch in the open air and got some different options of things to do during the afternoon – all but one chose to go the township with Orin.
Orin was a bit special, he is a former rugby player, who after an injury retired from the sport to be a guide. He is passionate about the people in the townships and is well known here.
I had already been in three other townships – Soweto, Khayelitsha and the one in Port Elizabeth, so I had to promise to give Orin my honest opinion on the Knysna township after the tour about which one I thought was the best tour.

We started the tour with a walk in one of neighborhoods where Orin told us about the houses, living conditions and the origin of the townships.
Here we went into a small local shop and bought a carton of bananas and sweets, which we then would hand out at a preschool. Then we went to a local sheebeen, i.e. a local pub in the township, where we enjoyed a beer in the sun on the terrace while Orin talked and answered questions.
Han and I took the opportunity and played a round of pool, which I lost. I blame the other beers we took …

Brother Paul

Orin took us to a Rastafari colony in the middle of the township – I did not know even they existed here – and we got to meet Brother Paul. A special guy who told us about Rastafari as a religion, how the Rastafari community functions and about their longing for the old traditions as it is described in the Old Testament.
For those of you who do not know, Rastafari is a religion based on the Old Testament, with African influences from Ethiopia. Bob Marley was the one who got Rastafari out in the spotlight and was appointed as a prophet.

We visited an elementary school in the township, where they had just established a school food programs The school is not funded only by the government, but also by private individuals and companies who amounts other things donate computers. Education is the only way to get out poverty and the townships, so they work hard to make the parents to understand this and let the children go to school. The school food program will further help children to have a better health and to motivate parents to send the children to school.

The last stop on the tour was in a preschool, where we gave the bananas and candy to children. We played with them in the swings and this was a nice ending to a long afternoon.
During the day we had seen many aspects of life in a township and I told Orin that I honestly considered this to be the best one of my four tours. His passionate commitment and participation made it possible for us to get the most out of visit!

We drove to the Knysna Waterfront, where we were dropped off while Orin took Laura to the Doctor, her knee ached and she was a little worried about it.
I bought a wide-brimmed panama hat, new pipe tobacco and a new book to read – the book I had with me, I finished in Cape Town, even though it was around 300 pages. What, I am a fast reader, okay!

It was an early evening, most of us went to bed around 21:30 to 22:00, but I and a few others stayed up for a while and talked, smoked and drank…

Publicerat i South Africa 2011 - Nomad tour | Lämna en kommentar

8/3: Nomad Dag 2: Swellendam – Oudtshoorn

Strutsarna!
Det blev hett redan i gryningen när solen gick upp över en molnfri himmel. Vi tog ner tälten (tälten ska alltid ner och packas in i trucken före frukost, så att vi kommer iväg så snart som möjligt efter frukost) och körde upp mot Karoo, halvöknen i skuggan av Swartberg som tornade sig över landskapet. Målet var Oudtshoorn, den lilla staden känd för sina strutsfarmer och uråldriga, enorma grottsystem Cango Caves.
Vi kom fram till en av strutsfarmerna och fick titta på när andra red – men ingen av oss ville rida. Jag ville – men man får väga max 75 kg för att få rida struts och de hade en våg. Den visade på 80 kg+ när jag ställde mig på den. Jag ska sluta dricka öl, börja springa och alt det där ni vet. Ungefär samma löfte som man ger efter varje bakfylla. Welmoed poserade dock på en struts.
Tre av tjejerna i gänget fick ”ostrich shoulder massage” – man ställer sig med ryggen mot strutsarna, intill staketet. I händerna håller man en skål med mat. Strutsarna är som Frix – alltid hungriga och när de äter ur skålen ”masseras” axlarna av deras halsar!
Vi fick lära oss att ett strutsägg tål en vikt på uppåt 90 kg – guiden ställde sig på ett gäng ägg!

Cango Caves
Efter strutsfarmen körde vi till en rastplats i närheten av Cango Caves, åt våra Nomad-smörgåsar och tog oss sedan upp till grottorna.
Här fick vi välja – i resans pris ingår standardturen på ca 45-50 minuter, men för 11 Rand extra kunde vi ta ”Äventyrsrutten”, som går djupare in och är svårare, med passager som inte är högre än 35-45 cm så man måste krypa, eller 27-30 cm breda passager som man bara kan ta sig genom med kräftgång på tå… givetvis valde jag den svåra rutten och med följde även Amarins, Welmoed, Han och Roland.
Vår guide var en kort, smal kille som bäst kan beskrivas som ”flamboyant”.
Ner i grottorna gick vi, i den stora förgrottan lurade jag de andra till att sjunga ”Happy Birthday” för mig eftersom ”det var min födelsedag”. Jepp, det var fantastisk akustik!
På 60- och 70-talen hölls det konserter här i grottan, men det fick man upphöra med eftersom folk smög längre in i systemet och bröt av stalaktiter och stalagmiter som har tagit årtusenden att forma.
Passagen ”Love tunnel”, ca 35 cm bred och tas med kräftgång, har fått sitt namn eftersom ”it squeezes you from all sides”.
En rolig passage var ”The Chimney”, en hålighet som är trång åt alla håll och som vi fick klättra uppför i mörker och känna efter var tår och fingrar skulle placeras – fast guiden var bakom och visste exakt hur vi skulle göra.
Han var förresten en av de bästa guider jag haft – han var lugn och stabil, ”kände av oss” och koncentrerade sig på den av tjejerna som var mest nervös och pratade henne igenom även de svåraste passagerna.
Vi kom ut svettiga (det var varmt redan innan vi fick anstränga oss) och skitiga efter att ha krupit, glidit och klättrat. Vi hade gjort oss förtjänta av kvällens öl!
Cango Caves Adventure rekommenderas varmt för den som vill göra något annorlunda än att bara gå runt och titta på stenformationer.

Pool och åska
Vi körde in i Oudtshoorn till vårt boende, Kleinplaas, där vi slog upp våra tält. Ett tungt åskmoln rullade in över staden och det luktade kraftig brandrök hela eftermiddagen och kvällen, en skogsbrand var på gång en bit utanför staden (vi såg elden som en orm av rött när vi körde vidare nästa dag – det var ett rejält stycke skog som brann!)
Jag och Han ville hoppa i poolen med en gång, men Amarins lät oss inte – bara pool i ett åskväder? Nä!
Fast vi gjorde det ändå och fick snart sällskap av just Amarins och hennes syster. Vi plaskade och lekte med en boll så att ingen annan vågade sig i vattnet…

Laundry Service?
Efter middagen skulle jag och de holländska systrarna dela en tvättmaskin, så vi köpte en pollett till tvättmaskinen och en till torktumlaren. Det skulle räcka med en, sa den vänlige mannen i receptionen så vi satt igång tvätten, gick och åt middag med de andra och flyttade sedan över tvätten till torktumlaren.
Medan tumlaren gick återvände vi till de andra och spelade kort, drog några skämt och drack whiskey. Eller, jag, Roland och Han drack whiskyn, bara vi som gillade det.
När vi skulle hämta tvätten upptäckte vi att en pollett inte hade räckt till tumlaren. Tvätten var halvtorr och inga fler polletter fanns att få tag på då receptionen stängde 19:00. Jag gick runt bland de andra camparna och frågade om någon hade en pollett att sälja men icke.
Eftersom det dels var regnvarning och luften rökig pga branden, ville vi inte hänga upp tvätten utomhus så… tja, vi hängde den på allt som det gick att hänga kläder på inne i tvättstugan. På stolar, bänkar, dörrar…
Vi lade oss runt 23-tiden i alla fall, efter att ha kollat till tvätten en sista gång – hittade en f.d. Nomad-guide som låg och sov i tvättstugan, hans partner lovade oss att de inte skulle stjäla vår tvätt, utan att jag ens hade den tanken…

Publicerat i Sydafrika mars 2011 | Lämna en kommentar

Nomad day 4, March 10th: The Bungy Jump

Quiet morning
After an unholy early breakfast (6:30 – and before that we took down the tents and were ready to leave right after breakfast…) we drove from Knysna to Tsitsikamma, where we would stay two nights at the Tube ’n Axe Backpackers.
At first we did a short stop at the Knysna Heads, a rainstorm swept in over us with thunder and lightning, and during the walk from the truck to the lookout point, I walked with Amarins. We talked about how people can cope with difficult things and survive, then I told her about my head and a little about the bomb.
She will finish her studies and be a Doctor in about 3 months and was naturally curious. She was like so many others and could only express her sympathy and saying that she could not comprehend such a thing as that I experienced. Fully understandable!

Anyway, we left the rain in Knysna and took off again, on the way we stopped at the Elephant Park, where some of us choose to ride elephants while the rest played cards and drank coffee. The card players, were me, Amarins and Roland, with Laura as a spectator – we played ”Cheat” which led to loss after loss for me because you can (and should) cheat in the game by lying about what card you just played. I still have not mastered the art of lying while I look people in the eye without grinning like a fool. Perhaps a good thing?
Roland however was not only a bad loser – he was an even worse winner!

Just in the vicinity of Elephant Park is Monkey Land, our next stop, where again some choose to walk an hour-long guided tour while the rest stayed in the restaurant and coffee shop. We saw monkeys from the coffee shop, but the others learned more about them, like ”a lemur is not a monkey”, something their guide apparently repeated again and again. And again.

We had lunch, famous Nomad sandwich, in the open air outside the Monkey Land, with thunder in the distance.

The Bungy

Throughout the morning I had been preparing myself for today’s big event, my bungee-jump from the Bloukrans Bridge, 216 meters above the very rocky riverbed leading from the mountains to the sea.
My thoughts were like ”what the hell have I gotten myself into?”, ”What happens if the rubber bands break, gives me a heart attack and I die before I hit the ground or faint first and crushed later?”, ”What if it goes really wrong and I smash into the rocks, but survive for a while and feel my body be torn to shreds and slowly bleed to death?”.
So, I listened to some action music like ”Eye of the Tiger” and similar, talked to Amarins about her jump, she had done it a few months earlier and my thoughts became more like ”Wow, I’m going to do something no one I know has done!”, ”Damn what an adrenaline rush it will be!” and ”Should I yell ’Geronimo’ or ’Jippy ka jay’ when I jump?”.

We arrived at the bridge, I gave away my camera, hat and wallet to my comrades, was weighed and registered, paid the 690 Rand and got a harness, not unlike a climbing harness. At the preparation station, I met the other three I would jump with: Mary from New York who seemed to be like max 20 years and has been a volunteer in South Africa for three months, the couple Steven and Susan in their 30ies, he was a South African and this was his second jump, she was from Canada jumping for the first time.

We ware briefed on how it all works, the bridge is 216 meters high, but we jump around 100 meters and the band stretches out differently depending on the weight of the jumper.
After the first extension you ”bounce” 3-4 times, various highest again, depending on your weight.
Then came a nightmare walk, 200 meters out into the middle of the bridge on a ramp of steel mesh bolted to the side of the bridge, we could see straight down to the riverbed, which was pretty dried out so we could see the sharp rocks.
There was a camera ban, but believe me, even though we were ”trapped” in the steel it was a very nervous walk, especially considering the steel mesh under our feet wavered.
We finally came to the jump station with our assistant, who accompanied us throughout the process. Here they played loud music that would get us in the mood, all jumping around, I even danced a bit and got my heart rate up.
Susan from Canada had to jump first because Steven wanted to see her jump, then Mary and I came third. Steven would jump last so Susan could see his jump.
I saw Susan and Mary’s jumps on the screen just above the jump site and heard their screams faintly on their way down, as there were no wind and no echo in the valley.

Now it became hectic for me. Damn. 216 meters straight down. Towards razor sharp rocks. The rubber band looked pitifully weak with its diameter of about 5 cm. I waved to my comrades who were in the coffee shop at the end of the bridge, about 200-230 meters away. Did they wave back. I danced a little, most out of nervousness.
Then I was prepared by the jump master, got padded shin guards, and a strong nylon rope around the legs and between them so I had to jump up to the edge assisted by the jump master.
Damn damn damn.
The view was fantastic, but to look down – damn damn damn. Not vertigo directly but everything in my body, every fiber, screamed and yelled that that I was crazy!
Countdown.
My legs felt like spaghetti.
5
4
3
2
Bungy!
My knees gave way and I could not jump and a new countdown was initiated immediately.
5
4
3
2
Bungy!
Down I went. At first slowly, then I took off quickly and I got in position with head first and arms out. Tried at least keep my arms out from my body like I’ve been told. The valley became a green blur, and the riverbed came closer and closer at a furious pace – the falling speed is 120 km/h and I screamed with terror, mixed with more terror.
The line stretched out and I continued to fall and cry out against the pending river bed.
Then it was stopped and I started to be pulled up.
Do not know how long, but everything was spinning when I tried to orient myself, what’s up, what is the bottom?
Then I fell again. Now I yelled again, only this time it was ”Wohooo”-screams.
What the hell, I did it!
It was stopped and I pulled up again and fell for a third time, now I laughed like crazy instead.
My heart was pumping, the adrenaline flowed and I enjoyed it!
Bounced a few times, do not know how many times, then i came to a complete stop and I was hanging upside down and looked down at the valley bottom.
There I was hanging for a while and began to wonder if I had been forgotten – the guy who was lowered down to pick me up took his good time but my perception of time was probably not quite one hundred percent at that moment. The others told me afterwards that I got to hang a bit longer than Mary and Susan. A punishment because I hesitated to jump?

Anyway. I was hoisted up to the platform, was secured on the platform and photos were taken. I hugged Mary and Susan, the three of us had just finished the world’s highest bungee for the first time and all three agreed that we would do it again if we could. But not on a site lower than Bloukrans, no other jump could beat it, we thought!
We saw Stevens’ jump before we walked back to the preparation station, took the harnesses off and hugged again.
My comrades were waiting nearby and they congratulated me before we went into the shop to see the jump again on the screen while it was burned onto a DVD for us jumpers to buy. The DVD costs 130 Rand.

I said goodbye to Mary, Susan and Steven before we went to the Tube ’n Axe. I could not wipe the dorky smile from my lips. I got the camera back – Han was taking pictures of the jump with it and Marja was using their camera – which gave much better pictures as they had a better lens so she could zoom in more.
I sent a SMS to Mattias at the office that I made it, and to Daniel.
Mattias replied with an ”Awesome”, and Daniel with a ”I do not believe it, want to have photographic proof”.
Picture will come! Internet is rather unreliable on our route. I jumped March 10, this was posted March 22nd…

We pitched our tents at the Tube ’n Axe, ate dinner and were in the bar to play some fuzz ball, and billiard and check out what activities we would do the following day.
Here, I met Mary again, she was also staying here, but would travel to Cape Town in about an hour. She introduced me to her friend and we had a toast and talked for a bit.
The bartender gave us a ”bungee”-shot as we were first time jumpers, he poured Amarula, Stroh rum and a few other spirits, set fire to the shot and we got to drink it quickly from the bottom with a straw. The trick is to drink so fast that you get the spirits before the straw melts.
It was actually a good shot!
Mary’s and her friend’s car arrived, we hugged and said goodbye again and I returned to my comrades.
During the evening, we saw on TV that a tsunami had struck Japan and that there were about a 1000 dead and thousands missing.
It put a veil over the evening which was late anyway.
We closed the bar.

Publicerat i South Africa 2011 - Nomad tour | Lämna en kommentar

Nomad Day 5, March 11th: Otter Trail

The Otter Trail
Today we drove to the beginning of The Otter Trail, one of the world’s toughest trekking trails. We were about to take the first and easiest part, a 3.2 km long trek to a waterfall and back. All of us, except Laura, prepared our daypacks with cameras, water and some snacks. At first, it was relatively easy, there was some rocks to pass and curious rock dazzies were staring at us (see the picture …), but then it became difficult when the trail divided, one part seemed to go up along a quite steep cliff and the other down toward the ocean over large rocks.
I scaled the cliff to scout out the trail, it was actually quite easy for me, the only difficulties were the sharp rocks (it cut me in the little finger, buhu crybaby) and wet stones combined with patches of wet soil that were loose and slippery.
So we deducted that the correct route was down toward, and along, the sea, not over the rocks so I climbed down again and re-joined the others.

Halfway two of us broke off and turned back, while the rest of us continued in a slightly higher pace led by an incredibly spirited Marja.
The rest of us finally came up to the waterfall, tired and sweaty but in good spirit. After a short break, we split up and scouted the area, the sea roared behind us and broke against the rocks so the foam whirled and the gentle whisper of the waterfall drowned in the mighty roar.
Roland climbed up along a cliff that went around the waterfall’s pool to see if we could come up to the fall itself from that direction, but he turned around when it was evident that it was not possible. Then Amarins did an attempt in his tracks and I made a third, on the waterfront and with my body close next to the rock instead of the path Roland and Amarins had taken. Why take the hard path, when you can take the an even harder? None of us came up to the waterfall, however.

We walked back to the starting point of the trail, it was significantly faster than the way to the waterfall, I swapped out my wery wet T-shirt to a new one and we drove back to Tube n ’Axe. Here all of us but Han and Marja chose to chill. The two rented mountain bikes and took an hour bike ride while the rest of us went lazy in the sun, either asleep or with a book.

The Bar
In the evening we were back at the bar, first we gathered in the boma, where a large fire crackled in the night. Here we met Thomas, a German who normally worked at Reunion Island but now traveled around South Africa for a while, he seemed to be happy over the fact that we had two Germans with us. I gave him some advice on Coffee Bay, where he was going, but he was just staying there for one night only…
I pulled the joke about the Swedish bear från Skåne. The acceptance was pretty good, though it was a tough crowd, and then we went into the bar itself. Some of us occupied the pool table as I gathered a bunch for a card game.
We closed the bar…

Publicerat i South Africa 2011 - Nomad tour | Lämna en kommentar

9/3: Nomad dag 3: Oudtshorn – Knysna

Vi körde nu till Knysna, som kallas ”The Heart of Garden Route” nere vid kusten och Indiska Oceanen. Här bodde vi på Monks, med perfekt läge vid vattnet i Knysnalagunen och utsikt mot Knysna Heads, de två klippor som skjuter ut från var sin sida om lagunens öppning mot havet.
På väg till Knysna gjorde jag och Amarins en spellista av musik från min dator, det blev mycket Pet Shop Boys eftersom spelaren i trucken började om från början varje gång man startade om den och inte hade någon shuffle-funktion.

Kåkstaden i Knysna
Vi åt lunch under bar himmel och fick lite olika alternativ på saker att göra under eftermiddagen – alla utom en valde att gå på kåkstadsturen med Orin.
Orin var lite speciell; han är en före detta rugbyspelare som efter en skada drog sig tillbaka från sporten för att bli guide. Han brinner för folket i kåkstäderna och är välkänd här.
Jag hade ju redan varit i tre andra kåkstäder – Soweto, Khayelitsha och den i Port Elizabeth, så jag fick lova att ge Orin min ärliga åsikt om Knysna efter turen om vilken tur jag tyckte var bäst.

Vi började turen med att gå runt i ett av grannskapen där Orin berättade om husen, levnadsvillkoren och kåkstädernas ursprung. Här gick vi in i en liten lokal butik och köpte en kartong bananer och godis, som vi sedan skulle dela ut på en förskola.
Sedan fortsatte vi till en lokal sheebeen, dvs lokal pub i kåkstaden, där vi njöt av en öl i solen på terrassen medan Orin berättade och svarade på frågor.
Jag och Han passade på och spelade en runda biljard, som jag förlorade. Jag skyller på den andra ölen vi tog…

Brother Paul
Orin tog oss vidare till en rastafari-koloni mitt i kåkstaden – jag visste inte ens att det fanns en sådan här – och vi fick träffa Brother Paul. En speciell kille som berättade om rastafari som religion, hur just rastafarisamhället fungerar och om deras längtan efter de gamla traditionerna som det berättas om i Gamla Testamentet. För er som inte vet så är rastafari alltså en religion baserad på Gamla Testamentet, med afrikanska drag från Etiopien. Bob Marley var ju den som fick rastafari att hamna i rampljuset och utsågs till profet.

Vi besökte en grundskola i kåkstaden, där man precis har inrättat ett skolmatsprogram. Skolan är inte finansierad bara av staten, utan även av privatpersoner och företag som t.ex. skänker datorer. Utbildning är enda sättet att komma ut ur fattigdom och kåkstäderna, så man arbetar mycket med att få föräldrarna att låta barnen gå i skola.
Skolmatsprogramet ska ytterligare hjälpa barnen få bättre hälsa och motivera föräldrarna att skicka barnen till skolan.

Sista stoppet på turen blev på förskolan, där vi gav bort bananerna och godiset till barnen. Vi lekte med dem i gungorna och det var en trevlig avslutning på en lång eftermiddag.
Under dagen hade vi fått se många aspekter av livet i en kåkstad och jag sa till Orin att jag ärligt tyckte att av mina fyra kåkstadsturer, så var detta den bästa. Hans brinnande engagemang och delaktighet gjorde det möjligt för oss att få ut maximalt av besöket!

Vi körde till Knysna Waterfront, där vi släpptes av medan Orin tog Laura till doktorn; hennes knä värkte och hon var lite orolig för det.
Jag köpte en vidbrättad panamahatt, ny piptobak och en bok att läsa – boken jag hade med mig läste jag ut redan i Kapstaden, fast den var runt 300 sidor. Vadå jag snabbläsare?

Det blev en tidig kväll, de flesta gick och lade sig runt 21:30-22:00, medan jag och ett par till satt uppe ett tag till och snackade, rökte och drack…

Publicerat i Sydafrika mars 2011 | Lämna en kommentar

Nomad day 6, March 12th: Addo Elephant National Park

Fast dip
We left Tsitsikamma, which means ”Place of Many Waters”, and drove eastward to Jeffries Bay for a bit of civilization (i.e. shopping in one of the many brand factory outlets here – Jeffries Bay is a paradise for surfers and thus brands like Billabong, Quicksilver and Jeep have big shops here).
I found nothing I fell for in the Billabong shop, where most of us shopped around, so I walked over to Quicksilver, Rip Curl and Jeep. Nope, nada, nothing worked for me.
So I went back to the truck, found Thabani who opened the locked door for me so I could quickly change into swimwear (I had 20 minutes before we were to supposed to be back on the road again) and I was the only person in the group taking a dip in the beautiful water (which may have been 18-20 degrees, the sun had chosen to hide but it was still around 25-28 degrees in the air so it was a lovely swim!).

Safari! Safari! Safari!

We drove on and stopped at a shopping mall before we reached Addo, we needed new ice for the cooler box where we kept our water, beer, cider and other drinks. The cooler box belong to the truck, it is perhaps 100 liters, and we took turns to buy about 10 liters of ice every day to keep it cold. A tip – bring a marker as many on tour will be buying the same brands of beer, water etc, so things can get mixed up. We had no problem with it, but you never know what kind of fellow travellers you end up with so it can be a good idea to label your stuff.
When we arrived at Addo, we put up our tents and then went straight out on a safari!
Addo Elephant National Park is located about 60 km north of Port Elizabeth and is not as large as Kruger National Park in the north, but it is known to have the largest stock of elephants in a single park and also for it’s numerous kudus. It was kudus all over the place, lots of them! There are Big 5 here (elephant, buffalo, rhino, lion and leopard) but of these, we saw only elephants today.
By the way, you know what a confused owl say?
Ku-du. Ku-du.
Thanks for that one, Amarins!

Watering hole …?
In the evening, after dinner when Godfree had prepared an amazing stew and also added pap to us (pap is a staple food in Africa, it is a very solid porridge of polenta and you can shape it into small ”scoops” to eat with, kind of like the arabic bread. We ate with our hands and it felt liberating to leave the knife and fork of civilization), after dinner we had a beer and I managed to get Amarins to massage me a bit, felt so stiff… so I now owe her one in return.
Then we went to the floodlit water hole to see if something happened there. With watering hole I mean a watering hole for animals, not a bar this time.
There were little birds down at the water hole, so my attention shifted to the whole amazing night sky, which was splendid, although the moon was getting full.
Since it was Han’s and Marja’s last evening with us – they would get off in Port Elizabeth to stay with friends – we thought we’d hang out a bit in the water hole for the people. Yes, I mean the bar.
But it was closed! 21:00! OMG! 21:00! Disaster!
But … come on. We are Nomad(s) in South Africa and we have four Dutchmen with us and a Boer. There is a saying – ’n Boer Maak’ n plan – a Boer makes a plan, that everything can be solved.
So we made a bar outside my tent – a bench, a bottle of whiskey, wine and beer from the cooler box. In the tree branch above us we hanged a flashlight and ta-da! We got a bar, people!
As night fell, people dropped off until it was me, Amarins, Roland, Han and Marja left, as the beer settled in us our talks became deeper. We talked mostly about relationships.
When Han and Marja went to bed around midnight, we who stayed had a nice visit – a porcupine who probably tried to find its way home but we were in its path. It was about two feet high (including the thorns that is) and we followed the poor fellow with the flashlights at the ready. It ran away, but returned later. But we were still in the way…
We closed the ”bar” late and after a last look at the beautiful starfilleds sky, I had a good nights sleep to the sounds of the bush – crickets and some monkey who could not sleep…

Publicerat i South Africa 2011 - Nomad tour | Lämna en kommentar

10/3: Nomad dag 4: The Bungy Jump

Lugn förmiddag
Efter en okristligt tidig frukost (06:30 – och innan dess tog vi ner tälten och var klara för avfärd direkt efter frukost…) körde vi från Knysna mot TsiTsikamma, där vi skulle bo två nätter på Tube n’ Axe Backpackers.
Först gjorde vi dock ett kort stopp vid Knysna Heads, ett regnoväder drog in över oss med åska och blixtar och under promenaden från trucken till utsiktspunkten gick jag med Amarins. Vi pratade om hur folk kan klara av svåra saker och överleva, då berättade jag om min bombskada.
Hon blir färdig läkare om ca 3 månader och var naturligt nyfiken. Hon kunde som så många andra bara uttrycka medkänsla och berätta att hon inte kunde begripa en sådan grej som att jag var med om.

Hur som helst, vi lämnade regnet i Knysna och körde vidare; på vägen stannade vi till på Elephant Park, där några valde att rida elefant medan vi andra spelade kort och drack kaffe. Kortspelarna var jag, Amarins och Roland, med Laura som åskådare – vi spelade ”Cheat” vilket ledde till förlust efter förlust för mig eftersom man får (och bör) fuska i det spelet genom att ljuga om vilket kort man lägger. Jag har fortfarande inte behärskat konsten att ljuga medan jag tittar folk i ögonen utan att flina som en fåne. Kanske en bra sak?
Roland är däremot inte bara en dålig förlorare – han är en ännu sämre vinnare…

Precis i närheten av Elephant Park ligger Monkeyland, vårt nästa stopp där återigen, några valde att gå en timslång guidad tur medan vi andra stannade i restaurangen och kaféet. Vi såg apor från serveringen men de andra fick bl.a. lära sig att ”a lemur is not a monkey”, något deras guide tydligen upprepade gång på gång.

Lunchen med den berömda Nomad-smörgåsen åt vi i det fria utanför Monkeyland, med åska en bit bort.

The Bungy

Under hela förmiddagen laddade jag upp inför dagens stora händelse, mitt bungy-hopp från Bloukrans-bron, 216 meter över den mycket rock- och klipptäta flodfåran som leder från bergen till havet.
Tankarna var ungefär ”vad i helvete har jag gett mig in på?”, ”vad händer om gummibanden brister, hinner jag få hjärtinfarkt och dö innan jag slår i backen eller svimmar jag först och krossas sen?”, ”Tänk om det går galet fel och jag krossas, men överlever en stund och känner hur min kropp trasas sönder och sakta blöder ihjäl?”.
Så, jag laddade upp med actionmusik som ”Eye of the Tiger” och liknande, snackade med Amarins om hennes hopp, hon hade gjort det ett par månader tidigare och mina tankar blev mer ”Wow, jag ska göra något ingen jag känner har gjort!”, ”Fan vilken adrenalinkick det kommer att bli!” och ”Ska jag vråla ”Geronimo” eller ”Jippy ka jay” när jag hoppar?”.

Vi kom fram till bron, jag lämnade ifrån mig kamera, keps och plånbok till mina färdkamrater, vägdes och registrerades, betalade de 690 Rand som hoppet kostar och fick på mig en sele, inte olik en klättringssele. Vid förberedelsestationen träffade jag de andra tre jag skulle hoppa med; Mary från New York som såg ut att vara max 20 år och som varit volontär i Sydafrika i tre månader, paret Steven och Susan i 30-årsåldern; han sydafrikan och skulle hoppa för andra gången, hon från Kanada och gör sitt första hopp.

Vi fick en briefing om hur det hela går till; bron är 216 meter hög men vi hoppar ca 100 meter och bandet sträcks ut olika beroende på hopparens vikt.
Efter första utsträckningen ”studsar” man 3-4 gånger, olika högt återigen, beroende på vikt.
Sen kom en mardrömspromenad på 200 meter ut till mitten av bron på en ramp av stålnät bultad mot brons ena sida så vi kunde se rakt ner till flodbotten, som var rätt torrlagd så vi kunde se de skarpa klipporna.
Det rådde kameraförbud men tro mig, fast vi var ”inburade” i stål så var det nervöst att promenera de 200 metrarna, speciellt med tanke på att stålnätet under oss sviktade.
Vi kom i alla fall till hoppstationen med vår assistent, som följde oss genom hela processen. Här spelade de hög musik som skulle få oss i stämning, alla hoppade runt och vi laddade och laddade, jag dansade lite och fick upp min puls.
Susan från Kanada fick hoppa först eftersom Steven ville se hennes hopp, sen följde Mary och jag kom trea. Steven skulle hoppa sist så Susan kunde se hans hopp.
Jag såg Susans och Marys hopp på skärmen precis ovanför hoppstället och hörde deras skrik på vägen ner, rätt svagt eftersom det var lite vind och inget eko i dalen.

Nu blev det svettigt. Fan. 216 meter rakt ner. Mot rakbladsvassa klippor. Gummilinan såg ynkligt klen ut med sin diameter på ca 5 cm. Jag vinkade till mina färdkamrater som var på kaféet vid ena brofästet, ca 200-230 meter bort. Såg dom vinka tillbaka. Dansade lite till, mest av nervositet.
Sen preparerades jag av hoppmästaren, fick vadderade benskydd och så snoddes ett kraftigt nylonrep kring benen och mellan dem så jag fick hoppa fram till kanten med hjälp av hoppmästaren.
Fy fan fy fan fy fan.
utsikten var fantastisk, men att titta ner – fy fan fy fan fy fan. Inte svindel direkt men allt i min kropp, varenda fiber, skrek och vrålade att jag jag var galen!
Nedräkning.
Benen kändes som spagetti.
5
4
3
2
Bungy!
Knäna vek sig och jag kunde inte hoppa så ny nedräkning direkt därpå.
5
4
3
2
Bungy!
Ner for jag. Först sakta, sen tog det snabbt fart och jag kom i position med huvudet före och armarna ut. Försökte i alla fall hålla armarna ut från kroppen som jag blivit tillsagd. Dalen blev ett grönt blurr och flodfåran kom närmare och närmare med en rasande fart – fallet är 120 km/h och jag vrålade av skräckblandad terror.
Så sträcktes linan ut och jag fortsatte falla och skrika mot den väntande flodfåran.
Sen blev det stopp och jag började dras uppåt igen.
Vet inte hur långt, men allt snurrade när jag försökte orientera mig, vad är upp, vad är ner?
Sen föll jag igen. Nu skrek jag igen, fast ett ”Wohooo”-skrik den här gången.
Vad fan, jag klarade det!
Det blev stopp och jag drogs upp igen och föll en tredje gång, nu skrattade jag som en galning istället.
Hjärtat pumpade, adrenalinet flödade och jag njöt av det!
Studsade ett par gånger till, vet inte hur många gånger, sen tog det helt stopp och jag hängde upp och ner och tittade ner mot dalens botten.
Där blev jag hängande ett tag och började undra om jag blivit bortglömd – killen som skulle hissas ner och hämta mig dröjde fast min tidsuppfattning var nog inte helt hundra i det läget. De andra berättade i alla fall efteråt att jag fick hänga lite längre and Mary och Susan. Ett straff för att jag tvekade i hoppet?

I alla fall. Jag hissades till slut upp, säkrades på plattformen och foton togs. Kramades med Mary och Susan, vi tre hade precis klarat av världens högsta bungy för första gången och alla tre var vi överens om att vi skulle göra det igen om vi kunde. Men mindre hopp än Bloukrans kommer inte på tal, inget annat hopp kan nog slå det!
Vi fick se Stevens hopp innan vi promenerade tillbaka till förberedelsestationen, fick av oss selarna och kramades igen.
I närheten väntade mina färdkamrater som grattade mig innan vi gick in i shopen för att se hoppet igen på skärm medan det brändes till DVD till oss hoppare. DVD:n kostar 130 Rand.

Jag sa farväl till Mary, Susan och Steven innan vi for till Tube ’n Axe. Jag kunde inte få bort lyckoflinet från läpparna. Jag fick tillbaka min kamera – Han hade fotat med min kamera och Marja hade fotat med deras kamera – som gav mycket bättre bilder då de hade ett bättre objektiv så hon kunde zooma in mer.
Skickade SMS till Mattias på kontoret att jag gjort det, och till Daniel.
Mattias svarade med ett ”Awesome”, Daniel med ”Tror jag inte på, vill ha bildbevis”.
Bildbevis kommer! Internet är tämligen opålitligt på vår rutt kan det dröja (jag hoppade 10/3, detta inlägg publiceras 22/3…)

Vi slog upp vårt läger på Tube n’ Axe, åt middag och samlades i baren för att spela fuzzball och biljard och kolla vilka aktiviteter vi skulle göra följande dag.
Här råkade jag på Mary igen, hon bodde också här men skulle åka till Kapstaden om en timme. Hon presenterade mig för sin väninna och vi skålade och snackade lite.
Bartendern bjöd oss på en ”Bungy”-shot eftersom vi hoppat; han hällde i bl.a. Amarula, Stroh-rom och ett par andra spritsorter, tände eld på shoten och vi fick sluka den snabbt från botten med ett sugrör. Tricket är att dricka så snabbt att man får i sig spriten innan sugröret smälter.
Det var faktiskt en god shot!
Marys och väninnas bil kom, vi kramades och sa hejdå igen, jag återgick till mina färdkamrater.
Under kvällen visades på TV att en tsunami hade slagit in mot Japan med bortåt 1 000 döda och tusentals saknade.
Det lade en viss skugga över kvällen som ändå blev sen.
Vi stängde baren.

Publicerat i Sydafrika mars 2011 | Lämna en kommentar