Lugn förmiddag
Efter en okristligt tidig frukost (06:30 – och innan dess tog vi ner tälten och var klara för avfärd direkt efter frukost…) körde vi från Knysna mot TsiTsikamma, där vi skulle bo två nätter på Tube n’ Axe Backpackers.
Först gjorde vi dock ett kort stopp vid Knysna Heads, ett regnoväder drog in över oss med åska och blixtar och under promenaden från trucken till utsiktspunkten gick jag med Amarins. Vi pratade om hur folk kan klara av svåra saker och överleva, då berättade jag om min bombskada.
Hon blir färdig läkare om ca 3 månader och var naturligt nyfiken. Hon kunde som så många andra bara uttrycka medkänsla och berätta att hon inte kunde begripa en sådan grej som att jag var med om.
Hur som helst, vi lämnade regnet i Knysna och körde vidare; på vägen stannade vi till på Elephant Park, där några valde att rida elefant medan vi andra spelade kort och drack kaffe. Kortspelarna var jag, Amarins och Roland, med Laura som åskådare – vi spelade ”Cheat” vilket ledde till förlust efter förlust för mig eftersom man får (och bör) fuska i det spelet genom att ljuga om vilket kort man lägger. Jag har fortfarande inte behärskat konsten att ljuga medan jag tittar folk i ögonen utan att flina som en fåne. Kanske en bra sak?
Roland är däremot inte bara en dålig förlorare – han är en ännu sämre vinnare…
Precis i närheten av Elephant Park ligger Monkeyland, vårt nästa stopp där återigen, några valde att gå en timslång guidad tur medan vi andra stannade i restaurangen och kaféet. Vi såg apor från serveringen men de andra fick bl.a. lära sig att ”a lemur is not a monkey”, något deras guide tydligen upprepade gång på gång.
Lunchen med den berömda Nomad-smörgåsen åt vi i det fria utanför Monkeyland, med åska en bit bort.
The Bungy
Under hela förmiddagen laddade jag upp inför dagens stora händelse, mitt bungy-hopp från Bloukrans-bron, 216 meter över den mycket rock- och klipptäta flodfåran som leder från bergen till havet.
Tankarna var ungefär ”vad i helvete har jag gett mig in på?”, ”vad händer om gummibanden brister, hinner jag få hjärtinfarkt och dö innan jag slår i backen eller svimmar jag först och krossas sen?”, ”Tänk om det går galet fel och jag krossas, men överlever en stund och känner hur min kropp trasas sönder och sakta blöder ihjäl?”.
Så, jag laddade upp med actionmusik som ”Eye of the Tiger” och liknande, snackade med Amarins om hennes hopp, hon hade gjort det ett par månader tidigare och mina tankar blev mer ”Wow, jag ska göra något ingen jag känner har gjort!”, ”Fan vilken adrenalinkick det kommer att bli!” och ”Ska jag vråla ”Geronimo” eller ”Jippy ka jay” när jag hoppar?”.
Vi kom fram till bron, jag lämnade ifrån mig kamera, keps och plånbok till mina färdkamrater, vägdes och registrerades, betalade de 690 Rand som hoppet kostar och fick på mig en sele, inte olik en klättringssele. Vid förberedelsestationen träffade jag de andra tre jag skulle hoppa med; Mary från New York som såg ut att vara max 20 år och som varit volontär i Sydafrika i tre månader, paret Steven och Susan i 30-årsåldern; han sydafrikan och skulle hoppa för andra gången, hon från Kanada och gör sitt första hopp.
Vi fick en briefing om hur det hela går till; bron är 216 meter hög men vi hoppar ca 100 meter och bandet sträcks ut olika beroende på hopparens vikt.
Efter första utsträckningen ”studsar” man 3-4 gånger, olika högt återigen, beroende på vikt.
Sen kom en mardrömspromenad på 200 meter ut till mitten av bron på en ramp av stålnät bultad mot brons ena sida så vi kunde se rakt ner till flodbotten, som var rätt torrlagd så vi kunde se de skarpa klipporna.
Det rådde kameraförbud men tro mig, fast vi var ”inburade” i stål så var det nervöst att promenera de 200 metrarna, speciellt med tanke på att stålnätet under oss sviktade.
Vi kom i alla fall till hoppstationen med vår assistent, som följde oss genom hela processen. Här spelade de hög musik som skulle få oss i stämning, alla hoppade runt och vi laddade och laddade, jag dansade lite och fick upp min puls.
Susan från Kanada fick hoppa först eftersom Steven ville se hennes hopp, sen följde Mary och jag kom trea. Steven skulle hoppa sist så Susan kunde se hans hopp.
Jag såg Susans och Marys hopp på skärmen precis ovanför hoppstället och hörde deras skrik på vägen ner, rätt svagt eftersom det var lite vind och inget eko i dalen.
Nu blev det svettigt. Fan. 216 meter rakt ner. Mot rakbladsvassa klippor. Gummilinan såg ynkligt klen ut med sin diameter på ca 5 cm. Jag vinkade till mina färdkamrater som var på kaféet vid ena brofästet, ca 200-230 meter bort. Såg dom vinka tillbaka. Dansade lite till, mest av nervositet.
Sen preparerades jag av hoppmästaren, fick vadderade benskydd och så snoddes ett kraftigt nylonrep kring benen och mellan dem så jag fick hoppa fram till kanten med hjälp av hoppmästaren.
Fy fan fy fan fy fan.
utsikten var fantastisk, men att titta ner – fy fan fy fan fy fan. Inte svindel direkt men allt i min kropp, varenda fiber, skrek och vrålade att jag jag var galen!
Nedräkning.
Benen kändes som spagetti.
5
4
3
2
Bungy!
Knäna vek sig och jag kunde inte hoppa så ny nedräkning direkt därpå.
5
4
3
2
Bungy!
Ner for jag. Först sakta, sen tog det snabbt fart och jag kom i position med huvudet före och armarna ut. Försökte i alla fall hålla armarna ut från kroppen som jag blivit tillsagd. Dalen blev ett grönt blurr och flodfåran kom närmare och närmare med en rasande fart – fallet är 120 km/h och jag vrålade av skräckblandad terror.
Så sträcktes linan ut och jag fortsatte falla och skrika mot den väntande flodfåran.
Sen blev det stopp och jag började dras uppåt igen.
Vet inte hur långt, men allt snurrade när jag försökte orientera mig, vad är upp, vad är ner?
Sen föll jag igen. Nu skrek jag igen, fast ett ”Wohooo”-skrik den här gången.
Vad fan, jag klarade det!
Det blev stopp och jag drogs upp igen och föll en tredje gång, nu skrattade jag som en galning istället.
Hjärtat pumpade, adrenalinet flödade och jag njöt av det!
Studsade ett par gånger till, vet inte hur många gånger, sen tog det helt stopp och jag hängde upp och ner och tittade ner mot dalens botten.
Där blev jag hängande ett tag och började undra om jag blivit bortglömd – killen som skulle hissas ner och hämta mig dröjde fast min tidsuppfattning var nog inte helt hundra i det läget. De andra berättade i alla fall efteråt att jag fick hänga lite längre and Mary och Susan. Ett straff för att jag tvekade i hoppet?
I alla fall. Jag hissades till slut upp, säkrades på plattformen och foton togs. Kramades med Mary och Susan, vi tre hade precis klarat av världens högsta bungy för första gången och alla tre var vi överens om att vi skulle göra det igen om vi kunde. Men mindre hopp än Bloukrans kommer inte på tal, inget annat hopp kan nog slå det!
Vi fick se Stevens hopp innan vi promenerade tillbaka till förberedelsestationen, fick av oss selarna och kramades igen.
I närheten väntade mina färdkamrater som grattade mig innan vi gick in i shopen för att se hoppet igen på skärm medan det brändes till DVD till oss hoppare. DVD:n kostar 130 Rand.
Jag sa farväl till Mary, Susan och Steven innan vi for till Tube ’n Axe. Jag kunde inte få bort lyckoflinet från läpparna. Jag fick tillbaka min kamera – Han hade fotat med min kamera och Marja hade fotat med deras kamera – som gav mycket bättre bilder då de hade ett bättre objektiv så hon kunde zooma in mer.
Skickade SMS till Mattias på kontoret att jag gjort det, och till Daniel.
Mattias svarade med ett ”Awesome”, Daniel med ”Tror jag inte på, vill ha bildbevis”.
Bildbevis kommer! Internet är tämligen opålitligt på vår rutt kan det dröja (jag hoppade 10/3, detta inlägg publiceras 22/3…)
Vi slog upp vårt läger på Tube n’ Axe, åt middag och samlades i baren för att spela fuzzball och biljard och kolla vilka aktiviteter vi skulle göra följande dag.
Här råkade jag på Mary igen, hon bodde också här men skulle åka till Kapstaden om en timme. Hon presenterade mig för sin väninna och vi skålade och snackade lite.
Bartendern bjöd oss på en ”Bungy”-shot eftersom vi hoppat; han hällde i bl.a. Amarula, Stroh-rom och ett par andra spritsorter, tände eld på shoten och vi fick sluka den snabbt från botten med ett sugrör. Tricket är att dricka så snabbt att man får i sig spriten innan sugröret smälter.
Det var faktiskt en god shot!
Marys och väninnas bil kom, vi kramades och sa hejdå igen, jag återgick till mina färdkamrater.
Under kvällen visades på TV att en tsunami hade slagit in mot Japan med bortåt 1 000 döda och tusentals saknade.
Det lade en viss skugga över kvällen som ändå blev sen.
Vi stängde baren.