Hjärnans flykt
Om fredagsmorgonen var angenäm, så var lördagsmorgon raka motsatsen. Vaknade på tok för tidigt vid 8 av att min hjärna höll på att fly genom öronen och världen lekte jojo med mitt balanssinne. Tryckte tillbaka hjärnan (drack bortåt en liter vatten) och somnade om.
Vaknade igen två timmar senare, kändes marginellt bättre och jag lovade som vanligt att aldrig blanda vitt vin, rödvin, öl och sprit igen. Aldrig någonsin, så det så!
Underbara ord
Jag ryckte i alla fall upp mig och tog en dusch, kröp ner till frukostrummet där de höll på att duka av och frågade om det var för sent för frukost.
De vackraste orden man kan höra när man är bakis är:
– It is never too late for breakfast!
En timme och mycket bacon, boervors och kaffe senare var jag i säng igen och tyckte synd om mig själv – somnade om helt enkelt.
Victoria & Alfred Waterfront
Vaknade vid tvåtiden och mådde lite bättre, ögonen klarade fortfarande inte av linser så jag tog glasögonen – vilket gjorde att varje gång jag stannade till för att ta bilder, så blev det till att växla glasögon. Lagom kul…
Målet var Waterfront, eftersom jag var sugen på pizza och Martina hade sagt att de hade riktig vedeldad pizzaugn på Ferrymans, som är ett av mina favoritställen. Jag hade själv inget minne av pizza där – och då var det jag som rekommenderade stället till henne! Men mycket kan hända på ett år så…
Efter ett par timmars strosande i hamnen, satte jag mig på Ferrymans uteservering. Luften var så het att det var lite jobbigt att andas.
Kyparen kommer. Jag ber om menyn och en ale med en gång.
Han kommer med båda samtidigt och jag sveper halva glaset innan jag ens öppnat menyn.
Menyn är exakt samma som förra året – utan pizza. De kanske har en separat meny för pizzorna, om det nu är något nytt?
Kyparen kommer igen och jag frågar om pizzorna.
Nope, de har ingen pizza… uh… smisk till Martina!
Men vad äter man i en hamnstad? Japp, dagens fångst, Cape Salmon!
Två ale och en god fisk senare (jag lär mig långsamt) var jag mer människa och började knalla hemåt. Först när jag hade kommit halvvägs insåg jag att Martina kan ha sagt att det var Mitchells, som ligger vägg i vägg med Ferrymans, som hade pizzorna? Fast jag kan inte minnas några pizzor där heller från förra besöket. Så går det när man begår massmord på sina små grå, man får inte för sig att gå 10 meter till nästa pub och kolla.
Rättelse: när jag kommit hem, berättade Martina att hon aldrig sagt något om pizza på Ferrymans. Jag mindes fel… önskeminne, kanske? Förlåt Martina!
The Dodgy Bar
Det är kväll och det är tryckande hett. Jag är törstig och nyfiken. Ni som känner mig vet att det finns tre saker man inte kan säga till mig:
1: du kan inte….
2: du bör inte…
3: du får inte…
Crowbar ligger ju där och jag har varit på skumma ställen innan. På med kläderna efter ytterligare en nap och ner till ”the dodgy bar” trots både Basils och Nomad-tösernas varning.
När jag kommer upp till baren (den ligger på 2:a våningen) inser jag varför jag blev varnad; det är skumt belyst, alla stirrar på mig som om jag vore mellanmål och barvakterna är dubbelt så stora som alla andra, vilket säger en del om klientelet.
Jag backar sällen från ett spår jag slagit in på så det var bara att le stort, gå självsäkert fram till baren och beställa en stor Black Label.
En stor Black Label här är 660 ml-varianten… riktig man-size!
Satt i alla fall ett par timmar, småpratade till höger och vänster, såg andra turister komma upp och vända i dörren och blev varken antastad, rånad, erbjuden knark eller sex och inte heller drogad och mördad.
Det kan ha varit samma effekt som den där gången då jag åkte tredje klass på tåget Kapstaden-Strand, när alla vita åkte 1:a och 2:a-klass. Jag var då den ende vite i vagnen och blickarna jag fick var ”killen är antingen knäpp eller väldigt modig”.
Rekommenderar jag då Crowbar? Ja, om man vill ha billig öl och slippa turister. Nej, om man vill ha bra musik och faktiskt höra sina egna tankar utan att behöva vråla dom till sig själv.