Kapstaden
Okej, så jag har landat i Kapstaden och allt är väl; det är kväll och ca 25-26 grader i luften, himlen är klar och solen har ännu inte helt gått ner.
So, what to do?
Oh well, först måste jag ju in till stan!
Inför fotbolls-VM byggdes en hel del infrastruktur ut i Sydafrika, i alla fall i de städer där matcherna skulle spelas. En sak som är en bra idé och som jag var tvungen att testa, är den nya bussen mellan flygplatsen och stan. Den har inte funnits tidigare; innan var det taxi (250-300 Rand enkel resa) eller bolag som Magic Bus (mellan 35-200 Rand beroende på antal resenärer i bussen – the more, the merrier!).
Det är diskret skyltning till bussen, men den finns där, går ca 1 gång per halvtimme och kostar bara 50 Rand. Det tar ganska exakt 20 minuter at åka in till centrum, bussen stannar bara på en hållplats, nära tågstationen. Det är promenadavstånd till Loop och Long Streets, bor man lite längre bort så är taxi billigare inne i stan än om man åker från flygplatsen.
Men det var bara jag och två till i bussen! De var sydafrikaner, jag ende turisten. Vi pratade lite och jag frågade varför inte fler använder bussen.
Tja, det är samma gamla historia. Taxibolagen har staden i ett järngrepp om kulorna och har stort inflytande över vad som händer. Så, det är fler skyltar till taxibilarna än bussen på flygplatsen och man gör helt enkelt inte reklam för den så att turisterna ska ta taxi.
Anyway, jag promenerar till hotellet som ligger i korsningen Strand/Loop Street, flanerar in svettig som en gris och hälsar glatt på killen bakom disken i receptionen. Han heter… Basil. Hotellet heter Strand Tower. Jag kan bara inte låta bli att flina när jag jag checkar in.
Ett glas apelsinjuice serveras medan papper fylls i, all dryck är välkommen! På vägen till hotellet såg jag en bar med namnet ”Crowbar”, så intressant ut ås jag frågade Basil om den.
– Oh no Sir, it’s a dodgy place! We have a nice bar upstair or you can find lots of bars here on Long Street!
Hm. Okej. Jag ska ta hans råd under beaktande.
Jag åker upp till mitt rum på 11:e våningen, utsikt åt två håll – LG-huset och hamnbassängen mellan två höghus genom ena fönstret och Table Mountain genom det andra.
Snabb uppackning, gnugga bort sömn ur ögonen, duscha och klä sig helt i vitt och sen ner till min favoritrestaurang Mesopotamia. Hoppas den finns kvar! Ska i alla fall äta lite, ta ett glas vin och sen lägga mig. Det är i alla fall planen.
”Bara ett glas vin och lätt middag på Mesopotamia”
Klockan är ca 20:30 när jag vandrar uppför trappan till Mesopotamia (som bara ligger ca 5 minuter från hotellet på Long Street…), ber om ”table for one”.
– Smoker or no smoker?
– It doesn’t matter, svarar jag leende och sitter i ”non-smoking”-delen. Det är halvfullt, ett större sällskap sitter i rökdelen och det är tydligen födelsedagskalas. Minns jag rätt så har det varit födelsedagskalas varenda gång jag varit här!
Anyway.
Menyn kommer in.
Hittar snabbt ett vin som väcker mitt intresse och beställer en hel flaska. Ja, jag vet, jag skulle bara ta ett glas… men flaskan kostar bara 80 Rand (Groote Post, Old Mans Blend 2010, rekommenderas!)
Till vinet blir det fyra kurdiska/arabiska mezerätter. Är det kurdiska rätter på arabiskt vis eller tvärtom?
The New Girl
Mitt i maten börjar magdansen – det är en ny tjej som dansar och inte Vanessa. Den här tjejen ser mer indisk ut än Vanessa och kommer in med en… kandelaber på huvudet, med låga, levande ljus. Bra balans. Specielt när hon vickar på höfterna men ljusen knappt rör sig.
Nya tjejen har ingen slöja heller. De kanske har infört en anti-slöjlag som gjorde att Vanessa inte kunde vara kvar? Hon kunde dansa som en gudinna, men ansiktet under slöjan var anllt annat än gudomligt. Ja, jag vet att jag är ytlig nu, men ibland är det bättre att ha illusionerna kvar.
Nya tjejen är bra, men inte i Vanessa-klass. Vanessa var grasiös som en gasell (floskel) och lättflyktig som ett morgondis över en äng (lät bättre när jag tänkte det på engelska, swift like a morning mist on a meadow).
The pipe, the pipe is calling!
Araben i mig vaknar och påpekar att jag är en synnerligen usel arab om jag inte avrundar med en vattenpipa. Precis då, som om hon läst mina tankar, kommer ”hovmästaren” (egentligen restaurangchef, fick jag veta lite senare) och undrar om allt är tillfredsställande.
Jag tackar för maten och svarar jakande, sen säger jag att jag funderar på en vattenpipa men att jag antagligen måste ta den inne i rökavdelningen (det faktum att tre mindre tungt klädda damer i nedre 30-årsåldern kommit in och satt sig i rökavdelningen hade inget med det beslutet att göra!)
– Oh no, you can have it here, svarar hon glatt.
– But the sign…? säger jag och nickar mot skylten rakt framför mig som förbjuder rökning och säger att det är straffbart att bryta mot förbudet.
– Yeah, it doesn’t apply for waterpipe…
Jag älskar Sydafrika! Reglerna är ibland… ”bendy”. Hade aldrig funkat i t.ex. Frankrike (läs: Martinique, där du inte ens får röka på en strandservering om det finns tältduk över, även om det inte finns väggar. För det är inomhus!)
Vattenpipan kommer in och vinet glider ner, in kommer en äldre man med en yngre man med en massa bling-bling på sig. Mannen i 60-årsåldern, killen i 20-årsålderna.
Efter en stund undrar den äldre om jag gillar pipan och det bryter isen – han är schweizare men har jobbat här i 6 år, tar hit sonen (den unge mannen) en gång om året för att ge honom klimatbyte. Han har dessutom jobbat i både Libanon och Egypten… och är stammis på Mesopotamia så han presenterar mig för ”hovmästaren”, som visar sig vara restaurangchef. Hon i sin tur presenterar mig för tre andra män som precis kommit in – ägaren, en annan kurd och en turk. Turken pratar arabiska och har jobbat i – hör och häpna – Libanon och Egypten…
No women, please!
Det blev en lite längre kväll än jag räknat med, sömnigheten är som bortblåst trots minimalt med sömn senaste dygnet, vattenpipa och 3/4 flaska vin.
Jag flanerar hemåt runt midnatt, lagom rund under fötterna och stoppas av en man på gatan som erbjuder ”fine russian women, good prices!”
Kom ihåg att jag var trött, sliten och mindre nykter när ni läser vad jag svarade:
– No thanks, I don’t like women…
Han nappade inte ens på det utan frågade genast:
– What do you like? Cocaine? Marijuana?
Jag kunde bara skratta och vifta bort honom då det slog mig vad jag precis sagt.
Hotellet är precis framför mig och sängen såg inbjudande ut…
PS. Jag gillar kvinnor. Rätt mycket faktiskt. Men jag köper dom inte!
Bilden är den första jag tog i Kapstaden. Stor skillnad mot sista bilden av Helsingborg…