Detta är en fantasifull återberättelse av min och Pernillas paddling i lördags. Den är inspirerad av verkliga händelser, som alla bra berättelser bör vara men består till stor del av ren och skär fiktion. Läsare som är känsliga för det övernaturliga, humor och erotik bör läsa vidare och inse att det mesta kan tas med en klackspark och en rejäl nya salt. Maldon flingsalt, förstås.
Solen kröp sakta över horisonten i gryningen, en gryning som många andra denna sommar. Solstrålarna tog sig genom lövverken som inte rörde sig speciellt mycket i den obefintliga brisen och fick kråkor och kajor som bosatt sig i träden framför mitt hus att vakna och börja skräna och bråka inbördes om exakt vem som ägde just den skinande lilla metallbit en av dem hade tappat.
Med en djup saknad efter mitt gamla hederliga luftgevär gick jag upp för att laga frukost och hittade två hungriga kattdjur utanför sovrumsdörren och insåg vad de dunkande och klösande ljuden från hallen hade varit.
Den gyllene lejonhanen Frix hade kastad sig mot dörren i upprepade försök att slå in den och lägga sig i min säng, medan den svarta panterhonan Lillfisan Hanan Varg, som var lite för liten för att nyttja samma teknik som Frix, använt sina långa, dolkliknande klor till att försvaga virket i dörren genom att klösa på den.
Nu satt de där och tittade med spelad oskuld på mig, nästan anklagande, när jag stod i dörröppningen med morgonsolen i ryggen.
“Vi är hungriga”, sa Lillfisan på kattspråk och spatserade till matskåpet och satte sig framför det på ett högst krävande och demonstrativt vis.
“Hon har rätt, vet du”, sa Frix med en förebrående min och satte sig intill henne och gav mig en menande blick medan Lillfisan gav mig en veritabel utskällning om hur det vara att inte ha något att äta mellan 23:00 och 07:00 på natten.
Jag bad om ursäkt och serverade frukost och de glufsade i sig maten utan några vidare ceremonier.
Därefter förberedde jag en mer varierande frukost för mig och Pernilla, som vi fick äta i lugn och ro då monstren var upptagna med sin mat.
Vi gjorde oss iordning efter frukosten och packade allt vi behövde för dagens expedition, satte oss i bilen och körde norrut till Mölle.
Solen sken och var het, fullt inställd på att bränna allt oskyddat till aska, vi fick våra kajaker, flytvästar och sjösatte i Mölles hamn. Folket hejade på och önskade oss lycka till, det skulle vara en strapatsrik färd till Arild full med monster, oberäkneliga havsströmmar och pirater.
En av de gamla fiskargubbarna tog mig åt sidan innan vi klev ner i kajakerna och gav mig en harpun och sa:
“Jag hoppas att ni överlever färden, ni verkar trevliga. Ta den här, den har räddat mig från flera knipor på havet!”
“Tack, gamle man”, svarade jag och fäste harpunen framför sittbrunnen, lättåtkomlig men ur vägen.
Vattnet i hamnbassängen var spegelklart och de stolta svenska fanorna som vajade från de otaliga knarrande masterna från handelsflottan speglades i det klara vattnet.
Den första etappen gick smidigt, trots meterhöga vågor som rullade in från babord (vänster för er landkrabbor) och försökte pressa oss mot styrbord och de sylvassa klipporna som väntade där. Vi såg resterna av skepp som hade varit mindre lyckosamma och krossats mot dessa klippor, som formats när kontinenterna en gång i urtiden krockat och bildat dem. Resterna av sargade segel och tjocka trossar, kraftiga brädor och tjocka delar av master utspridda bland de svarta klipporna gav dåliga vibbar och vi paddlade snabbt förbi och rundade udden för att hitta en liten vik att ta rast i.
Efter ett par misslyckade strandhugg hittade vi en fin liten vik, kanske 20 meter bred och omgärdad av ca 75 meter höra klippor. Det var en stenig strand där ena sidan hade ett överhäng av en röd klippa.
Vi gjorde våldsam landstigning, säkrade klipporna och slog ner den skånska fanan och bredde ut picnicfilten och gjorde oss redo för sol och bad.
Ett gäng paddlande män paraderade förbi, men med hotfulla blickar med löften om “våld medelst paddel” fick de kalla fötter och paddlade vidare istället för att lägga till.
Dock stördes friden av en dansk dykarbåt som kom med motor och redo för dykning i vår vik. Vi lyckades få dem på andra tankar, men de kom tillbaka gång på gång och varje gång vände de med oförrättat ärende.
Till slut fick de hjälp av naturens krafter, då en skur sommarregn distraherade oss från att upptäcka danskarnas återkomst medan vi slog till reträtt in under överhänget.
Striden pågick tills regnet upphörde, då vi packade kajakerna och lämnade viken till de dykande danskarna och paddlade vidare.
Vågorna var lite bättre nu och vi hade vinden i ryggen, vi noterade flera dansk- och tyskflaggade skepp vid horisonten och fortsatte tills hungern började få oss att darra av energibrist och se i syne. Vi spanade mot två lovande stränder längre upp längs kusten, men en båt hade ankrat vid den ena så vi valde den andra och smög försiktigt iland och säkrade kajakerna vid en rejäl stenbumling. En klippudde var allt som skilde stränderna åt så vi satte ut vaktposter, svidade om till badkläder och gav oss ut i vattnet för att harpunera fisk, men utan framgång.
Så vi simmade iland efter att en sjöorm försökt svälja mig (jag lyckades jaga bort den med harpunen, men inte fällde upp köket och gick ut på jakt efter mat.
Vi hittade en mink, ett avocadoträd, en salsakälla och en get, som jag fick mjölka så att vi kunde göra fetaost medan Pernilla bakade lite levain. Snart satt vi och åt tortillas med levain istället för tortillabröd.
En patrull på tre danskar kom strövade längs en vandringsled, lockade av doften av vårt portvinsfrästa minkkött, men vi övertalade dem till att klättra på en klippvägg i närheten istället.
Efter maten lade vi oss för att sola lite och smälta maten, vilket vi fick göra ifred innan det var dags att dra ut till sjöss igen.
Nu var vi dock jagade av kajakpaket, de åtta som hade paraderat förbi oss när vi var i föregående vik, så vi satte fart mot en säker hamn – Nimis Rike.
Sjön började gå hög och periodvis hann kajakpiraterna ifatt oss, harpunskott ven genom luften men landade utan att nå sina mål i det glittrande vattnet. Skrämda vattennymfer flydde åt alla håll för att undkomma vår våldsamma framfart. Vi rundade en udde och såg vårt mål – ett av vakttornen som sträckte sig trotsigt mot himlen och markerade den säkra hamnen i Nimis Rike.
Vi ökade farten och gled så in bland klipporna, säkrade kajakerna och sträckte ut tungorna åt kajakpiraterna, som nu svärmade utanför hamnen utan att kunna nå oss.
Vi tog en tur upp till fästet av trä i Nimis Rike, en del hade rasat samman, säkert under svåra strider mot havsdrakar och andra sjömonster.
Eftersom det var en neutral hamn fanns det en hel del skumma typer här, många talade tyska och kastade lystna blickar mot våra kappsäckar, som det gissade innehöll godsaker.
Det hade de rätt i, vi hade knafe med oss och slog oss ner på klipporna efter att ha hållit ett förmanande tal om fred, rättvisa och jämlikhet från Lars Vilks balkong.
Medan vi smackade i oss den energirika knafen, flockades tyskarna kring oss och efter ett kort samtal med skyddsombudet, bestämde vi oss för att lägga ut igen, nu när kajakpiraterna försvunnit.
Under sista etappen mot hamnen i Arild började det blåsa upp och vågorna blev först meterhöga, för att sedan bli så höga att landsidan helt enkelt försvann! Vi tittade bakåt och såg det vi hade fruktat – tunga moln som lovade storm hade rullat in från söder och första åskmullret gav sig tillkänna.
Vi såg på varandra, suckade och sa:
“Nu lägger vi på ett kol!”
Det var precis det vi gjorde. Med styrka från knafens höga sockerinnehåll, gav vi allt vi kunde och kom upp i fler knop än jag har fingrar att räkna på.
Kajakerna klöv vågorna så det skummade på däck, vågor kastades upp över oss och det salta skummet brände på huden.
Bakom oss mullrade åskan och plötsligt började blixtarna slå ner i vattnet omkring oss, kaskader av vatten, skum och nutcrackers flög upp i luften och jag hade fullt upp med att både paddla framåt och försvara mig mot de blodtörstiga fiskarna inte insåg att de hade hamnat i fel element, luften, utan försökte dyka ner i min sittbrunn.
Nutcrackers gillar, som ni vet… nötter.
Jag överlevde den brutala attacken och när vi hade Arild inom synhåll såg vi folk på stränderna som hejade på oss och hissade den stolta fanan så den vajade i den stormslitna vinden.
Vi rundade vågbrytaren och var plötsligt i en skrämmande lugn hamnbassäng, som om det inte var full storm utanför.
Långsamt, med värkande muskler som skrek efter vila, lade vi till och kröp upp på land, med kläderna i trasor och flytvästarna fulla med hål efter harpuner och nutcracker-bett.
Stormen blåste förbi och den klarblåa himlen blev vår ljuva belöning.
Vi var i land och hade som första överlevande klarat av strapatserna på rutten Mölle – Arild.